I Norges historia gör Birkebenernes uppträdande år 1174 epok. Denna krigarehop, som förklarat en evig ofred med Erling Skakke och hans ätt, utgjordes till en början af de spridda skaror, som följt Hakon Härdabred, hans broder Sigurd och Olof Olycksbringaren. Deras egentliga färdenesbygd var södra Bohuslän, men till dem sällade sig snart allahanda löst folk ifrån Dal, Tellemarken och andra trakter.
Birkebenerna omtalas i sitt första uppträdande såsom en vild röfvarhord, saknande all krigskunskap och all krigslydnad, men utmärkt af det vilda mod, som mer bär stämpel af ursinnighet än af tapperhet. I saknad af allt, nödgades de röfva och plundra i egna bygder, och blefvo derföre, genom man ur huse, förjagade till de djupa skogar, som den tiden klädde Norges sydöstra gräns, och der de ofta icke ägde annat till lifnäring än bark, bär och björklake. När deras ben- och fotbeklädnad blef utsliten, lindade de björknäfver om benen, och fingo deraf namnet Birkebener, d. ä. Björkeben; --- och det var likväl denna lösa hop, som inkräktade Norges thron och dermed grundade detta rikes lycka!
Under sin första anförare Östen Meyla, en son av den vid Foss kyrka aflivade Östen Haraldsson, och understödd av Birger Jarl i Sverige, framforo Birkebenerne med rof och mord i Viken åren 1174 och 1175, och eröfrade Bohuslän och Dalsland. Ett par år derefter tycktes de likväl hafva rasat ut, emedan de fleste af dem då blefvo, tillika med sin konung, nedhuggne af konung Magnus vid Ree, och de öfverblefne måste åter, lika vilda djur söka sitt skydd uti skogarnas djup --- men ödet ville annorlunda.
De förströdde Birkebenerne samlade sig på nytt under Sverre Sigurdssons fanor.