De säkraste källorna om Ragnar Lodbrok som en historisk person, är hans förbindelse med skalden Brage Boddason från Norge. Brages existens är nämligen till fullo klarlagd, liksom hela hans ätt och hans hemvist. Han var en ärad och aktad gammal visman, som upprepade gånger varit över i Sverige och som sin tids störste skald diktat hyllningskväden i övlig stil till olika svenska kungar. Särskilt nämns Ragnar lodbrok, Ragnars ståthållare i Uppsala Östen bele samt Adelsökungen Björn "at haugi". Då det bara torde ligga c:a 25 år mellan Ragnars död och Björns tillträde är uppgifterna för den delen inte otrolig. Det märkliga är, att Ragnarsdrapan, Brages första stora lovkväde, är till större delen bevarat och utan minsta tvivel tillhör ett mycket tidigt skede av skalddiktens utveckling - tiden kring eller före c:a 800. Kung Ragnar nämnes vid namn i drapans omkväde, "stefet", och kallas där också son av Sigurd (Ring). Ett par strofer ur den kenningspäckade, för vår tid nästan obegripliga men dock högtidliga och mästerligt flotta dikten må vara nog som prov: Gengåva god jag giver givmilde sonen av Sigurd för Högnes härmös hjulnavs härligt klingande ringrand. Furstarnas fall i fagra färger på skölden bärgats; Ragnar mig vagnsmåne räckte, regnade rik på sägner Svärdsleken ses på Svalners salsväggs målade prålmynt Ragnar mig vagnsmåne räckte regnade rik på sägner. (ur Våra kungar av Åke Ohlmark) Om Aslög finns följande att läsa i Völsungasagan: "Heimer i Hlymdalarna sporde nu dessa tidener, att Sigurd Fafnesbane och Brynhild voro döda. Deras dotter Aslög, Heimers fostra, var då tre vintrar. Han förstod nu, att man skulle försöka att döda mön och hennes ätt. Så stor var hans sorg efter Brynhild, hans fosterdotter, att han icke aktade på sitt rike eller gods Han lät nu göra en harpa så stor, att han kunde låta Aslög, mön, komma däri jämte många dyrbarheter af guld och silfver, drog sedan bort vida om i landen och kom omsider till Nordländerna. Så konstmässigt var denna harpa gjord, att man kunde taga den sönder eller sätta den samman i fogningarna, och var han van därvid om dagarna, när han kom till vattenfall, dock ej i närheten af boningsplatser, att han tog harpan sönder och tvådde mön; och han hade en ädel lök, som han gaf henne att äta. Men sådan var beskaffen- heten av denna lök, att en människa kunde länge lefva däraf, oaktadt hon icke njöte någon annan föda. När mön grät, spelade Heimer på harpan, hvarvid hon tystnade, ty han besatt mycken färdighet i de idrotter, som den tiden voro öfliga. Han hade ock många kostbara kläder i harpan hos mön och mycket guld." Heimer kommer så småningom till en gård Spangarhed i Norge, där en stugsittare dräper honom,för de förstår att han är rik, de upptäcker då Aslög, de låter göra henne kal på huvu- det, som de sedan smörjer in med tjära, så inget hår skall komma upp, sedan skall hon nyttja en huva och vara dåligt klädd, så att hon skall bli så ful att folk tror att det är stugsittarnas egen dotter, och vidare står det att Aslög växte upp där i mycken fattigdom. Aslög växte upp och var otroligt fager, men hon talade aldrig och man trodde henne vara stum. Så kom en dag kun Ragnar på härfärd till bygden och sände upp två matsvenner att sondera terrängen. De kom tillbaka De kom tillbaka och förtalde om den undersköna flickan. Ragnar bad dem föra henne till sig "varken klädd eller oklädd, varken fastande eller mätt, varken ensam eller i människofölje". Hon kom med sin hund, klädd i fisknät efter att ha ätit en lök. Ragnar fann behag i henne, tog henne med sig och äktade henne.