»Den 23 juni drog sig våra trupper tillbaka i riktning emot Charkov. Men den 3 juli kom där ett meddelande i radio, och det slog ner som en blixt, att våra trupper efter åtta månaders försvarskamp hade uppgivit staden Sevastopol.(Om somliga tecken visas felaktigt, torde man byta till teckensatsen iso-8859-1 i läsaren.)Staryj Oskol, Rossosj, Kantemirovka, strider väster om Voronezj, strider på tillfartsvägarna till Voronezj. 12 juli — Lisitjansk. Och plötsligt kom våra trupper strömmande på återtåg igenom Krasnodon.«
Som pappersbok har tidigare utkommit en översättning av Carl Herald, utgiven av Arbetarkulturs förlag och tryckt i Stockholm 1950.
Den ryska texten har emellertid ändrats flera gånger, så att varken den svenska översättningen ifrån 1950 eller den norska ifrån 1946 av Natalia Frederiksen överensstämmer till innehåll eller ens kapitelindelning med den ryska utgåva, de följande utdragen är översatta efter.
Fadejev fick kritik för att inte tillräckligt ha framhävt partiets ledande roll i motståndskampen. Han gjorde därför nya versioner av boken, där partiets ledande roll framhävdes. Vi har kastat ett öga på en rysk utgåva ifrån 1970, en norsk översättning ifrån 1949 efter första ryska upplagan ifrån 1945 och en svensk utgåva ifrån 1950, vilken kan vara gjord efter samma förlaga, som den norska.
Redan vid en hastig blick märker man, att 1970 års ryska text verkligen betonar partiets ledande roll mer än den norska från 1949 och den svenska från 1950. I de äldre versionerna kan man uppfatta ungdomarnas motståndskamp emot tysk ockupation såsom något rätt spontant, de kommer på av sig själva till följd av sitt patriotiska sinnelag. I 1970 års utgåva är där däremot redan tidigt intet tvivel om, att motståndsrörelsen är förberedd och organiserad av partiet, långt innan området blir besatt av hitlerfascistiska trupper.
Emellertid är det ändå inte säkert, att det är Fadejev själv, som har stått för alla ändringar. Vi har också sett litet på en utgåva ifrån 1967, som ligger ute på Världsväven. Där står t.ex. följande i tredje kapitlet:
Överbringa vårt partisantack till Nikita Sergejevitj Chrustjov.
Denna rad från tredje kapitlet i 1967 års utgåva finns inte med på motsvarande ställe i 1970 års utgåva. Man kan här få intrycket, att Chrustjevs namn har stoppats in i texten i början av sextiotalet, när han var Sovjetunionens ledare, men sedan har tagits bort igen, när det var dags att göra i ordning en ny upplaga av «Molodaja gvardija». Detta är åter en gissning. Emellertid avled Fadejev år 1956, så att han därmed bör vara oskyldig till åtminstone ett av dessa ändringstillfällen — såvida han inte har haft flera versioner av texten liggande, för att eftervärlden skulle kunna välja den för tillfället lämpligaste.
Vidare står i samma stycke i 1967 års version (enligt texten på Maksim Mosjkovs bibliotek):
Och om den lyckan faller på er lott, Andrej Jefimovitj, att tala med självaste överbefälhavaren, så säg honom, att vi gör vår plikt med heder.
I pappersboken ifrån 1970 lyder motsvarande mening sålunda:
Och om den lyckan faller på er lott, Andrej Jefimovitj, att tala med överbefälhavaren kamrat Stalin, så säg honom, att vi gör vår plikt med heder…
Kamrat Stalins namn har tydligen försvunnit ur »Det unga gardet« under Chrustjovs tid vid makten men sedan kommit till heders igen (med viss fördröjning).
Se i anslutning till denna text även:
Alla flickorna höjde huvudena och lyssnade efter det oregelbundna, än svagt getingaktigt surrande, än dovt kurrande bullret; de försökte urskilja flygmaskinen i den glödheta luften.
