POLITIK

Före 1989 styrde West Bengals statsregering över Darjeeling med omgivningar. I mitten av 1980-talet försigkom stora och djupa  
missnöjesyttringar bland befolkningen i den nordliga indiska bergsregionen. Ett område som gränsar till Sikkim, Nepal och Bhutan.  
Ungefär 90% av invånarna är av östnepalesisk härkomst, närmare bestämt gurkhas. De kända gurkhasoldaterna användes bland annat av den brittiska regimen under kolonitiden.  
   Darjeeling består idag av 3 bergsområden, vilka inbegriper huvudstaden  Darjeeling med 225.000 invånare, samt granndistrikten Kalimpong och Kursong. Efter de blodiga stridigheterna som under två år krävde  hundratals liv, tilläts Darjeeling med femtio kilometers omnejd bli ett halvautonomt distrikt med delad administration. Delstatsregeringen i  Calcutta styr över lag och ordning samt över finansväsende. Resten; skola, hälsa, infrastruktur och så vidare av bergsrådet, the Darjeeling Gorkha Hill Council.

Det självständiga organet väljs enligt lag vart femte år. 41 s.k. councillors varav 28 som väljs direkt av befolkningen. Resten däremot tillsätts av delstatsregeringen. Nuvarande ämbetsperiod avslutas i december, men på the Hill Council överväger man att flytta fram valen till i mars eller april nästa gång.  
-Det är för kallt, så många väljer att tillbringa vintern nere i  Calcutta, berättar Mr Pariyar, assistant director för informationsdetaljen på bergsrådet.  Hans visitkort är ett fotografi med honom och ordföranden längst fram på ortens huvudattraktion ångtågets lok.  

Och det är kallt, det stämmer. Vi går en trek upp till Sandakphu dagen efter intervjun. Det är minusgrader på 3636 meters höjd. Nere i Darjeeling lyser fotogenlamporna under ett av de många strömavbrotten. Skolorna i den gamla residensstaden stänger också nu.  
-Ungarna måste bort härifrån på vintern, säger walesaren Tim, som undervisar här, de fryser ihjäl annars.

Husen är av trä och har ingen isolering. Sällan värme. Bara några modiga nordeuropeiska trekkare törs upp hit under lågsäsongen.
Men under sommaren växer skarorna av indiska och utländska  trekking och fågelskådarturister som tar sig hit eller till Sikkim.  
Till valen till Bergsrådet nomineras kandidater från samtliga indiska partier, men än så länge är det frihetsrörelsen the Gurkha National  
Liberation Front som styrt.
-Hoppas det fortsätter, säger the assistant  directors ord. Hans leende säger oss att han stödjer dem. Men på frågan om han vill se ett ökat självstyre vill han inte svara. Eller vågar inte. Han är nöjd med en representant i Lok Sabha och en i lagstiftande rådet som bevakar regionens intressen, men han tillägger snabbt att 90% av befolkningen är separatister och skulle stödja en ytterligare  autonomisering.

Kanske bottnar detta i att regionen Uttarkhand i norra Uttar Pradesh 1996 utlovades självstyre av premiärministern.  Om en region får det, varför ska de andra bergsområdenas befolkningar tiga stilla? En stötesten har, som så ofta i Indien, varit språkfrågan. De flesta talar gorkha eller nepalesiska, språk som inte är officiella.  Enligt Mr Pariyar är den viktigaste frågan just nu att få till stånd ett  socioekonomiskt uppsving för regionen.  
-De första som flyttade hit var nepalesiska teplockare som arbetade för  engelsmännen, senare indierna. Men nu håller vi på att ta över  produktionen, vi känner att det här är vår plats! tilläger han bestämt.  

Och det stämmer väl, nu. Men innan 1835 var det enligt en engelsk anteckning i en tidning "bara några ofruktbara kullar, utan större befolkning", ett område som överlämnades till den brittiska  kolonialmakten utan större motprestation eller betalning. 

 
Nästa höst är det dags för tioårsfestligheterna. -Det blir något alldeles extra lovar Mr Pariyar.

