|
Jag har spindelfobi.
Jepp... så är det! Blir till och med hysterisk för de små, små, små röda spindlarna som man knappt ens kan se. Fast... det har blivit bättre... iallafall sen den gången mina föräldrar precis kört till min mormor och morfar. Jag upptäckte en sån där "krabbspindel", som kan HOPPA(!), på väggen i mitt rum. Halvt från vettet ringer jag och frågar efter mamma... hmmm... tror mer att jag vrålade... "MAMMAAAA"! Hon försöker lotsa mig igenom förintelsen av spindeln: Jag står med telefonluren mellan huvudet och axeln, storgråter och försöker dammsuga upp spindeln. Jag måste akta mina Depeche Mode-planscher... spindeln vet det... den kryper in under dem hela tiden. Mamma säger att det inte är någon fara, att den inte är farlig och att den inte kan göra något, att DEN antagligen är räddare än mig! HA! DET tror inte jag på. Den HOPPAR ju!!! Den kan hoppa på mig, anfalla och bita mig till döds... eller så kryper den in i örat och bygger bo i min hjärna. Jag vet nog. Ja, ja.... för att inte göra en kort historia alldeles fööör lång... så slutade det hela med att jag gick ut ur mitt rum, stängde dörren, stoppade nyckelhålet fullt med toalettpapper och gick inte in där igen förrän pappa följande dag hittat och dödat spindeln. Det räcker förresten inte med att döda den och slänga den i papperskorgen... man måste spola ner den i toaletten... inte förrän då är man säker. Genom åren har det trots allt blivit bättre. Herregud, när man flyttade från lilla Höör till "storstan" Malmö kunde ju inte mamma och pappa rädda en längre. Nä... då fick man hitta på något annat: Sent en kväll (jag är en nattuggla) när jag skulle borsta tänderna innan sänggåendet ser jag just en "krabbspindel" mitt på toalettgolvet. Panik! Jag kan ju inte vara kvar i lägenheten över natten med en spindel där!!! Vad göra? Jo... jag springer ut på gården... tittar var det lyser... Lysande! (hehe) Grannarna vägg i vägg verkar vara vakna. Jag har aldrig träffat dem... men nöden har ingen lag. Jag ringer på, dörren öppnas av en tjej, jag sträcker fram handen, hälsar och babblar hysteriskt på om att jag har spindelfobi och har en spindel i min lägenhet. Tjejen ler vänligt mot mig och ropar inåt lägenheten... på bred AMERIKANSK dialekt... "It's something about a spiiiideeer". Jag känner hur jag blir lite smått nervöst svettig. Ut i hallen kommer en kille och hälsar på mig på "svengelska". Känner mig inte så liiite dum nu, men, men... jag drar min historia igen. Han ler, säger "okey" och följer med mig in, tar spindeln i handen och slänger ut den på gården. Jag stammar fram ett tack och ursäkta jag störde. Jag stänger NOGA alla fönster så att den inte ska hämnas eller något. Varje gång därefter som jag mötte denne grannen så sa han glatt: "Du har inte några problem med spindlar idag??" med en rejääääl amerikansk brytning och ett brett leende. Som sagt... genom åren HAR det faktiskt blivit bättre. Jag har aldrig mer bett grannarna om hjälp med spindlar. Istället lärde jag mig att dammsuga upp dem. Jag var hysterisk, men jag klarade det. Efter en spindeluppsugning fick dammsugaren stå på i en halvtimme eller längre, sen stoppade jag igen röret med toalettpapper och så fick nästa vän som kom på besök tömma dammsugarpåsen. Den kunde ju leva fortfarande och anfalla då. Lömska små djur är de. |