…
Kanonskottens genljudande muller i fjärran försatte till och med ända här nere vid ån bladen i lätt darrning, och vid var salva målades där opp en skugga av oro i flickornas ansikten.
…
De talade en för Donbass säregen, blandad och aningen opolerad munart, som har tillkommit genom korsning emellan språket i mellersta Rysslands guvernement, det ukrainska folkmålet, donkosackernas dialekt och de talspråkliga vanorna i hamnstäderna omkring Azovska sjön — Mariupol, Taganrog och Rostov-vid-Don. Men hur nu än unga flickor talar här i världen, så klingar det likväl skönt i deras munnar.
…
Alla flickorna höjde huvudena och lyssnade efter det oregelbundna, än svagt getingaktigt surrande, än dovt kurrande bullret; de försökte urskilja flygmaskinen i den glödheta luften.
…
Motorernas vibrerande burrande flöt än ihop till ett enda överhängande hotfullt surrande, än föll det sönder i olika, genomträngande eller dova, mullrande ljud. Flygmaskinerna burrade redan rätt över huvudet, och om än de inte syntes, gick där liksom en svart skugga från deras vingar hän över flickornas ansikten.
…
Hur besvärligt och förfärligt kriget än var, hur hårda förluster och umbäranden det än bragte folk, så varken ville eller kunde ungdomen med sin friskhet och levnadsglädje, med sin naiva, godsinta egoism, sin kärlek och sina drömmar om framtiden i den allmänna faran och det allmänna lidandet se en fara och ett lidande för sig själv, förrän denna fara och detta lidande överföll och kränkte dess egen lyckliga tillvaro.
…
Att sluta skolan — det är ingen obetydlig tilldragelse i en ung människas liv; men att gå ut skolan i krigstid, det är en alldeles särskild tilldragelse.Hela föregående sommar, då kriget utbröt, hade skoleleverna i de högre klasserna, skolgossarna och skolflickorna såsom de alltjämt kallades, arbetat på kolchoser och sovchoser i närheten av staden Krasnodon, i gruvorna och på lokomotivfabriken i Vorosjilovgrad; en del hade till och med åkt till traktorverken i Stalingrad, där man numera byggde stridsvagnar.
Under hösten hade tyskarna fallit in i Donbass, besatt Taganrog och Rostov-vid-Don. Utav hela Ukraina var blott Vorosjilovgrads oblast ännu fritt ifrån tyskar, och myndigheterna i Kiev, vilka hade dragit sig tillbaka tillsammans med några enheter ur armén, hade flyttat över till Vorosjilovgrad, varemot oblastmyndigheterna i Vorosjilovgrad och Stalino — det förutvarande Juzovka — numera hade säte i Krasnodon.
Långt in på hösten, innan där hade uppstått någon front i söder, hade folk ifrån de av tyskarna besatta räjongerna i Donbass vandrat i en strid ström igenom Krasnodon och rört opp rödbrunt damm på gatorna; där föreföll samlas mer och mer smuts, och det var, liksom hade folk haft den med sig ifrån stäppen på skorna. Skoleleverna var redan klara för utrymning till Saratovs oblast tillsammans med hela skolan, men evakueringen blev inställd. Tyskarna hade blivit hejdade långt före Vorosjilovgrad, Rostov-vid-Don hade man återtagit ifrån tyskarna, och under vintern led tyskarna nederlag vid Moskva; Röda Arméns framryckning kom igång, och folk hoppades, att de ändå skulle klara sig undan.