Men farorna för Mr Pariyar och hans Gorkha Hill Council är många.  Befolkningen stödjer enligt en ny utgåva av resehandboken Lonely Planet i allt större grad det konkurrerande partiet Akhil Bharatiya Gorkha  League och andra regionalpatriotiska partier startas i ett.  Och  att  den indiska centralregeringen lättvindigt skulle ge upp regionen är  utopiskt.  Till och med krafter inom the Gorkha Hill Council tror, enligt en artikel i bergsmagasinet Himal, att nepaleser i Sikkim,  Bhutan och Nepal strävar efter ett stornepal. Anledning att bevaka den  här spännande regionen av sydasien kommer att kvarstå.  

 

Då engelsmännen seglade iväg efter två hundra års styre var Indien en relativt sett välfungerande demokrati med ämbetsmannaklass, ett självständigt rättsväsende, moderna skolor och universitet och fungerande infrastruktur som järnvägar, post och telegraf. Den långa enade kampen för självständighet kom dock ingalunda att följas av väntad enhet, utan av splittring och konflikter. Historien präglar ännu politiken på en kontinent född i oenighet, men som kanske skymtar ett framtidens ljus.
 
DEN  15 AUGUSTI 1947 stod Indien självständigt, men fritt. Frihetsrörelsen bestående av Jawaharlal Nehrus nationalkongress och Ali Jinnahs Moslem League tog över styret av det land som skulle komma att kallas världens största demokrati, i mångt och mycket landsfäderna Jawaharlal Nehrus och Mahatma Gandhis skapelse. Men snart visade sig animositeten mellan de två största befolkningsgrupperna. Muslimerna tilldelades området där flest av dem bodde och det nya landet fick namnet Pakistan, sammansatt av de första bokstäverna i angränsande länder. Persien, Afghanistan, Kashmir, Indien och -stan, land. Ohyggliga blodbad följde på folkomflyttningarna från södern av muslimer och från norr av hinduer. Även sikher i delstaten Punjab, vars tro består av blandade delar hinduism och islam, hamnade i kläm i detta första krig av tre mellan de båda grannstaterna. Förflyttningarna innebar bland annat att delar av länderna utarmades på vissa yrkesgrupper, eftersom dessa beror på kast och i viss mån region.  Fortfarande har Indiens 100 miljoner muslimer den teoretiska möjligheten att flytta till Pakistan, även om de där ofta haft det svårt att finna sig tillrätta - de kallas något nedsättande Mohajirer - och har därför inte på samma vis som hinduer kunnat mobilisera sig politiskt.

TRÄTORNA mellan hinduer och muslimer har förekommit sedan den första muslimska invasionen på 1100-talet, men lever kvar och så sent som 1993 omkom tusentals människor i upplopp orsakade av högerextrema hindupartiet Bharatiya Janata Party, BJP:s rivning av en moské i orten Ahyodhya i norra Indien. Orten, som tidigare bevittnat liknande religiösa motsättningar, sades vara födelseplats för den hinduiske guden Ram som vunnit i popularitet genom en mytologisk såpopera på den statliga indiska televisionen Doordarshan. Men den antimuslimska stämningen bland hinduer, som underblåsts av BJP:s systerorganisationer Shiv Sena, Vishwa Hindu Parishad och Rashtriya Swaramserak Sangh, pekade även på ett utbrett missnöje bland den gamla medelklassens hinduer mot lågkastigas lagliga rätt till en viss del av statliga ämbeten och utbildningsplatser i skolor och vid universitet. Dessutom hade den gamla medelklassen, ofta med förankring i statstjänstemannasektorn, tappat allt mer inflytande och makt till den nyrika eliten.
 
