Häxprocessen mot Kerstin i Löfry 1671
Från domstolsprotokoll.
Anno 1671 den 6 sept. hölls extraordinarie rättegåmg vid Qvistrumsbro. Närvarandes med mig undertecknad tillstädes häradshövdingen välb. Gustaf Farter, Cronens befallningsman välb. Gabriel Persson och häradsnämnden av
Tunge härad: Jon i Pihlegården; Thore i Skiähleryr; Lars i Lycke; Anders i Kollstorp; Juhl i Töfft; Thomas i Frötorp.
Sörbygden: Hans i sandåker; Nills i Hee; Engelbrecht i Wassbotten; Christen i Söbö; Olle i Sörbo; Nills i Bergum.
Då ställdes för Rätten Kirstin, Halfwars hustru i Löfry av Hee socken, som befallningsmannen Gabriel Persson i sommars hade låtit arrestera och i häkte taga, för det att Lars Olufsson i Hällesäter tillade henne hava förgjort sin hustru Dordj. Vilken Kirstin säges hava lovat ont och därpå är strax sjuk och död bleven.
Nämnde Lars Olufsson kom ock för rätten och som för detta gav Kirstin fullkommelig sak för sin hustrus död. Sägandes, att sedan befallningsmannen hade statt honom gården Löfry, lovade Kirstin ont ut, som ock vederfors hans hustru. Ity att hon strax, då Kirstin trätte på henne, blev sjuk, och fem dagar där efter död.
Lars Olufsson tillfrågades, med vad skäl han kunde tillägga Kirstin en sådan missgärning. Lars sade, när han gick och hägnade om ägorna på Löfry, dit han flytta skulle, kom Kirstin till honom, bannades och lät illa både på honom så väl som sin egen man Halfwar. Vilken då halp Lars att gärda, sägandes hon trängdes ifrån sin gård och grund, "en skulle mista lifwet dherföre och dhe andre passlig trifwas".
Några dagar därefter kom han igen till Löfry för att plöja där på gården och hade sin hustru med sig. Då mötte åter Kirstin honom, havande en rock vid sidan, som hon gick och spann uppå.
Då sade Lars och Dordj till henne, att hon icke skulle möta dem eller deras plog med Råcken, och bad Kirstin lägga den ifrån sig. Som hon ock gjorde. Tog rocken ifrån bältet på sig och lade den undan på en sten som där låg. Flera ord föll dem därvid ock emellan. I detsamma blev Dordj så sjuk, att hon måste gå hem igen, och när hon kom in i huset var hon så sjuk, att hon inte orkade gå upp i sängen, utan lade sig på en kista till dess det övriga folket kom hem och halp henne i sängen. Därefter låg hon fem dagar som hon varken kunde röra eller vända sig och blev sedan död.
Sedan hon var död svullnade kroppen mycket upp, och där syntes två hål i sidan under högra armen samt en kula strax nedanför, så stor som tvenne knutna nävar.
Vilket kyrkoherden i Kroksta Hr Didrichs styvdotter och tjänstefolk också sågo, som båda besökt Dordj i hennes sjukdom och svepte henne sedan hon var död.
Sedan nu Lars Olufsson hade gjort detta klagomål om KIrstin, framkallades Aslagh i Kroksta att därom bära vittne. Vilken ock efter avlagd ed så vittnade. Att då han var gången ifrån Lars och Halfwar, där de gingo ovh gärdade, mötte han Kirstin. Då frågade hon honom efter sin man Halfwar, och när Aslagh sade henne var han var så bannades Kirstin och höll sig illa vid för det att Lars hade fått gården stadd genom fogden undan henne. Men att Kirstin då skulle lovat ont ut, sade hon sig intet hört.
Sedan framställdes en ung piga, Karin Andersdotter, om sine 15 år, som samma tid tjänte Lars Olufsson. Denna piga vittnade så efter avlagd ed. Att hon var vid gärdesgården med sin husbonde när Kirstin kom dit, och Profossens tjänares Nils Bryngelssons son följde henne. När hon kom, hälsade hon till Lars och Halfwar, sägandes även: "Gudh wällsigne edhert arbete."
Nils Bryngelssons son var nu på Dahl och kunde intet komma tillstädes.
Till allt detta nekade Kirstin och sade sig aldrig hava lovar Dordj ont eller vara vållandes uti hennes död. Den som sådant säger ljuger henne skamligen uppå. Mannen Halfwar nekade också till att hon så varit vållande, bekännandes dock, att Kirstin lät något illa och klagade över det hon skulle mista gården Löfry. Men ville inte tillstå att hon lovade ont.ut.
