Straffblöja för en snattare.

Prolog.

Telefonen ringde. När Lenas mamma svarade blev hon förvånad över att höra vem det var.
  "Hej . Jag heter Rune Gustavsson och jag ringer från från Vivo Brevik. Är detta Ingrid Johansson?""
  Lenas mamma visste mycket väl vem ägaren till traktens största livsmedelsaffär var. Vad hon däremot inte kunde förstå var varför han ringde till henne. "Ja det är det..."
  "Jag sitter på kontoret tillsammans med er dotter Lena. Jag är ledsen över att behöva tala om det för er, men vi har just tagit henne på bar gärning när hon var i full färd med att stjäla veckotidningar och smink härifrån butiken."
  Lenas mamma kände att hon blev yr i huvudet. Hennes femtonåriga dotter hade alltså blivit fasttagen för snattning. Hon visste inte vad hon skulle säga. "Har Lena tagit saker", fick hon slutligen ur sig.
  "Jag är rädd för det. Jag ser ingen annan råd än att polisanmäla henne. Hon hade varor för flera hundra kronor i skolväskan när butikskontrollanten tog henne."
  "Är ni säkra på att det verkligen är Lena? Jag kan inte tro att hon skulle göra något sådant. Det kanske är en annan flicka som skyller på henne..."
  "Hon har visat legitimation och gett mig telefonnumret till dig så nog är det hon alltid."
  Ingrid Johansson såg bilden tydligt framför sig, hennes dotter inför domstol, socialen som skulle utreda hennes bakgrund, på något sätt skulle de säkert få det till att allt var hennes fel, fast hon minsann gjort sitt allra bästa för att uppfostra sin dotter till en ärlig människa. Hon ville inte att det skulle ske. "Det är ju alldeles förskräckligt", sade hon till sist. "Men måste det verkligen bli polissak av det hela? Nog för att jag tycker att hon gjort sig förtjänt av ett kännbart straff, men vi kanske inte behöver gå till domstol för den sakens skull."
  "Vi har som policy att polisanmäla alla stölder från butiken." Rune Gustafsson lät bestämd. "Fast det är klart", sade han efter en kort betänketid, "jag såg ett program på TV 4 i veckan, Kalla Fakta tror jag visst att det var."
  "Jaha."
  "Det handlade om hur man tog hand om ungdomsbrottslingar i USA, hur en domare börjat straffa småtjuvar med offentlig förödmjukelse. Han menade att det gav bättre resultat än att döma dem till böter. Till exempel kunde de få stå utanför butiken som de stulit från, med en skylt som talade om vad de gjort."
  Ingrid funderade på vad det egentligen var Rune Gustafsson sade. Hon tyckte att det lät hemskt, men å andra sidan så hade Lena burit sig fruktansvärt illa åt. Hon förtjänade verkligen att straffas. "Menar du att Lena skulle slippa bli polisanmäld om jag gick med på att hon fick stå utanför din affär med ett plakat som talade om vad hon hade gjort?"
  "Något sådant ja, fast jag vill nog fundera lite närmare på den exakta utformningen av straffet. Det var ju inte precis en tablettask hon försökte stjäla."
  "Du får göra precis vad du vill med henne."
  "Jag ska fundera tills i morgon. Om du och jag är överens så skickar jag hem henne nu. I så fall ska hon vara här klockan nio i morgon bitti igen, beredd på att skämmas ordentligt."
  "Jag lovar."
  "Bra. Tack och hej."

1.