STATSKLASSENS uppluckring var givetvis inte fullständig, men trots indiska tjänstemäns möjligheter och villighet att ta emot mutor, hade andra delar av samhället börjat göra sig vinster på avregleringen av ekonomin och de allt liberalare importreglerna som instiftas av Indira Gandhi för att göra Indien ekonomiskt oberoende av omvärlden och då speciellt av amerikansk valuta. Allt producerades i Indien och inte heller detta var något nytt, utan hade påbörjats när Mahatma Gandhi i protest mot engelsmännen uppmuntrat både traditionell produktion av matvaror och tyger. När stödet från Indiens vapenhandel och matexport med sitt allierade Sovjetunionen upphörde 1989 dröjde det inte länge förrän valutakrisen blev ett faktum och Rajiv Gandhi tvingades att liberalisera den tidigare planerade ekonomin för valutatillförsel från Världsbanken och den Internationella Valutafonden.

INDIENS EKONOMI har sedan dess till stora delar privatiserats och både finanstransaktioner och importen och exporten av varor och tjänster underlättats. En relativ samhällelig och ekonomisk stabilitet och det låga kostnads- och löneläget, samt naturligtvis ett utbyggt utbildningssystem, har bidragit till att göra landet intressant för investerare. Indien exporterar nu så skilda produkter som ris och datatjänster via internet och har blivit en viktig köpare av utländska statusvaror och europeisk infrastruktur, bland annat tysk kärnkraft. Från Sverige har, förutom de vapenaffärer som givit tillverkarnamnet Bofors en bibetydelse av ”skum, opålitlig” i Indien, bland annat Skanska upprättat ett stort vattenkraftverk i Uri i norra Kashmir och Ericsson installerat välbehövliga mobiltelefonnät. I västra delen av landet, i delstaterna Maharashtra och Gujarat, pågår industrialiseringen för fullt och rymdforskningsstaden Bangalore i södra delen av landet har sedan tio år tillbaks varit Indiens Silicon Valley tillsammans med High tech-city utanför Ahmedabad i Andhra Pradesh, en mycket fattig delstat. Överallt på landsbygden syns numera parabolantenner och i städerna blandas skyskrapor och moderna kontor med tempel och moskéer.

UPPGÅNGEN I VÄLSTÅND för de runt 100 miljoner indier som räknas till den nyrika klassen har inte gjort sociala orättvisor mindre utbredda. Den offentliga sjukvården och statliga skolor har utarmats och arbetslösheten drabbar dem hårdast, som har minst. Många måste dryga ut inkomsterna, eller helt livnära sig på, ”den grå sektorn”, de informella handelsstrukturer och nätverk som går utanför det vanliga systemet. Svarta pengar florerar, vapen och droger smugglas och myndigheterna rår inte på varken prostitutionen och korruptionen. Ofta för att de själva är alltför insyltade.

Maktpolitik
I SÖDRA INDIEN tillhör de flesta människorna de mörkhyade dravidfolken. Tamil Nadu, Kerala och Karnataka tillhörde den delen av Indien som längst stod emot de nordliga invasioner som med jämna mellanrum drabbat Indien. För att kuva den sydindiska kulturen infördes av ariska stammar från norr för omkring 4000 år sedan kastväsendet. Det finns många kaster och fyra Jatis och det är ett mycket svårforcerat socialt system, som med hjälp av varna, principen om hudfärg, placerar de mörkhyade längst ner på samhällsstegen och de ljushyade, brahminerna eller ättlingar till det hinduiska prästerskapet högst upp. Både före, under och efter självständigheten har detta utmynnat i våld mellan olika ”sociala klasser”, bland annat under anti-brahminupploppen i Mysore strax efter sekelskiftet. Men trots detta och trots att andelen muslimer är högre i södern än i norr, har fred rått mellan de två religionerna. Det som närmast kunnat komma i jämförelse med norra Indiens etniska konflikter  har varit spridningen av konflikten på Sri Lanka.