Skolbarnen vande sig vid, att där i deras trivsamma bostäder, där bodde och övernattade nu främmat folk; såväl i Krasnodons standardhus av tegelsten med eternittak som i »Pervomajkas« bondstugor, till och med i de klinade lerkojorna i »Schanghai«, i dessa små bostäder, som under krigets första veckor hade förefallit tomma, sedan en far eller bror hade begivit sig åstad till fronten; där bodde nu tjänstemän vid de ditflyttade förvaltningarna, soldater och befäl i förband ur Röda Armén, vilka endera gick i ställning där eller var på väg till fronten.
De lärde sig se skillnad på olika truppslag, militära grader, vapentyper, motorcykel-, lastbils- och personbilsmärken, de egna och sådana, som hade erövrats ifrån fienden. Redan vid första anblicken kunde de känna igen stridsvagnstyperna — inte bara, när stridsvagnarna vilade tungt under skydd av popplarna intill vägen, i speglingarna från den glödgade luft, som steg opp ifrån pansaret, utan även då, när dessa dönande likt åskan vältrade fram över den dammiga Vorosjilovgradchaussén eller när de slirande krälade fram i leran om hösten eller i snön om vintern på krigståg västerut.
Redan kunde de inte bara på utseendet utan även med ledning av ljudet skilja på egna och tyska flygmaskiner, de kunde särskilja dem, oavsett om donetshimmelen flammade av sol eller var rödbrun av damm, om natten var stjärneklar, eller natthimmelen var svart som soten i helvetet.
„Där är våra »Lag« (eller »MiG« eller »Jak«)“, kunde de lugnt säga.
„Där kommer »Messerschmittarna«!“…
„Där flög en »Ju-87« emot Rostov“, kunde de vårdslöst säga.
De hade blivit vana vid nattlig beredskapstjänst i luftskyddsavdelningen, beredskap med gasmasken över axeln i gruvorna, på skolornas och sjukhusens tak. De fick inte längre hjärtskälvan, när luften bävade vid bombanfall i fjärran och strålkastarnas ljusknippen likt strumpstickor korsade varandra långt borta på natthimmelen över Vorosjilovgrad, när brändernas återsken flammade opp än här, än där vid synranden, eller när fientliga störtbombare mitt på ljusan dag kastade bomber på de lastbilskolonner, som sträckte sig långt hän över stäppen och där längs stora landsvägen sedan sköts med kanoner och kulsprutor, vilken soldater och hästar lämnade rusande åt bägge sidor, liksom när vattnet sprutar om en racerbåt. De hade blivit förtjusta i de långa färderna ut på kolchosfälten, sångerna, som de hade sjungit ifrån lastbilen för full hals emot vinden på stäppen; de hade blivit förtjusta i sommarens tunga arbete på de ändlösa vetefälten med ax, som dignade under sin egen tyngd, hjärtliga samtal och plötsliga skratt i nattens tystnad, någonstans på havrefältet; de hade blivit förtjusta i de långa, sömnlösa nätterna på taket, när en ung flickas varma hand utan att röra sig det minsta i en timme, i två, i tre timmar vilade i en sträv ynglinganäve, och morgonrodnaden arbetade sig opp över de bleka backarna, daggen glimmade på de gråaktigt ljusröda taken och droppade från akaciornas ihoprullade höstlöv rätt ner på marken i planteringarna; där luktade av blomrötter, som ruttnade i jorden, och av röken ifrån fjärran bränder, och tuppen gol, som om ingenting hade hänt…
Denna vår hade de så gått ut skolan, tagit farväl av sina lärare och sina organisationer; och alldeles liksom hade det legat och lurpassat på dem, så skådade nu kriget dem rätt i synen.
Den 23 juni drog sig våra trupper tillbaka i riktning emot Charkov. Men den 3 juli kom där ett meddelande i radio, och det slog ner som en blixt, att våra trupper efter åtta månaders försvarskamp hade uppgivit staden Sevastopol.
Staryj Oskol, Rossosj, Kantemirovka, strider väster om Voronezj, strider på tillfartsvägarna till Voronezj. 12 juli — Lisitjansk. Och plötsligt kom våra trupper strömmande på återtåg igenom Krasnodon.