En kvart senare kom Lena hemcyklande. Ingrid mötte henne i dörren. Det syntes att Lena hade gråtit. Hon var alldeles röd runt ögonen.
"Jaså här kommer den lilla tjuven. Tro inte att jag tycker synd om dig, för det gör jag inte. Du har bara dig själv att skylla."
  Lena svarade inte. Det fanns inte så mycket att säga.
  "Nu ska jag göra något som jag inte gjort på tio år. Jag tänker ge dig smisk på bara stjärten. Ta av dig byxorna och trosorna."
  "Snälla mamma, inte smisk."
  "Ta av byxorna och trosorna sade jag."
  Lena hörde på mammas röst att det var allvar. Hon tog av sig jeansen och de vita spetstrosorna, skämdes oerhört när hon stod naken inför sin mamma, på väg att få smisk på bara stjärten, precis som en olydig liten flicka.
  "Nu kan du gå till badrummet och hämta hårborsten."
  Lena gjorde som mamma sade.
  "Ge mig borsten och kom och lägg dig över mitt knä."
  Med kinderna blossande av skam lade hon sig på mage över mammas knä. Mamma lade sin vänstra hand över Lenas rygg och låste fast henne i ett säkert grepp.
  "Du har varit en mycket stygg flicka", sade hon. "Jag ska se till att du förstår precis hur stygg du varit." Hon höjde hårborsten och siktade på den högra stjärthalvan, lade ordentligt med kraft i handen och slog till. KLATSCH!
  Det sved till som av eld på Lenas stjärt. Hon kunde inte låta bli att skrika till. "Aj!"
  "Det där var bara början", sade Lenas mamma.
  Och det var det. Mamma smiskade Lenas stjärt tills den var alldeles röd och svullen och den stackars flickan grät helt okontrollerat, som ett förtvivlat litet barn. Det gjorde så ont i stjärten, men det värsta var kanske ändå det faktum att anledningen till smärtan var att hon hade varit så stygg att hennes mamma ansåg sig tvingad att ge henne smisk, att hon fick ligga över sin mammas knä och bli straffad som en liten flicka, fast hon var så stor. Det var så förödmjukande, så förnedrande.
  "Så", sade mamma till sist och släppte greppet om sin dotters rygg. "Det där hade du sannerligen förtjänat. Nu ska du gå och ställa dig i skamvrån. Du kan ställa dig i hörnet i teverummet."
  Snyftande reste Lena på sig. Hon gjorde en ansats att ta på sig sina trosor igen, men det satte mamma snabbt stopp för. "Trosorna kan du låta ligga. Du kan gott stå med din nysmiskade stjärt bar."

I en timma fick hon stå i hörnet. Sedan fick hon kissa, borsta tänderna och ta på sig nattlinnet.
  "Det är lika bra att du går och lägger dig", sade mamma. "Du kommer att få det jobbigt i morgon."
  Lena gick och lade sig, men hon hade svårt att somna. Klockan var bara sju, hon hade inte fått någon kvällsmat och dessutom var hon mycket orolig för morgondagen.   

2.

Klockan 8.50 satte Ingrid Johansson sin dotter i bilens baksäte och körde henne till Vivo Brevik där hon skulle få sitt riktiga straff.
  "Jag hoppas att du får skämmas så mycket att du aldrig kommer att göra om det här igen."
  Lena var vit i ansiktet av skräck. Hennes stjärt var fortfarande öm efter gårdagens risbastu. Hon tyckte att hon redan blivit alldeles tillräckligt straffad. "Mamma, jag kan väl få slippa det här? Snälla?"
  "Kommer aldrig på fråga. Nu är vi framme. Vart går man in till kontoret?"
  Lena pekade; "Där borta..."
  "Då går vi." När hon parkerat bilen tog Ingrid sin dotter i handen och ledde in henne i butiken.
3.