Befallningsmannen Gabriel Persson sade, att Kirstin hade intet gott rykte om sig. Hon misstänktes även att ha förgjort kyrkoherden salig herr Anders i Kroksta som tillförende och för ungefär 22 år sedan stod efter torpet Löfry vid träta med Kirstin därom.
Nämnden av Sörbygden berättade, att samme herr Anders sökte efter att få samma hemman, och blev vid samma tid sjuk och strax död, så han ej, eller endast få dagar, låg till sängs. Mem om det skedde genom Kirstins vållande är Gud bekant.
Häradshövdingen Gustaf Farther berättade, att Kirstin hade varit i dageligt umgänge med de folken i Bodilsrö, som icke heller hållas för att vara de bästa.
Rätten avsade, att prästens dotter och piga, som varit hos Dordj uti hennes sjukdom och svept henne sedan hon var död, skulle komma tillstädes nästa dag.
Den 7 september. Prästdottern Anna Andersdotter samt Ingri Andersdotter kommo tillstädes, vilket särskilt examinerades om Dordjs sjukdom och död. Varom ock Anna Andersdotter efter avlagd ed så vittnade. Att Dordj misstänkte Kirstin för det onda hon hade, sägandes sig då hava fått det henne var lovat. Anna sade även, att på Dordjs kropp syntes varken hål eller svullnad medan hon var sjuk, men så snart hon var död och de den andra dagen kommo igen att kläda på henne en ren särk och svepa henne, var tvenne hål under hennes högerarm och en svullnad där nedanför som en halv mössa. Varav också mycken materia utrann. Var ock hennes kropp ovanför livet upp svullen, så Dordj intet mer var sig lik. Samma berättelse gjorde Ingri Andersdotter därom ock sin ed avlade.
Befallningsmannen sade, att när Halfwar i Löfry förleden våras kom med ett brev ifrån hans Ezellens Hr Guvenören till honom, hade han, Gabriel Persson i sinnet låta taga Kirstin fast. Varför han ock höllt Halfwar halvannan dag hos sig kvar. Och när han då själv var färdig att resa åt Sörbygden, tog han honom med sig.
Vid Ryr sände han honom före sig till länsmannen Anders Olsson, att tillsäga denne bliva hemma till dess han kom själv efter. Men då bef.-m. Persson kom till länsmannen, hade Halfwar icke varit där, utan gått fort åt Bodilsrö. Varföre ock befallningsmannen utan dröjsmål red fort efter och på vägen tog Lars Olufsson med sig, vilken skulle visa honom skogsledes fram till Bodilsrö.
När han då vid pass om midnattstid kom dit, satt Kirstin i sängen och fick sig mat. Hon var påklädd, och vägrade alldeles att gå dädan, sammaledes ock Halfwar. Förpliktandes sig icke hava givit befallningsmannen någon den ringaste kunskap om att Kirstin skulle tagas fast. Menande fördenskull, att det var ingen god, som hade kungjort henne om hans ditkomst.
Kirstin sade nu för rätten, att det kom en liten gosse och sade henne, att fogden var på väg att söka efter henne, varför rätten frågade, vad det var för en gosse. Hon sade att det var hennes son, som tjänte i Hällesäter.
Sedan sade hon: "Effter fållkit j bygden grunka och något dher om, tenkte hon gå af weijen sin koos åth torpen. Doch icke dherföre att hon var j något skyldigh."
Lars Olufsson, tillspord om han änteligen och helt misstänker Kirstin hava förgjort hans hustru svarade: "Ja, han lägger det henne fullt och fast till!"
Varpå Rätten resolverade, att Kirstin som så efter Karins berättelse som Dordj egen bekännelse uti hennes yttersta hade lovat ont ut. Och sådant strax hade drabbat Dordj, med vilken hon trätte om gården hon skulle vika och avstå måste. Och eljest är i misstanke att hava tillförende genom trolldom förgjort folk, måtte fördenskull försökas på vattnet. Dock icke att hanteras av bödelen och utkastas, utan av sin egen man.
Detta blev ock strax efterkommet, då Kirstin flöt som en fogel på vattnet
Därefter kallades hon åter till förhör och mycket flitigt förmantes till bekännelse, den man dock intet kunde nå av henne.
Befallningsmannen mente, att Karin i Orredalen och Elin Rasmusdotter på Härrön torde veta något som Kirstin, medan hon i arrest varit skall bekänt hava. Varför strax sändes bud efter dem. Kirstin blev förehållen huru hon trätt med Lars Olufsson och Dordj och dem lovat onte ut, det och kvinnan strax vederfors, och hur Kirstin jämväl nu flutit på vattnet och visat prov av att vara en trollkona. Med förmaning att bekänna om hon förgjort Dordj, i vars sjukdom och död det mäkta likt synes henne varit vållande.