DE FÖRSTA SYDINDISKA TAMILERNA kom till Sri Lanka för tusentals år sedan och utgör en av de etniska grupperna på ön. Tamiltigrarna, LTTE, som kämpar för ett självständigt Jaffna, har dock sin bakgrund i den senare vågen av tamiler som anlände som arbetskraft vid te- och kaffeplantagen vid sekelskiftet. Sedan strax efter självständigheten har motsättningarna varit legio mellan den singalesisk-buddhistiska regeringen i Colombo och Tamiltigrarna.
   Mot slutet av 1980-talet sände Indiens dåvarande premiärminister Rajiv Gandhi indiska trupper att övervaka det senaste fredsavtalet. Soldaterna drogs in i strider med den tamilska gerillan och led stora förluster. Vidare förlorade Kongresspartiet makten i delstatsparlamentet i Tamil Nadu. När Rajiv Gandhi senare valtalade i den sydliga delstaten Tamil Nadu 1992, föll han offer för en tamilsk självmordsbombare. Turerna om stöd till gerillan från indiska tamiler har varit många och intrikata, liksom anklagelserna från centralregeringen i New Delhi, att tamiltigrarna har militära träningsbaser i Tamil Nadu och att gerillaoperationer utgått från det indiska fastlandet.

STATEN BANGLADESH’ tillkomst är ett konkret resultat av indisk militär intervention i den sydasiatiska regionen. När valresultatet som visade på seger för självständighetsrörelsen i Östpakistan som det kallades 1971 ignorerades av regimen i Pakistan över 2000 kilometer därifrån, gick Indiens militär in som stöd. Dessutom var detta ett drag i ställningskriget mot den rivaliserande militärmakten Kina, med vilket Indien utkämpat två katastrofala krig och förlorat båda.

FURSTENDÖMET KASHMIR kunde efter självständigheten välja att tillhöra Indien eller Pakistan, men blev innan man hunnit bestämma sig invaderat av inofficiella pakistanska militärstyrkor. Efter stridigheterna, som ingen sida riktigt vann, delades området på mitten. Den indiska delen av Kashmir fick löfte om visst självstyre enligt konstitutionen. Men den nämnd som hade befogenhet att ändra på lagen upplöstes och därför är frågan fortfarande i praktiken olöst. Sedan slutet av 1980-talet har Kashmirdalen varit skådeplats för ett inbördeskrig vilket krävt minst 15.000 människoliv och en bergskam längre norrut för ett utdraget ställningskrig  mellan indiska och pakistanska trupper. Anklagelser om Kinas och supermakternas indirekta inblanding har riktats från båda sidor. Att krafter baserade i Pakistan stödjer vissa av rebellgrupperna i Kashmir med pengar, vapen och att afghanska krigsveteraner deltar i striderna är väl känt. Liksom att den kraftigt upprustade indiska armén och halvmilitära styrkor å sin sida utsatt delar av civilbefolkningen för både tortyr och förtryck. Många har flytt Kashmirdalen som sedan utbrottet av oroligheterna 1988-89 bebos av en majoritet muslimer. Men till Kashmir hör även Ladakh och Jammu, där inte muslimer, utan tibetaner respektive hinduer utgör flertalet.

PAKISTAN är ett land med ekonomi körd i botten, undermålig infrastruktur och med mängder av flyktingar från bland annat Afghanistankriget. Militären har sitt finger med i det politiska maktspelet och har gjort statskupp upprepade gånger. Många befarade ännu en islamistisk våg när Nawaz Sharifs Muslim League tog makten våras, men de etniska stridigheterna som i delar av landet har utvecklats till att bli ett inbördeskrig har gjort politikerna varse om att de kan komma att behöva hjälp utifrån. Relationerna mellan Indien och Kina har tinat och avtal har träffats beträffande tidigare omtvistade gränsdragningar. Både före och efter Indiens och Pakistans provsprängningar, som av allt att döma riktade sig mer mot omvärlden (läs USA, FN)  än till grannar, har relationerna mellan dessa tre länder varit mycket goda. 
  