Rune Gustafsson satt bakom sitt skrivbord. "Här kommer den lilla tjuven. Precis i rätt tid. Men det har vi kanske mamma att tacka för?"
  "Jag lovade ju", sade Ingrid. "Ska jag stanna kvar eller vill du ta hand om henne själv?"
  "Jag vill gärna att du stannar kvar. Först har vi lite formalia att ta itu med. Varsågod och sitt." Han pekade mot stolen som stod framför skrivbordet.
  Ingrid satte sig ner på stolen. Lena undrade om hon också skulle sätta sig ner, tittade sig omkring för att se om det fanns någon mer stol i rummet. Rune Gustafsson anade vad det var hon tittade efter. "Den lilla tjuven kan gå och ställa sig i skamvrån så länge", sade han. "I hörnet därborta blir bra. Händerna på ryggen tack."
  Lena gick och ställde sig i skamvrån, kände hur det gjorde ont i magen, var mycket orolig inför det straff som skulle komma.
  "Först och främst vill jag att du läser igenom det här dokumentet", sade Rune Gustavsson till Lenas mamma. "Om du är nöjd med formuleringarna så vill jag att du skriver under sedan." Han räckte över ett papper till henne. "I stort sett kan man väl säga att det står att du accepterar att jag tar hand om Lenas bestraffning i stället för att överlämna ärendet till polisen och att du som målsman är fullständigt överens med mig om att Lena behöver ett kännbart straff för att hon ska lära sig att skilja på vad som är rätt och fel."
  "Vad kommer du att göra med henne?"
  "Jag kommer inte att skada henne. Jag vill bara lära henne en riktig läxa."
  Med det beskedet lät sig Ingrid nöja. "I så fall så", sade hon. Hon skrev på pappret. "Kan jag gå nu?"
"Dessvärre inte." Rune Gustavsson reste sig ur stolen och gick fram till Lena. "Min fru och jag har under en längre tid diskuterat vad man ska göra med sådana som dig", sade han. "Vi accepterar inte längre att små flickor kommer in i vår butik och tar saker som inte tillhör dem, problemet har bara varit att vi inte riktigt kunnat komma på vad som skulle kunna sätta stopp för dem, vad som skulle kunna få dem att inse att det inte är värt risken att bli fast." Han hejdade sig för en liten stund, tog sats inför nästa mening. "Men nu tror vi att vi vet", fortsatte han sedan, "och på sätt och vis kanske det var bra att vi tog dig igår och att din mamma inte ville att vi skulle anmäla dig till polisen. Nu kan vi lära både dig och andra små tjuvaktiga flickor att de ska akta sig noga för att försöka stjäla i butiker."
  När Lena hörde Rune Gustavsson prata kände hon på sig att hon hade något fruktansvärt framför sig.
  "Det är inte speciellt vuxet att försöka stjäla av andra. Inte särskilt klokt och förståndigt. Små flickor kan ibland ha svårt att lära sig att skilja på vad som är deras och vad som är andras. Eftersom du har burit dig åt som en mycket liten flicka får vi se till att behandla dig som en sådan också."
  Lena förstod inte riktigt vad Rune Gustavsson pratade om. Men sekunden efter fick hon svaret.
  "Ditt straff kommer att bli följande; Om några minuter kommer din mamma att få ta av dig alla dina kläder. Jag har skaffat andra kläder som passar mycket bättre till en stygg liten flicka som du. De kläderna kommer hon att sätta på dig i stället. När du fått på dig dem så kommer du att få en skylt där det står vad du har gjort och varför du får ditt straff. Den skylten ska du sedan bära när din mamma med dig ut på en promenad på stan. Ni ska vara ute i fyra timmar så att många människor kan få tillfälle att se hur stygg du har varit och vad som händer med stygga små flickor som stjäl. Har du förstått?"
  Lena kände en tjock klump i halsen. Hon förmådde inte svara. Nickade bara.
  "Bra. Då ska jag ta fram dina nya kläder. Din mamma kan ta av dig så länge."
  Han reste sig och gick ut ur rummet. Ingrid Johansson gick fram till sin dotter och började knäppa upp hennes blus.
"Jag kan göra det själv mamma."
  "Men det får du inte. Nu gör jag det. Stå still."
  Ingrid tog av Lena alla hennes kläder utom BH-n och trosorna.
  "Mamma jag vill inte det här. Jag går hellre till polisen." Lena höll på att börja gråta.
  "Du har inget val min lilla vän. Det skulle du ha tänkt på innan du stoppade ner de där sakerna i väskan."
  "Men vad är det för kläder jag ska ha? Jag förstår inte."
  "Jag vet inte. Och jag bryr mig inte särskilt mycket om det heller."