Då efter långt betänkande sade Kirstin: "Ja, det må då så vara." Hon förmantes bekänna sanningen mera rent ut därom. Då sade hon: "Är det så, då måtte Ingeborg i Bodilsrö veta där av." På rättens fråga huru Ingeborg så vetat, och om Kirstin djärvts låta henne förstå sådant, svarade Kirstin endast: "Jo, hon vet det."
På frågan huru det gick till, när hon förgjorde Dordj, bekände Kirstin, att Ingeborg kom till henne och frågade efter ett par stutar. De taltes därvid om gården, och Kirstin klagade över att hon måste flytta därifrån. Beslutade sig då emellan att förgöra Dordj. Och tog Ingeborg tre slags fjädrar och tre slags hår och en liten gul pinne och satte neder i marken strax utanför gården, sägandes: "Låt nu komma huilken som will, han skall icke hafwa stor lycka."
Den 8 september. Ställdes Kirstin åter för rätten och förmantes göra någon bekännelse eller omständigare berättelse om sitt onda leverne samt låta veta av huru hon hade lärt sådan djävulskap. Vilka som plägar omgås med henne och om hon varit på några möten som Satan plägade hålla med sådana sina lemmar.
Då sade Kirstin, att hon följde Ingeborg i Bodilsrö en gång till Sannåkers mo. Dit red Ingeborg på en Diäfwul som en grå hund med en lång rumpa. Men Kirstin gick När de kommo fram på mon sade Ingeborg: "Dhet blifwer wäll icke stort dhenne gången att förrätta, ty Ingri i Sannåker är borta med Hornit."
Kirstin sade, att hon såg även Marta i Hässlebräcka och Marta i Bråre, som nu bor i Sannåker, skymta där. Ingeborg hade dricka med sig att skänka dem. Det smakade varken som öl eller vin. Ej heller visste hon var Ingeborg fått det, men det såg vitvulet ut och var i "en wassmunnan stop". Och när de drucko varandra till där med, sade de icke Godtår eller Gudh finnes, utan: "Nuu dricker iagh af min Stoop, fannen skall gifwa migh allt huadh iagh har behoof."
Där skymtade och rätt som en blackoter hund för dem, och det var liksom de hade suttit i Månneskinn. Några flere voro där fuller ock, sade Kirstin, men dem kände hon intet. Utan dem allenast som hon nu namngivit.
Kirstin tillspordes, om hon förgjorde kyrkoherden herr Anders så som folket nu menar, men hon sade nej, "kanske Ingeborg i Bodilsrö gjorde´t." Rätten frågade på vad sätt förgöringen skedde. Då sade Kirstin: "På samma sätt som nu tillgick med Larsis qvinna Dordj, men dhet som sattis uth för Presten sattis j Steen bron dher han skulle rida fram."
Härefter skickades bud efter Ingeborg samt Märta i Hässlebräcka, Märta i Bråre och Ingrij i Sannåker.
Item förehölls Kirstin, att det var omöjeligt att Ingeborg torde så yttra sin djäfwulskap för henne, med mindre hon varit lika god med Ingeborg, och förmantes fördenskull säga ifrån, vilken som hon hade lärt trolldom utav. Kirstin sade då, att hon lärt av Ingeborg. Det skedde på Bodilsrö uti en liten Stufwa. "Dher gick een lijten swarter hoos dhem som een raggot ängelsk dågh". Ingeborg hade tagit in en ölskål och bad Kirstin dricka samme swarte hund till där med. Sägandes det var intet åt, ty hon giver honom både ost och smör och mera gott med.
Då drack Kirstin och höll sedan skålen för hunden och lät honom dricka med. Men att Kirstin vidare skulle han inlåtit sig i förbund med Satan ville hon intet bekänna. Tillstod dock, att hon några resor där efter har sett densamme där i huset liggandes under sängarne.
Karin i Orredalen och Elin Rasmusdotter, som rätten efterskickat, kommo också tillstädes. Karin blev inkallad först. Tillfrågad om hon hade hört Kirstin i Löfry medan hon fängslig var, tala om det hon skulle ha förgjort Dordj i Hällesäter antingen själv eller genom någon annan, sade Karin nej, hon hade icke hört något där av. Men när Kirstin Halfwars i sommars satt fången på Härrön, bad Kirstin henne gå hem till Bodilsrö och säga Ingeborg, att de också akta taga Karin i Elnebacka och Anna i Synnere fast. Karin gick dock icke och gjorde det, ty Ingeborg och hon var icke så goda vänner.