Indien har mer som splittrar än som förenar och många av de folkgrupper som bor i landets norra delar har någon gång försökt att slå sig fria och uppnå självständighet. Vissa har brutalt slagits ned, som de sikhiska extremisternas försök att belägra det Gyllene Templet i Punjabs huvudstad Amristar 1984 och 1987, och vissa mindre fortgår sedan länge. I nordöstra delen av Indien pågår exempelvis stamfejder och gerillaaktiviteter i delstater som Nagaland, Assam och Manipur. För att inte tala om den senaste tidens dalituppror i delstaten Bihar nordnordväst om Calcutta. Läs mer om Dalitupproren.
    Men frågan för den indiska staten ligger inte så mycket i hur man handskas med de olika etniska konflikter som då och då blossar upp, utan hur korruption och ökande sociala orättvisor efterlevs på väg in i en ny tid med stegrad kamp om ekonomiska och naturliga resurser. De nya problemen, som överbefolkning, giftskandaler, miljöförstöring och brister i bevattningsmöjligheter för jordbruket och en ökad efterfrågan på energi bidrar till strävan bland åsidosatta grupper att mobilisera etniskt. Politiker i dagens Indien vet, med historiens lärdomar, att om en del av landet uppnår självständighet, då faller stora delar av resten också.

INDIENS VÄG MOT MAKTPOSITION I SYDASIEN
Indien har som hittills enda atommakt förutom Iran vägrat underteckna det senaste internationella provstoppsavtalet för kärnvapensprängningar. Anledningen är naturligtvis att landet fruktar en upptrappning av kapprustningen med Pakistan å ena sidan och eventuellt Kina å den andra. Med Pakistan har man sedan självständigheten utkämpat tre krig, och med Kina ett.
   Av tiden och misstagen, främst det stora nederlaget mot Kina 1962 och det tvungna tillbakadragandet av trupper från Sri Lanka 1990, har man lärt sig.
   Indien har blivit en supermakt i området, med stor och växande egen vapenproduktion, bl.a. av medel- och långdistansraketerna Agni och Prithvi. Efter bortfallet av Sovjetunionen som ickeangreppspartner har Delhi insett att man alltmer fått lita till sig själv. Speciellt som USA inte längre utgör en given partner till Pakistan. Islamiseringen av pakistanska lagar som genomfördes under åttiotalet och Pakistans mer eller mindre uttalade stöd för Saddam Hussein under Gulfkriget har bidragit till att så split mellan de två. Inte ens öppnandet av landets gränser mot investeringar och valutamarknader har lyckats med att sopa igen spåren av Indira Gandhis antiamerikanska politik.
   Man har vidare under åttiotalets mitt inrättat halvmilitära förband, vilka står ansvariga inför Unionen. Upp till en halv miljon Paramilitary Troops lär det finnas i orosområden som Kashmir, tidigare i Punjab, och i nordöstra delen av landet. Men även kust- och gränsområden bevakas av sådana trupper. I norr fruktar man en invasion från Pakistan och Kina, länder som dock har flertalet inrikes problem att handskas med och i syd gäller det att se till att inte de tamilska tigrarna opererar alltför öppet i sitt krig mot Sri Lankas regering. Det skulle både försämra de två ländernas relationer med varandra och minska Indiens trovärdighet inom de internationella organ man är medlem i.
   Sedan ett antal år tillbaka har Indien försökt närma sig ASEAN, Sydöstasiens handelsblock. Det tilltog efter Kinas försök till närmande med statsbesök i flera av småstaterna i Sydasien. ASEAN-staterna verkar dock motvilliga att bevilja Indien medlemskap eftersom man då skulle vara tvungen att även ta emot Pakistan, och någon arena för duellen om Kashmir vill man inte vara.
   Tillsammans med den Sydasiatiska sammanslutningen SAARC, South Asian Association of Regional Cooperation, som verkar handlingsförlamad och bara åstadkommit samtal och samarbete på papperet, ser sig Indien tvunget att befästa sin militära makt i området.