  Sekunden efter kom Rune Gustavsson tillbaka. Han hade en stor påse med sig. "Du måste ta av henne trosorna också", sade han när han kastat en snabb blick på Lena. "Tjuvaktiga små flickor använder inte trosor. De måste ha blöjor på sig."
  "Blöjor???" Lena hörde vad han sade men kunde inte tro sina öron. Inte skulle hon väl få ha blöja på sig?
  "Om man bär sig åt som en liten bebis så får man också gå klädd som en liten bebis. Nu ska du få se vilka fina kläder jag skaffat åt dig." Ur påsen tog Rune Gustavsson först fram en rosa klänning som såg precis ut som om den var gjord för en liten bebisflicka, fast mycket större. Den var gjord av rosa siden, hade puffärmar och spetskrage, var mycket kort och mycket vippig.
  Lena såg förskräckt på klänningen. Inte kunde det väl vara meningen att hon skulle få gå på stan i bebiskläder? Det var bara för hemskt.
  "Visst är det en underbart söt liten klänning", sade Rune Gustavsson till Lenas mamma.
  Lenas mamma spelade gärna med i spelet. "Gud så söt. Den kommer att passa henne precis."
  "Och här har vi flera attiraljer." Rune Gustavsson tog upp en underklänning ur påsen. Den var vit och full av spetsar och vippiga volanger. "En liten underklänning som kommer att få klänningen att stå ut ordentligt."
  "Så sött. Precis som på en riktig liten bebisflicka."
  "Och tjocka blöjor och ankstjärtsbyxor."
  "Det kommer att passa henne precis."
  "Och en liten knytbandsmössa som avslutning."
  "Pricken över i."
  "Då kan du ta av henne trosorna."
  Det hade precis gått upp för Lena vad som höll på att hända. Hon kände att hon höll på att bryta samman. Hon skulle få paradera på stan iförd blöjor och bebiskläder som straff för att hon försökt snatta dagen före. När hon tänkte på hur det skulle bli kände hon att hon ville sjunka genom jorden. Alla skulle se henne i de där kläderna. Människor skulle titta på henne, skratta åt henne, kommentera hennes löjliga uppsyn, tänk om någon av hennes klasskamrater fick se henne tulta runt i blöjor, vad skulle de säga?
  "Mamma, låt honom inte göra så här. Jag har inte gjort mig förtjänt av ett sådant här straff. Det är för mycket."
"Lilla Lena", svarade hennes mamma, "jag tycker faktiskt att det är alldeles rätt åt dig. Kom hit nu så jag får ta av dig trosorna."
  "Aldrig."
  "Om du säger emot mig en gång till så kommer jag att lägga dig över knät och ge dig lika mycket smisk som du fick i går kväll. Vill du verkligen det?" Mamma såg bestämd ut.
  Lena hade inget val. Hon fick gå fram till sin mamma som tog av henne trosorna.
  "Här är blöjan", sade Rune Gustavsson och räckte fram en mycket stor och tjock alltiettblöja till Ingrid Johansson. "Sätt på henne den till att börja med."
  "Isär med benen lilla bebis", sade Lenas mamma till sin dotter, som inför hotet att få smisk igen inte hade något anat val än att göra som mamma sade. Ingrid vecklade ut blöjan och förde in den mellan Lenas särade ben. Så drog hon upp den ordentligt både fram och bak och såg till så att den slöt ordentligt tätt i grenen innan hon fäste ihop den med häfttejpen på framsidan. "Så där", sade hon sedan. Det blev väl riktigt fint. Den ska nog hålla dig torr ett bra tag."
  Lena kände hur tjock och otymplig blöjan var. Hon kunde knappt få ihop benen och i stjärten kändes det som en stor kudde. Hon kände sig fruktansvärt dum och löjlig, som om hon plötsligt förlorat all värdighet och vuxenhet
  "Den passade bra", sade Rune Gustavsson. "När du får stoltsera med en så stor blöjstjärt tror jag inte att någon kan undvika att se vilken liten bebisflicka du är." Han vände sig till Ingrid Johannson. "Sätt nu på henne ankstjärtsbyxan också."
  Lena fick lyfta på benen, ett i taget, så att mamma kunde sätta på henne ankstjärtsbyxan över blöjan. Den vita bomullstrosan med sina tre volangspetsrader i stjärten gjorde hennes rumpa än mer bebislik.
  "Vilken gullig stjärt", sade Rune Gustavsson. "Kom hit så jag får känna på den."
  Rodnande av förödmjukelse tvingades Lena tulta fram till Rune Gustavsson. Han såg mycket nöjd ut när han klappade henne på stjärten och hörde det plastiga ljudet från den tjocka blöjan under ankstjärtsbyxan.
  "Precis så låter det när jag klappar mitt barnbarn i rumpan också", konstaterade han. "Men hon är förstås knappt två år fyllda."
  Lena visste inte vart hon skulle ta vägen. Hon kände att hon höll på att dö av skam och förödmjukelse.