Sammaledes bekände Elin Rasmusdotter i Härrön, att när Kirstin satt fängslig i hennes hus, bad Kirstin henne gå upp till Bodilsrö och säga Ingeborg, att de torde också komma och taga henne. Bad även Elin bedja Ingeborg om en kanna öl, som ock hämta där ifrån ett par gamla strumpor med någon ull i. Men Elin, som hon här säger, därtill svarat, att hon törs icke talöa sådana ord åt så smukt och förmöget folk som där bo i Bodilsrö. Gick ´dock åstad och hämtade strumporna och ullan där ifrån. Bad också fuller Ingeborg om ölet samt några fiskar, men fick dock intet föregivandes sig Ingeborg väl kunna sända Kirstin en kanna öl. Men efter folk så allehanda snacka, hade hon försyn att låta henne få något öl. Gav henne Elin dock några torra fiskar med hem till Kirstin.
Ingeborg var tillstädes och blev strax uppkallad, Kirstins bekännelse förehållen samt henne ställd Ingeborg till muns. Då även fuller Kirstin tillstod sin förra bekännelse, hur de förgjort Dordj, och varit i Satans möte tillsammans på Sannåkers mo. Men Ingeborg låtsades intet veta därav och sade Kirstin vara vred, ifrån rätta tron och ljuger henne på.
Fogden Gabriel Persson sade sig vilja hava bud efter Oluf Smed i Bergarö, som förmenas skulle hava blivit någon varse på Sannåkers mo.
Den 9 september. Oluf Smed kom tillstädes. När han blev tillfrågad, om han varit någonsin varse några trollfolk på Sannåkers mo, som han kände, sade Oluf, att när han i Mit-sommars för 2 år sedan, som han dock ej rättare minns, kom ridandes ifrån Nils Thollessons i Hee, och ville till sitt hem Bergarö, kommen ungefär mitt på Sannåkers mo, då rack han tvenne kvinnfolk, som där gingo. När de blev Oluf varse, stucko de sig av vägen. Då ropade han och sporde, varför de icke gå vägen, och vad de vorop för slags folk. Men fick intet svar av dem. När han då andra resan frågade var de hade varit, svarade de, att de varit i Sannåker i vaka, och ville gå åt Hougane.
Det såg ut som kvinnorna hade gråa kläder om huvudet. De voro ej, sade Oluf, så utklädda som om de i någon Midsommars vaka varit hade. Men vilka de voro visste han icke.
När Oluf kom lite längre fram, höll han inne sin häst och väntade på dem, menandes de skulle komma efter. Men blev dem sedan intet varse. På detta han sin ed avlade.
Kirstin blev kallad in och tillfrågad, om hon vet vilka kvinnfolken voro som Oluf såg på mon, om det var henne eller andra han såg midsommarnatten där. Hon svarade: "Intet blef hon honom warse". Såg han henne? "Dhet wedt hon intet!"
Kirstin förmantes åter bekänna vad sant är. Då svarade hon:Man skulle och göra och höra huadh rätt och sandt war." Rätten sade henne att man sökte intet annat efter än sanningen. Men hon sade sig vara alldeles oskyldig och Ingeborg sammaledes, och uppehöll länge rätten med fåfänga.
Omsider när Kirstin förnam det intet ville hjälpa henne och att rätten ärnade producera något hårdare med henne, förbannade hon sig "så Ingeborgh och dhe andra hon hadhe nampdt woro alla skyldige och badh hon ej låta plåga sigh för dheras skull."
Kirstin och Ingeborg ställdes till muns med varandra, varvid Kirstin hela sin förre bekännelse tillstod. Både huru hon och Ingeborg foro till Moon, vad de gjorde där, huru de förgjorde Dordj, och huru hon efter Ingeborgs begäran för 2 år sedan eller något mera drack den svarte hunden till, som var Satan. Men vad mera de då beställde. Ingeborg nekade dock till allt och sade, att Kirstin ljög på henne, låtsades förty intet vilja veta därav.
Märta Olufs i Hässlebräcka kom tillstädes. Hon förehölls i lika måtto Kirstins bekännelse, som och allt Kirstin ställt henne till ords. Men ändock Märta fuller detta hört, nekade hon på Kirstins tillvitelser, blev dock alltfort av Kirstin tillagd att hava varit med henne på Moon. Önskades Kirstin Guds hämnd över sig om hon ljög henne på.