KASHMIR - EN INDISK KNÄCKFRÅGA
Indien håller hårt om landets juvel, delstaten Kashmir. Området, som egentligen heter Jammu och Kashmir och även omfattar det lilla tibetansk-buddhistiska området Ladakh, delas av Indien och ärkefienden Pakistan.
   Att läget i Kashmir skulle förvärras och, vilket många indiska politiker på hög nivå fruktar, underblåsa ytterligare kravaller mellan hinduer och muslimer som efter rivningen av moskén i Ahyodhya 1993 eller rentav framkalla ett större krig i området, är dock föga troligt.
   Visst anklagar Indien Pakistan och Kina för att stödja terrorister eller frihetskämpar i Kashmir och förr i Punjab, men det hör liksom till spelet. Regeringen står själv anklagad för att ha legat bakom kidnappningen av den grupp västerlänningar, vari den avrättade norrmannen Hans Oströ ingick. Inte konstigt, det finns i Kashmirdalen till och med en grupp, ledd av en herre vid namn Kuka Parray, som kämpar på regeringstruppernas sida mot de militanta frihetskämpar som exempelvis Hizb-ul-Mujaheddin.
   Även Israel har anklagats, denna gång av den pakistanska sidan, för att stödja Indien. Det är inte heller speciellt märkvärdigt. I pakistanska telefonkataloger stod, vid informationen om teletjänster, att utlandssamtal kan expedieras av telefonist - om de inte går till Sovjetunionen, Sydafrika eller till Israel. Och kinesiska statsbesök i bl.a. Sri Lanka under åttiotalets sista år  framkallade en del oro bland indiska utrikespolitiker. Sri Lankas regering har sedan tillbakadragandet av de indiska trupperna  från ön försökt påvisa att LTTE understöds från och utbildas på baser i Tamil Nadu. Och visst, Tamiler på fastlandet stödjer LTTE:s sak, även om de bara är långväga släkt med de tamiler som finns på Sri Lanka. Precis som Sikherna understöddes av sina trosfränder i utlandet, har de tamilska tigrarna sina gäldenärer bl.a. i de stora tamilska kolonierna i Singapore och Malaysia.
   Eftersom ju relationen mellan Pakistans Benazir Bhutto och de sittande indiska regeringarna de senaste åren inte blivit sämre utan snarast förbättrats, bör man kunna sluta sig till att det eventuella stöd som kommer från pakistan, inte härstammar från regering eller stat. Möjligtvis från privata donatorer.
   Pakistan har en hel del egna problem att brottas med. Landet har blivit en storleverantör av opium och heroin, ekonomin är körd i botten, militären utgör en osäkerhetsfaktor som när som helst kan gå in och genomföra en kupp, vilket de upprepade gånger gjort. Och de 3 miljoner afghanska flyktingar som stannat i landet sedan den sovjetiska invasionen utgör en bra grogrund för militant muslimsk fundamentalism.

För tillfället har dock de indisk-pakistanska relationerna tinat upp betydligt. Det paradoxala är att det är Nawaz Sharifs Muslim League som styr i Pakistan. Med en mer militant muslimsk regering skulle konflikten med all sannolikhet blossa upp igen. Nu ser det närmast ut som om lösningen på kashmirkrisen inte är alltför långt borta.

INDIENS RELATIONER MED PAKISTAN
Indien har utkämpat tre krig mot Pakistan och ett mot Kina. Mer och mer av indisk politik roterar kring knäckfrågan om Kashmir och den latenta konflikten mellan Hinduer och Muslimer på subkontinenten blossar upp med jämna mellanrum. Efter Indiens vägran att underteckna provstoppsavtalet för atomvapen fruktar experter på internationell politik en upptrappning av spänningarna mellan Pakistan och Kina å den ena sidan och Indien å den andra.
 
Under Indiens frihetskamp blev landets muslimer med Muslim Leagues Ali Jinnah i spetsen allt  mer högljudda. Efter inbördeskrigsliknande oroligheter skapades Pakistan, ett hemland bestående av en del i nordvästra delen av landet (nuvarande Pakistan) och en del i landets nordöstra hörn. Den delen hette Östpakistan, till dess att landet med Indiens hjälp, lyckades frigöra sig från den dåvarande regimen i Västpakistan, vilken underlåtit att omsätta den valseger Shejk Mujibur Rahman kammat hem i praktiken.