Lisitjansk — det var redan helt nära. Lisitjansk — det betydde, att de skulle vara i Vorosjilovgrad i morgon, i övermorgon skulle de komma hit till Krasnodon och »Pervomajka«, på de till sista lilla grässtrå välbekanta små gatorna med de dammiga jasmin- och syrenbuskarna, som hängde ut ifrån planteringarna framför husen, till farfars lilla trädgård med äppleträd, till stugan, som var sval inuti bak de stängda små fönsterluckorna, där ännu faderns gruvarbetarjacka hängde på ett spik så, som han själv hade hängt den där, när han kom hem ifrån arbetet, innan han hade begivit sig till krigskommissariatet; det var samma stuga, där moderns varma händer med ådror, som syntes igenom huden, hade tvättat varendaste golvbräda skinande ren, vattnat den kinesiska rosen i fönstret och lagt en friskt doftande, blommig duk av linnelärft på bordet — hit in kunde han kanske komma, hit skulle fascisttysken komma in!
I staden hade några slätrakade majorer i intendenturen installerat sig för ett uppehåll, liksom vore det för gott, för resten av livet; de var mycket förståndiga, säkra på sina saker och hade reda på allt. Med glada skämt kastade de sig över värdfolket för att spela kort med dem, köpte saltgurkor på torget, förklarade gärna läget på fronterna och var ibland heller inte snåla med konserver till värdfolkets rödbetssoppa. I Gorkijklubben vid schakt nr. 1 och i Leninklubben vid stadsparken cirkulerade alltid många löjtnanter; de tyckte om att dansa, de var glada och de var än sällskapliga, än oförskämda — man kunde inte så lätt begripa vilketdera. Än dök löjtnanterna opp i staden, än försvann de igen, men alltjämt kom där många nya, och de unga flickorna blev så vana vid de ständigt växlande, solbrända karlansiktena, att de tyckte dessa liknade varandra och var lika välbekanta allesamman.
Men plötsligt på en gång så var där inga mer.
Vid stationen Verchneduvannaja, denna fridfulla lilla anhalt på järnvägen, kände sig krasnodonborna redan som hemma, när de kom tillbaka ifrån kommenderingar, besök hos släkten eller på sommarlov efter ett års högskolestudier; på Verchneduvannaja och på alla andra stationer vid järnvägen Lichaja–Morozovskaja–Stalingrad hopade sig folk, vapen, ammunition, maskiner och spannmål.
Ur stugornas av akaciorna, lönnarna och popplarna skuggade fönster hördes kvinnor och barn gråta. Där utrustade en mor sitt barn, vilket skulle resa iväg tillsammans med barnhemmet eller skolan; där vinkade någon av en dotter eller son; där var en make eller far, som lämnade staden tillsammans med sin organisation och tog farväl av familjen. Men i andra små hus med tätt tillslutna fönsterluckor rådde där en sådan stillhet, som var än förskräckligare än en mors gråt; huset var endera helt tömt, eller så kanske en gammal mor hade följt hela familjen till avfärden och satt nu orörlig i kammaren med de svarta händerna hängande slappt, ur stånd att ens gråta men med en järnhård pina i hjärtat.
De unga flickorna vaknade om morgnarna av kanonskott i fjärran, och de tvistade med föräldrarna; flickorna försökte övertyga föräldrarna om att strax bege sig åstad och lämna dem ensamma kvar, men föräldrarna sade, att deras liv redan vore förgånget, varemot de unga flickorna, som var ungkommunister, borde resa iväg ifrån synd och elände; flickorna åt frukost i en hast och rände hem till varandra för att få reda på nyheter. Så brukade de sitta där likt en flock fåglar, uttröttade av hettan och oron; än satt de i timmavis i ett halvmörkt rum hos en utav väninnorna eller under ett äppleträd i någon utav de små trädgårdarna; än sprang de iväg till den skuggiga lilla dalgången vid ån i mystisk föraning om någon olycka, som de inte ens var i stånd att begripa, varken med hjärta eller förstånd.