Ävensom konfronterades Kirstin med Märta i Bråre. När Märta då icke ville till bekännelse komma, sade Kirstin man skúlle producera med Märta som med henne skett. Så gingo hon väl till bekännelse. Påminde ock Märta om huru de på Moon drucko varandra till av stopen och vad de där sade. Men Märta blev fast vid att Kirstin intet sade ach vad de där sade. Men Märta blev fast vid att Kirstin intet sade sant. Därmed fördes Märta ut, och Kirstin ånyo förehållen att icke ljuga på någon. Hon sade sig icke på någon hava ljugit, det hon sagt är sant.
Därnäst inkallades Ingrid i sannåker, vilken Kirstin sagt att Ingeborg nämnt för henne ävenså varit med på Moon, och Kirstin bekännelse blev förehållen. Dock nekade Ingri hårt här till, sade sig intet sådant veta och vara alldeles oskyldig.
Närta i Hässlebräcka, Märta i Bråre och Ingeborg hades nu in alla tre för rätten och förmantes till sina synders bekännelse samt sitt onda väsende erkänna, på det rätten icke skulle förosakas att låta dem komma till prov på vattnet eller annat sätt. Märta i Hässlebräcka tillböd sig då slå vad med under-lagmannen att hon sjunker, där man proberar henne på vattnet. Märta i Bråre mente också, att hon skulle sjunka. Men Ingeborg sade sig icke vilja utstå något prov, innan hennes man kommer tillstädes och själv kastar henne i vattnet.
Alltså resolverade rätten, att dessa trenne, som Kirstin med sådane omständigheter haver utlagt och nu även konfronterats med, måtte på vattnets försökas. Vilket nu strax blev efterkommet, och var efter annan utkastades på vattnet, där de flöto alla tre som gäss.
Därefter fördes de in för rätten igen och Kirstin ställdes åter till orda. Först med Märta i Hässlebräcka, vilken hon lika som förut övertygade att hava varit med på Sannåkersmo i Satans möte, icke en gång allenast utan tvenne. Dock nekade Märta som förut, sägandes sig aldrig hava varit med Kirstin på något sådant möte och ville alls ingen bekännelse göra. Ävenså nekade Märta i Bråre, när hon ställdes Kirstin till ords. Men Kirstin sade sig intet hava ljugit och önskade, att Satan måtte föra henne levande upp genom taket, om hon ljuger henne på. Ty hon var trenne resor med henne på Moon.
Sedan hade rätten Ingeborg in. Vilken Kirstin återigen påtygade hade varit med henne en gång ridande till Moon och tvenne resor gått dit. Varemot Ingeborg likväl allt nekade och önskade, att Gud skulle förbanna all världen, om hon varit med Kirstin på Moon eller förgjort Dordj.
Kirstin stod dock allt vid sina förre ord och sade, att de tvenne resorna var Ingri i Sannåker med dem och hade ett horn att blåsa uti.
Förmantes än ytterligare Ingeborg att gå till bekännelse, väl vetande att hon ändå måste därtill, och att bättre vore hon sade ifrån med godo, än hon med tvång skulle göra det. Utsades återigen huru Ingeborg hade henne i stufwa, gav henne mat och dricka och bad henne dricka Satan till. Vilken var där som en "Svart Raggit Horn medh leda röda ögon". Sedan tillstod Kirstin huru hon och Ingeborg förgjorde Dordj, och ännu en gång rådde Ingeborg till bekännelse, sägandes det hjälper henne ingen undanflykt, strävade hon väl emot så mycket någon kunde göra, så måste dock omsider därtill. Likväl nekade Ingeborg allt fort, och sade sig i allt det Kirstin henne tillvitat vara ganska oskyldig.
Ingeborg fördes ut och Märta i Hässlebräcka blev uppkallade igen. På rättens förmaning till bekännelse ville hon dock ingen sådan göra. Ej heller kunde den andra Märta i Bråre bringas till bekännelse.
Efter nu dessa fyra varit i förhör kallade Ingri i Sannåker upp och förehölls Kirstins bekännelse och huru hon tillägger henne tvenne resor hava varit med sig på Sannåkersmo, i Satans möte; var också Kirstin själv till ords med Ingri och tillade henne varit med om sådant. Sägandes även att Ingri hade ett horn med sig, som hon bäs uti, och förmante Ingri stå till sanningen. Men Ingri ville ingenting bekänna, utan förebar sin obrottslighet. Kirstin ropade hämnd över den som ljuger.
För tingens skull uti Norrviken uppsattes nu rannsakning till den 18 hujus. Emellertid levererades fångarna under vakt.
Fortsättning