Då Britterna drog sig tillbaka uppmanades de fria furstestaterna, av vilka Kashmir var en, att ansluta sig till antingen Indien eller Pakistan. Den hinduiske Maharadjan valde, under hot av en pakistansk invasion, Indien. Problemet var att flertalet av befolkningen, då liksom nu, var  muslimsk. Detta används fortfarande ofta som argument för en folkomröstning i frågan av de pro-Pakistanska grupperingar bl.a. Hizb-ul-Mujaheddin och deras allierade i Kashmirdalen som kämpar för en anslutning till Pakistan.

Fast frågan är ändå om en folkomröstning skulle hjälpa de propakistanska grupperingarnas strävan.

I Kashmirdalen är majoriteten av befolkningen Muslimer och där bor även över hälften av delstatens sammanlagda population, men i Jammu dominerar Hinduer och i Ladakh Buddhister. Desutom har många av de Muslimer och Hinduer som på grund av sin religion lätt indelas i olika, klart avgränsade läger, andra sympatier som till exempel de etniskt regionala. Det som till ytan ser ut som ett enkelt konfliktscenario, visar sig snabbt vara fyllt av labyrinter. De allianser som binds blir omöjliga att hålla en längre tid, vilket är precis vad som hände efter Kashmirs senaste period av oroligheter. Den enade muslimska fronten visade sig snart efter bildandet bestå av många olika grupper, med olika mål och metoder.
   Bland statens muslimer finns det många som varken ser sig som pakistanska eller indiska muslimer, bara som kashmiriska. Integrationen i det pakistanska samhällets nepotistiska och etniskt differentierade maktstrukturer har dessutom varit svår för de muslimer som kommit i olika omgångar till Pakistan efter landets självständighet 14 augusti 1947.

   Så många kashmirier väljer att även fortsättningsvis stödja ett fortsatt tillhörande Indien, det minsta av två onda ting. Hizb-ul-Mujaheddin som satt skräck i befolkningen har kanske den väpnade makten över befolkningen, men inte över deras tankar. Självständighet för Kashmir skulle innebära förnyad risk för en pakistansk invasion, tror många.
 

SAARC - ETT VALHÄNT DEBATTORGAN?
I SAARC- South Asian Association for Regional Corporation - ingår de blockfria länderna i Sydasien; Indien, Pakistan, Bangladesh, Sri Lanka, Nepal, Bhutan och Maldiverna.
   Grogrunden för samarbetet lades 1980 av Bangladeshs President Ziaur Rahman. Förslaget mottogs genast med stor uppoffringsvilja av alla de nuvarande medlemsstaterna utom Indien och Pakistan som då låg i ännu större fejd med varandre än vad som är fallet idag.
   Hegemonialmakten Indien fruktade att de små staterna skulle kunna gå samman för att driva sina frågor och därigenom minska Indiens inflytande över regionen och sig självt. Pakistan å sin sida förutsåg en indisk dominans, framförallt i frågan om Kashmir.
  Sedan 1985, då samarbetet påbörjades och institutionaliserades har medlemsländerna mötts fyra gånger; i Bangalore 1986, i Kathmandu 1987, i Islamabad 1988 och i Singapore 1992.
   Organisationens målsättning är först och främst ett pådrivande av den ekonomiska, kulturella och sociala utvecklingen i området. Statsöverhuvudena i de olika staterna träffas förutom vid konferenserna ovan en gång per år. Bilaterala kontroverser tas inte upp och beslut tas enbart med total samstämmighet.
   Även om mycket av SAARC:s väntade framgångar uteblivit, har vissa resultat uppnåtts. Samarbete mellan medlemmarna har påbörjats i områden som terrorism, miljöfrågor och livsmedelsförsörjning, där alla har något att vinna. Dialogen under SAARC:s toppmöten har lett till ett försiktigt närmande mellan Indien och Pakistan och undertecknandet av en ickeangreppspakt av de båda. Dock har inte heller denna organisation förmått de båda staterna att underteckna ickespridningsavtalet om kärnvapen.