Och så slog den till.
…
I samma ögonblick ljöd där ett förfärligt, öronbedövande dån, som fick jorden och luften att bäva. Ifrån träden föll torra blad, kvistar och bark, mens till och med vattnets yta krusades.Flickornas ansikten bleknade; de såg några ögonblick tigande på varandra.
…
I detta ögonblick skakades omgivningarna av två explosioner, som nästan flöt ihop till en enda — den ena helt nära, men den andra något fördröjd och på längre håll.Liksom hade det varit i förväg överenskommet, rusade flickorna utan ett ljud iväg till byn, och deras bruna vader skymtade emellan buskarna.
Flickorna sprang över den solsvedda, av får och getter opptrampade stäppen så att dammet piskades opp underifrån fötterna. Det föreföll otroligt, att de nyss hade varit omgivna av frisk skogsgrönska. Dalsänkan, där ån flöt fram och drog med sig en smal skogsremsa på ömse sidor, var så djup, att när de hade sprungit tre–fyrahundra steg därifrån, så kunde flickorna varken se ravinen, ån eller skogen — stäppen hade uppslukat allt.Detta var inte någon jämn stäpp, såsom den astrachanska eller den salska; den buktade i backar och dalar, långt söderut och norrut reste sig höga vallar emot horisonten; dessa upphöjningar på jordytan var som kanterna på ett jättelikt blått fat, där den vitglödgade luften låg och flöt.
Än här, än där på denna blåa, svedda stäpps fårade anlete, på backar och i sänkor, syntes där gruvbyar och gårdar ibland klargröna, mörkgröna och gula fyrkanter utav vete-, majs-, solros- eller sockerbetsfält, enstaka gruvhisstorn och de mörkt himmelsblåa, konformiga, väldiga slagghögarna.
Längs alla vägar, som sammanknöt bosättningarna och gruvbyarna sinsemellan, sträckte sig flyktingskaror, strävande att nå vägarna till Kamensk och Lichaja.
Genljudet av hård strid i fjärran — eller rättare sagt genljuden av många stora och små strider, vilka kom ifrån väst, nordväst och någonstans ännu helt avlägset i norr, hördes tydligt här på öppna stäppen. Rök ifrån avlägsna bränder steg långsamt emot himmelen eller låg såsom enstaka stackmoln än här, än där över horisonten.
När flickorna nätt och jämnt hade sprungit opp ifrån skogsravinen, var det först tre nya rökhärdar, som slog dem i ögonen — två närbelägna och en avlägsen, i själva stadsräjongen, vilken man ännu inte kunde se bakom backarna.
Detta var svaga, gråa rökmoln, som långsamt spred ut sig i luften, och flickorna hade kanske inte skänkt dem någon uppmärksamhet, i fall det inte hade varit för dessa explosioner och den fräna, liksom vitlöksaktiga lukt, vilken märktes allt mer efter hand, som flickorna närmade sig staden.
De sprang över den runda höjden före byn Pervomajsk, och för deras ögon öppnade sig såväl själva byn, utslängd över backar och sänkor, som landsvägen ifrån Vorosjilovgrad, vilken här sträckte sig över ryggen på den ås, som skilde byn ifrån staden Krasnodon. Hela den härifrån synliga landsvägssträckan var full av flyktingkolonner och truppenheter; ursinnigt tutande körde bilarna förbi dem — vanliga civila och grönmålade militära, medfarna och dammiga, lastbilar, personvagnar och ambulanser. Det rödbruna dammet, som om och om igen rördes opp utav denna mängd fötter och hjul, stod likt ett flätat gärde i luften och längs hela landsvägens utsträckning.