  "Egentligen är du tillräckligt söt redan nu, men nu låter vi din mamma sätta på dig resten av utstyrseln också tycker jag, för att fullborda förvandlingen."
  Mamma satte på henne underklänningen och den lilla bebisklänningen och den spetskantade knytbandsmössan också och när hon var färdig såg Lena precis ut som en förvuxen bebisflicka.
Klänningen var så kort att den spetsprydda blöjstjärten tittade fram under den, den skyddade hen inte alls, fick henne snarare att känna sig än mer utsatt än om hon inte skulle ha fått ha den på sig.  Hon kände sig så dum. Det här var det hemskaste straff hon kunde ha fått. Hon hade mycket hellre gått ut naken än att tvingas bära de här fruktansvärda kläderna. Det var svårt att säga vad som var värst, men antagligen var det ändå blöjan. Den gjorde att hon kände det som om hon fullständigt förlorat kontrollen över sig själv, som om hon verkligen blivit en liten bebis igen.
  "Tycker du om dina nya kläder?", frågade Rune Gustavsson.
  Lena svarade inte.
  "Det gör du naturligtvis inte, men det spelar förstås ingen roll vad du tycker. Jag tycker i alla fall att de passar dig. Nu ska vi bara sätta på dig en liten sele också, så att jag kan vara säker på att din mamma kan hålla ordning på dig när ni är ute på stan."
  "Sele?"
  "Sele ja. Du vet väl vad en sele är?"
  Lena visste vad en sele var. Ett bebiskoppel helt enkelt. "Men jag vill inte ha sele på mig. Jag lovar att inte rymma..."
  "Det spelar ingen roll. Selen ska du ha för att du ska förstå att du har varit en mycket olydig flicka som inte klarat av att bestämma över sig själv. Du ska helt enkelt få känna hur det känns att inte få ha kontroll över sig själv längre. Om du känner dig dum för det så tror jag faktiskt bara att det är nyttigt för dig." Med de orden tog Rune Gustavsson fram selen ur påsen. Han trädde den över Lenas huvud och lät henne sticka in armarna i den. Så justerade han axelbanden så att selen satt lagom hårt åt innan han knäppte den bak i ryggen och satte fast kopplet i länken. "Så", sade han sedan till Ingrid Johansson. "Då var ni väl nästan färdiga att gå." Han räckte över kopplet till henne.
  "Gud så praktiskt. På det här sättet vet jag ju alltid vart jag har henne. Att jag inte har tänkt på det förr."     
  Lena stod som paralyserad. Hon kände att benen inte riktigt bar henne. Redan nu kände hon sig så förödmjukad och förnedrad som hon överhuvudtaget trodde var möjligt, men samtidigt visste hon ju att hennes riktiga förnedring inte ens hade börjat än. Det skulle den inte göra förrän i det ögonblick hon tvingades ut på gatan och fick allas blickar på sig. Alla skulle se vad hon hade på sig. Alla skulle se att hon fick ha blöja precis som en bebis, alla skulle se att hon fick ha en klänning som en tvååring skulle ha vägrat sätta på sig eftersom den var så barnslig, alla skulle se att hennes mamma inte brydde sig ett dugg om att ta hänsyn till att Lena faktiskt var femton år, att hon inte tyckte att det var något fel i att sätta på sin dotter en klänning som var så kort att blöjstjärten tittade fram därbak, den bulliga spetsprydda blöjstjärten som fick henne att känna sig så hjälplös och litengjord.
  Hon började gråta, snyftade hjärtskärande, tittade med vädjande tårfyllda ögon på sin mamma, frågade; "Snälla mamma, måste jag verkligen gå ut så här? Jag vill inte. Jag kan inte."
  Ingrid Johansson lät sig inte bevekas av sin dotters gråt. "Du har burit dig åt som en liten bebis. Det är bara rätt åt dig att människor får reda på det. Om jag en enda gång till får höra dig ifrågasätta ditt straff så kommer jag att ge dig smisk på bara stjärten ute på torget sedan." Hon vände sig till Rune Gustavsson. "Var är skylten hon skulle bära?"
  "Här". Han tog fram ett plakat, prydligt textat av någon av hans affärsanställda. På framsidan stod det: DEN HÄR STYGGA LILLA BEBISFLICKAN FÖRSÖKTE STJÄLA PÅ VIVO BREVIK och på baksidan stod det: TJUVAKTIGA SMÅ FLICKOR MÅSTE TULTA RUNT I STRAFFBLÖJA.
  "Varsågod", sade han och räckte över plakatet till Lena. "Nu kan man säga att du är ordentligt varudeklarerad."
  Lena vågade inte protestera mer. Hon hade givit upp, tog emot skylten och stod tyst, försökte förbereda sig för sitt femtonåriga livs största förödmjukelse.
  "Då så", sade mamma och drog till i selen, "då går vi lilla vän. Först ska du få stå utanför affären en stund."

