Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
»Rysk revolutionär hänförelse i förening med amerikansk driftighet — det är leninismens väsen i partiarbetet och i den statliga verksamheten.Endast en sådan förening ger oss den fulländade typen för en leninistisk funktionär, ger oss leninismens stil i arbetet.«
generaldepoten/olg/olgnode9.html
Här är det inte fråga om litterär stil. Jag syftar på stilen i arbetet, på det specifika och säregna i leninismens praktik, som danar en särskild typ av en leninistisk funktionär. Leninismen är en teoretisk och praktisk skola, som utdanar en särskilt typ av parti- och statsfunktionärer, skapar en särskild, leninsk stil i arbetet.
Vari består de karaktäristiska dragen i denna stil? Vilka är dess särdrag?
Dessa särdrag är två:
Leninismens stil består i en kombination av dessa två säregenheter i partiarbetet och i det statliga arbetet.
Den ryska revolutionära hänförelsen är ett motgift mot tröghet, slentrian, konservatism, tankeslöhet, en trälbunden inställning till de nedärvda traditionerna. Den ryska revolutionära hänförelsen är den livgivande kraft som väcker tanken, driver framåt, som bryter ned allt det gamla, öppnar nya perspektiv. Utan den är allt framåtskridande omöjligt.
Men den ryska revolutionära hänförelsen har alla förutsättningar för att i praktiken urarta till en tom »revolutionär« manilovism, om den inte förknippas med amerikansk driftighet i arbetet. Det finns otaliga exempel på en sådan urartning. Vem känner inte till det »revolutionära« projektmakeriets och det »revolutionära« planmakeriets sjukdom, som har sin källa i tron på makten hos ett dekret, med vilket allt kan ordnas och allt kan göras om. En rysk författare, Ilja Ehrenburg, har i berättelsen »Uskomtjel« (rysk förkortning av »Den fullkomliga kommunistiska människan«) skildrat typen av en »bolsjevik«, som led av denna sjukdom och som föresatte sig att göra upp ett schema för en idealisk, fullkomlig människa och … »drunknade« i detta »arbete«. Berättelsen innehåller mycken överdrift, men att den beskriver sjukdomen mycket bra, det är otvivelaktigt. Ingen har väl så sarkastiskt och skoningslöst förlöjligat sådana sjuka, som Lenin. »Kommunistisk uppblåsthet« kallade han denna sjukliga tro på projektmakeri och dekretskriveri
»Kommunistisk uppblåsthet är det«, säger Lenin, »när en person, som tillhör det kommunistiska partiet, ur vilket han ännu inte rensats ut, inbillar sig att han kan lösa alla sina uppgifter genom kommunistiskt dekretskriveri.« (Lenin, »Den nya ekonomiska politiken och det politiska upplysningsväsendets uppgifter«, Samlade verk, b. XXVII, s. 50-51, ryska.)
Mot det »revolutionära« svamlandet ställde Lenin vanligen det enkla och vardagliga arbetet och underströk därmed, att det »revolutionära« projektmakeriet står i motsättning till den äkta leninismens både anda och bokstav.
»Mindre svassande fraser«, säger Lenin, »och mera enkelt, vardagligt arbete …Mindre politiskt hoverande och mera uppmärksamhet för de enklaste men levande … fakta i det kommunistiska uppbyggnadsarbetet … « (Lenin, »Det stora initiativet«, Samlade verk, b. XXIV, s. 342 o. 335, ryska.)
Den amerikanska driftigheten är däremot ett motgift mot »revolutionär« manilovism och fantastiskt projektmakeri. Den amerikanska driftigheten är den obändiga kraft, som inte vet av och inte känner några hinder, som med sin sakliga ihärdighet sopar undan alla slags hinder, som inte kan underlåta att slutföra ett verk som en gång påbörjats, t.o.m. när det gäller en mindre betydande sak, och utan vilken ett allvarligt uppbyggnadsarbete är otänkbart.
Men den amerikanska driftigheten har alla förutsättningar för att urarta till en trångsynt och principlös geschäftsmässighet, om man inte förknippar den med rysk revolutionär hänförelse. Vem känner inte till den trångsynta prakticismens och den principlösa geschäftsmässighetens sjukdom, som inte sällan leder till att en del »bolsjeviker« urartar och lämnar revolutionens sak? Denna egenartade sjukdom har fått sin återspegling i B. Pilnjaks berättelse »Det nakna året«, där författaren skildrat typer av ryska »bolsjeviker«, som är fyllda av viljekraft och praktisk beslutsamhet, som »fungerar« ytterst »energiskt« men saknar perspektiv, inte vet »vad som är meningen med det hela« och därför förirrar sig från det revolutionära arbetets väg. Ingen har så spydigt som Lenin förlöjligat denna geschäftsmässighetens sjukdom. »Trångsynt prakticism«, »huvudlös geschäftsmässighet« kallade Lenin denna sjukdom. Som motsats till den ställde han vanligen det levande revolutionära arbetet och nödvändigheten av ett revolutionärt perspektiv på alla områden av vårt dagliga arbete samt underströk därmed att den principlösa geschäftsmässigheten är lika oförenlig med den äkta leninismen som det »revolutionära« projektmakeriet.
Rysk revolutionär hänförelse i förening med amerikansk driftighet — det är leninismens väsen i partiarbetet och i den statliga verksamheten.
Endast en sådan förening ger oss den fulländade typen för en leninistisk funktionär, ger oss leninismens stil i arbetet.