Då inträffade det omöjliga och obegripliga: järnbetongtornet på schakt nr. 1 — den väldiga konstruktion, vilken ensam av alla stadens byggnader var synlig ifrån andra sidan landsvägen — vacklade till. En tjock solfjäder av uppslungad sten täckte den på ett ögonblick, och en ny, förskräcklig, underjordisk stöt fortplantade sig igenom luften och någonstans under fötterna, så att den fick flickorna att skälva till. När allt skingrades, var där inte längre något hisstorn. Den mörka, i solen blänkande, väldiga slagghögens kon stod orörlig på sin plats, men på hisstornets plats steg smutsig gulgrå rök opp i moln. Såväl över landsvägen som över den oroliga byn Pervomajsk och över den därifrån osynliga staden, över hela den omgivande världen svävade något slags sammansmultet, utdraget ljud, likt ett stönande, vari blandade sig människoröster i fjärran, vilka än grät, än förbannade och än stönade av smärta.
Allt detta: de framrullande bilarna, de i en oavbruten ström kommande människorna, denna explosion, som sönderslet himmel och jord, och hisstornets försvinnande — allt detta störtade sig såsom ett förfärligt intryck i ett och samma ögonblick över flickorna. Alla känslor, som trängdes i deras själar, kröntes plötsligt med en enda obeskrivlig känsla, djupare och starkare än deras egen fasa — känslan av att slutets avgrund vidgade sig inför dem, alltings ände.
…
Allt detta försiggick så snabbt, att Ulja dels inte hann tänka ut, varför Valja gjorde detta, dels märkte hon det helt enkelt inte. Och så för första gången under sin mångåriga vänskap sprang de iväg åt var sitt håll utan att lämna varandra någon förklaring.Ja, det var svårt att tro, att allt detta var sant, men när de tre flickorna med Maja Peglivanova i spetsen korsade landsvägen, kunde de övertyga sig om detta med egna ögon: vid sidan om den jättelika, konformiga slagghögen vid schakt nr. 1 var det skönt byggda hisstornet med alla dess mäktiga uppfordringsanordningar inte längre där, endast en grågul rök, som steg opp i moln emot himmelen och fyllde omgivningarna med en outhärdlig vitlökslukt.
Nya explosioner, än närmare och än avlägsnare, skakade marken och luften.
De stadskvarter, som anslöt till schakt nr. 1, var skilda ifrån stadens centrum genom en djup dalsänka, på vars botten en smutsig, med starr igenvuxen bäck rann fram. Hela denna räjong — i fall man inte räknade dalsänkan med de klinta lerkojor, som trängdes på dess sluttningar längs bäcken — var liksom stadens centrum bebyggd med små murade envåningshus, vilka var beräknade för två–tre familjer. De små husen var täckta med endera tegelpannor eller eternit, framför vart och ett av dem var där en liten inhägnad trädgård — till somliga som köksträdgård och till somliga med blomstersängar. En del innehavare hade redan planterat körsbärsträd, syrener eller jasmin, en del andra hade satt unga akacior och späda lönnar i rader innanför de prydligt målade små staketen. Och där ibland dessa prydliga små hus och planteringar strömmade nu långsamt kolonner med arbetare, tjänstemän, män och kvinnor, omväxlande med lastbilar, som forslade Krasnodons företags och förvaltningars egendom.
Alla så kallade »oorganiserade invånare« strömmade ut ur sina små hus. Med lidande uttryck eller också nyfikenhet tittade de ut ifrån sina små planteringar på dem, som lämnade staden; andra drog längs gatorna med kolonnerna, med knyten och säckar, med rullebörar, där små barn satt tillsammans med familjens bohag; somliga kvinnor bar spädbarn i armarna. Halvvuxna ungdomar, som hade lockats av explosionerna, sprang till schakt nr. 1, men där stod en kedja av milismän och släppte inte fram någon. På andra hållet flöt där en ström av folk, som flydde ifrån gruvan; till denna anslöt sig ur en sidogata, ifrån salutorget, några kolchoskvinnor, vilka hade skingrats åt alla håll med grönsaker och andra livsmedel i korgar och rullebörar; där var kärror förspända med hästar och forvagnar förspända med stutar.