4.

De hann inte mer än komma utanför kontorsdörren innan mardrömmen började. Lena insåg direkt att hennes bebisklädda uppenbarelse drog allas blickar till sig. Människor stannade upp, läste på plakatet, betraktade henne uppifrån och ner. Somliga såg lite generade ut å hennes vägnar, andra skrattade högt och verkade tycka att det var alldeles rätt åt henne att hon fick gå klädd som en liten bebis, hon hörde hur det viskades om henne, såg hur man pekade på henne, kände att hon skulle göra vad som helst för att slippa vara utsatt för en sådan förnedring.

En liten flicka - fem-sex år gammal - som kom gående med sin mamma fick syn på Lena. "Mamma", sade hon högt, "ser du att den där flickan har blöja på sig?"
  Mamman kände sig lite generad över sin dotters spontanitet, men kände sig ändå tvungen att svara. "Ja."
  "Men hon är ju en stor flicka. Varför har hon blöjor?"
  "Jag vet inte..."
  "Vad står det på skylten?"
  "Det står att hon burit sig åt som en bebis och att det är därför hon får ha blöjor."
  "Jaha." Flickan släppte sin mammas hand. Hon var alldeles för nyfiken för att kunna låta bli att följa sin impuls, så hon gick fram till Lena och kände på hennes blöjstjärt. "Stackars dig", sade hon. "Jag skulle inte vilja ha blöja på mig."
  "Det behöver du säkert inte ha heller", svarade Lenas mamma. "Det är bara hemskt stygga små flickor som måste ha straffblöja på sig."
  "Vad betyder straffblöja?"
  "Att man får ha blöja som straff för att man burit sig illa åt. Att man inte får bestämma över sig själv."
  Den lilla flickan tänkte efter en stund, funderade på vad Lenas mamma hade sagt. "Fy vilket hemskt straff", sade hon sedan till Lena. "Du måste ha gjort något riktigt olydigt."
Lena svarade inte. Inte förräns hennes mamma sade till henne att hon skulle berätta vad hon hade gjort.
  "Jag tog saker i en affär."
  "I så fall kanske det var rätt åt dig", sade flickan.                                                till nästa sida