Föreläsningar hållna vid Sverdlovuniversitetet
»Leninismen är marxismen under imperialismens och den proletära revolutionens epok. Närmare bestämt: leninismen är teorin och taktiken för den proletära revolutionen i allmänhet, teorin och taktiken för proletariatets diktatur i synnerhet.«
generaldepoten/olg/index.html
(Om somliga tecken visas felaktigt, torde man byta till teckensatsen iso-8859-1 i läsaren.)
av
Tillägnade Lenin-uppbådet.
Leninismens grunder utgör ett omfattande tema. För att uttömmande behandla det behövs en hel bok. Mer än det — det behövs en hel rad böcker. Därför är det naturligt, att mina föreläsningar inte kan bli en uttömmande framställning av grunderna för Lenins världsåskådning. Lenins världsåskådning och leninismens grunder är inte ett och detsamma vad omfattningen beträffar. Lenin är marxist, och grunden för hans världsåskådning är naturligtvis marxismen. Men härav följer ingalunda, att framställningen av leninismen måste börja med en framställning av marxismens grunder. Att ge en framställning av leninismen innebär att skildra det säregna och nya i Lenins verk, som utgör hans bidrag till marxismens allmänna skattkammare och med vilket hans namn självfallet är förknippat. Endast i denna mening kommer jag i mina föreläsningar att tala om leninismens grunder.
Vad är således leninismen?
En del påstår, att leninismen är marxismens tillämpning på den ryska miljöns säregna förhållanden. Denna definition innehåller ett stycke sanning, men den uttömmer inte på långt när hela sanningen. Lenin tillämpade verkligen marxismen på förhållandena i Ryssland och det gjorde han på ett mästerligt sätt. Men om leninismen endast vore en tillämpning av marxismen på den säregna miljön i Ryssland, så skulle leninismen vara en rent nationell och blott nationell, en rent rysk och blott rysk företeelse. Vi vet emellertid, att leninismen är en internationell företeelse, som har sina rötter i hela den internationella utvecklingen, och inte en enbart rysk företeelse. Just därför anser jag, att denna definition lider av ensidighet.
Andra säger, att leninismen är en pånyttfödelse av marxismens revolutionära element från 1840-talet till skillnad från marxismen under de påföljande åren, då denna skulle ha blivit moderat, icke-revolutionär. Om man bortser ifrån denna dumma och banala uppdelning av Marx' lära i två delar, en revolutionär och en moderat, så måste det erkännas, att t.o.m. denna absolut otillräckliga och otillfredsställande definition innehåller ett stycke sanning. Detta stycke sanning består däri, att Lenin verkligen pånyttfödde marxismens revolutionära innehåll, som gravlagts av Andra internationalens opportunister. Men detta är endast en del av sanningen. Hela sanningen om leninismen är, att leninismen inte bara pånyttfödde marxismen, utan tog ytterligare ett steg framåt, då den vidareutvecklade marxismen under de nya betingelserna för kapitalismen och proletariatets klasskamp.
Vad är då egentligen leninismen?
Leninismen är marxismen under imperialismens och den proletära revolutionens epok. Närmare bestämt: leninismen är teorin och taktiken för den proletära revolutionen i allmänhet, teorin och taktiken för proletariatets diktatur i synnerhet. Marx och Engels verkade under den förrevolutionära (vi syftar på den proletära revolutionen) perioden, då en utvecklad imperialism ännu inte existerade, under en period, då proletärerna förberedde sig till revolutionen, den period, då den proletära revolutionen ännu inte var något direkt praktiskt oundvikligt. Lenin — Marx' och Engels' lärjunge — verkade däremot under den utvecklade imperialismens period, under den proletära revolutionens utvecklingsperiod, då den proletära revolutionen redan segrat i ett land, krossat den borgerliga demokratin och inlett den proletära demokratins era, sovjeternas era.
Det är just därför, som leninismen är en vidareutveckling av marxismen.
Man framhäver vanligen leninismens utomordentligt stridbara och utomordentligt revolutionära karaktär. Det är alldeles riktigt. Men denna säregenhet hos leninismen har två orsaker: för det första att leninismen framgått av den proletära revolutionen, vars prägel den inte kan undgå att bära; för det andra att den utvecklats och stärkts i kampen mot Andra internationalens opportunism, vilken kamp varit och fortfarande är en nödvändig förutsättning för en framgångsrik kamp mot kapitalismen. Man får inte glömma, att mellan Marx och Engels å ena sidan och Lenin å andra sidan ligger ett helt skede, då Andra internationalens opportunism oinskränkt härskade, en opportunism, som det måste vara en av leninismens viktigaste uppgifter att skoningslöst bekämpa.
Några andra skrifter av J.V. STALIN:
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