Folk i kolonnerna vandrade tigande, med dystra ansikten, koncentrerade på en enda tanke, som hade uppslukat dem så, att det verkade, som om folket i kolonnerna inte ens märkte, vad som pågick runtenom. Det var bara kolonnledarna, som gick vid sidan om och än blev stående, än sprang i förväg för att hjälpa milismän till fots eller till häst att hålla ordning på flyktingar, som dämde opp gatan och hindrade kolonnernas framryckning.
…
En grön lastbil, som med ett vrålande hade kravlat sig opp ur dalsänkan i en kurva, trängde Ulja tillsammans med några andra människor till sidan emot staketet till ett av de små standardhusen. Hade det inte varit för grinden, så hade Ulja vräkt omkull en inte särskilt lång men ljushårig och mycket stiligt byggd — liksom svarvad — ung flicka med en liten uppnäsa och kisande blåa ögon, som stod alldeles intill grinden emellan två dammiga syrenbuskar, vars grenar hängde ner över henne.…Hur underligt det än må vara i denna stund, men sedan Ulja flugit på grinden och knappt ens vidrört denna flicka, så fick hon i något slags blixtbelyst ögonblick se denna flicka svänga om i en vals. Ulja kunde till och med höra valsmusiken, som spelades av en blåsorkester, och denna syn trängde plötsligt både smärtsamt och ljuvligt in i Uljas hjärta såsom en uppenbarelse av lycka.
Flickan svängde om på en scen och sjöng, svängde om i en sal och sjöng, hon svängde om ända till morgonen med alla utan urskillning — hon blev aldrig trött och vägrade ingen att dansa med sig; och hennes blåa ögon, hennes små, jämna, vita tänder sken av lycka. När hade detta varit? Det måste ha varit före kriget, det hade varit i ett annat liv, det hade varit i en dröm.
Ulja kände inte till denna flickas efternamn; alla kallade henne Ljuba — eller ännu oftare Ljubka. Ja, detta var Ljubka, »Ljubka artistka«, som de små pojkarna ibland brukade kalla henne.
Det allra mest slående var det, att Ljubka stod ibland syrenbuskarna vid grinden alldeles lugn och klädd precis så, som om hon skulle gå på klubben. Hennes rosafärgade lilla ansikte, som hon alltid skyddade emot solen; det i gyllene vågor vackert lagda håret; de små, liksom i elfenben snidade händerna med de glänsande naglarna, vilka gav intrycket, att hon nyss hade gjort manikyr; och de välformade, slanka benen med fötterna i lätta, krämfärgade pumps på höga klackar — allt detta var just så, som om Ljubka när som helst skulle gå ut på en scen för att börja dansa och sjunga.
Men ännu mer slogs Ulja av det ovanligt stridbara och på samma gång rättframma och kloka uttrycket i Ljubas rosiga ansikte med den lilla uppnäsan, i den för hennes ansikte något för stora, röda munnens fylliga läppar och framför allt — i dessa kisande, blåa, ovanligt levande ögon.
Hon förhåll sig liksom till något helt och hållet naturligt, att Ulja nästan hade slagit sönder grinden framför henne, och efter en blick på Ulja fortsatte hon lugnt och djärvt att titta på allt, som försiggick på gatan, och ropade fan vet vad.
Alexander Fadejev: Det unga gardet (Molodaja gvardija).
De hitlerfascistiska inkräktarna kommer till Krasnodon i Sergej Gerasimovs film »Det unga gardet« («Molodaja gvardija», Sovjetunionen 1948) efter Alexander Fadejevs roman.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
