»Jag skall inte få se mitt Storfinland, men du, Matti, du skall inte heller få bada mer i dess sjöar!« sade han och plötsligt, spottande blod ur munnen, skrek han till:»Åt en röd hund, som har sålt sig — hunddöden!« och så sköt han.
generaldepoten/vkt/index2.html
»Kiimasjärvis erövring« är en lång berättelse av det slag, som på ryska kallas för povjest; den är för lång för att kallas novell men för enkel i handlingstråd och personuppsättning för att kallas roman. Vi tar oss friheten att ibland kalla den berättelse, ibland t.o.m. roman eller ibland helt enkelt bok.
Denna berättelse utkom på ryska («Padenije Kimas-ozera») år 1932 och för första gången i samlad bokform år 1933. Den svenska översättningen utgavs av Arbetarkultur år 1935 och på nytt av Proletärkultur 1974.
»Kiimasjärvis erövring« filmatiserades år 1937 i regi av Jakov Muzykant och Jurij Muzykant (vilken hade varit regiassistent vid inspelningen av »bröderna« Vasiljevs berömda filmklassiker »Tjapajev» år 1934) under namnet «Za sovjetskuju rodinu» (»För det sovjetiska fosterlandet«) efter manuskript av Gennadij Fisch och Rafail Muzykant. Toivo Antikainen spelades av Oleg Zjakov, vilken hade innehaft rollen som Draudin i Jefim Dzigans »Vi från Kronstadt« («My iz Kronstadta») år 1936. I filmen «Za sovjetskuju rodinu» medverkar även Nikolaj Tjerkassov, vilken är mer känd som Ivan IV (den förskräcklige) i Sergej Eisensteins film »Ivan den förskräcklige« och som Alexander Nevskij i Eisensteins film »Alexander Nevskij«. Av ovan nämnda filmer har vi tyvärr icke haft tillfälle att se just «Za sovjetskuju rodinu».
Handlingen i »Kiimasjärvis erövring« utspelar sig i sovjetiska Karelen i början av år 1922 — ungefär samtidigt som handlingen i romanen »Vi kommer tillbaka...« av samme författare.
Romanen »Vi kommer tillbaka...« berättar om, hur skogsarbetare i norra Finland under ledning av det underjordiska Finlands Kommunistiska Parti gör uppror för att förhindra ett vitfinskt angrep på Sovjetkarelen. Upprorsledaren håller tal stående på en låda amerikanskt fläsk och därav får rörelsen namnet »Läskikapina« — »Fläskupproret«.
»Kiimasjärvis erövring« skildrar i sin tur, hur en trupp skidlöpare från Internationella krigsskolan i Petrograd under ledning av den finske kommunisten Toivo Antikainen vid ungefär samma tid (januari 1922) gör en räd emot Repola och Kiimasjärvi nära gränsen till det vita Finland, vilket eftersträvar att med sig införliva denna del av Karelen. De vite i Finland har skickat »frivilliga« trupper till Karelen och understödjer uppviglare, vilka agiterar för att ansluta Karelen till Finland. Antikainen och hans skidlöpare är finska rödgardister, som har flytt ifrån det vita Finland efter de rödes nederlag i klasskriget 1918 och nu i den sovjetiska Röda armén fortsätter kampen emot klassfienden i det gamla hemlandet.
På den tiden var Sovjetkarelen ännu icke någon autonom sovjetrepublik (Karelska ASSR bildades 1923). Området styrdes sedan 1920 som Karelska arbetarkommunen under ledning av Edvard Gylling, Gustav Rovio och andra företrädare för Finlands röde, vilka hade flytt till Sovjetryssland 1918, sedan de vite med tysk hjälp hade slagit ner revolutionen i Finland.
På dessa sidor visar vi fram två olika versioner av »Kiimasjärvis erövring« och i ytterligare några fler utföranden. Se förteckningen nedan; den skall fyllas på efter hand. Det sakliga innehållet i den svenska pappersbokens text skiljer sig nämligen en del ifrån den ryska utgåva, vi har läst (Valda verk i två band, Moskva 1976), så att en jämförelse blir intressant. Vissa personer har fått andra namn, vissa handlingar och repliker har flyttats ifrån en person till en annan; somt har försvunnit och somt har tillkommit.
Somliga olikheter skulle kunna vara en följd av översättning via tredje språk — i så fall antagligen tyskan — men tecknen på detta är få och osäkra samt utgör blott en ringa del av skillnaderna mellan textversionerna. Det handlar således icke om översättningsförluster, utan detta ger intrycket, att man vid olika tillfällen under årens lopp har anpassat texten till de »de aktuella politiska uppgifterna«, varom nämndes redan i SUKP(b):s Centralkommittés uttalande av den 23 april 1932, vilket förordnade om skapande av ett enda sovjetiskt författarförbund.
Bland skillnaderna kan nämnas följande exempel:
Vad de andra skillnaderna kan ha haft för politisk betydelse, kan man grubbla över, liksom huruvida det är Gennadij Fisch själv eller någon annan, som har framställt nya versioner av boken. Det kan han ha gjort, men det kan också ha varit andra. En som gjorde motsvarande med sina egna verk var t.ex. Alexander Fadejev, författare till »Förintelse« («Razgrom») och »Det unga gardet« («Molodaja gvardija») m.m. Den senare skildrar en grupp ungdomars motståndskamp emot tysk ockupation under det Stora fosterländska kriget 1941-1945.
Fadejev fick kritik för att inte tillräckligt ha framhävt partiets ledande roll i motståndskampen. Han gjorde därför nya versioner av boken, där partiets ledande roll framhävdes. Vi har kastat ett öga på en rysk utgåva ifrån 1970, en norsk översättning ifrån 1949 efter första ryska upplagan ifrån 1945 och en svensk utgåva ifrån 1950, vilken kan vara gjord efter samma förlaga, som den norska.
Redan vid en hastig blick märker man, att 1970 års ryska text verkligen betonar partiets ledande roll mer än den norska från 1949 och den svenska från 1950. I de äldre versionerna kan man uppfatta ungdomarnas motståndskamp emot tysk ockupation såsom något rätt spontant, de kommer på av sig själva till följd av sitt patriotiska sinnelag. I 1970 års utgåva är där däremot redan tidigt intet tvivel om, att motståndsrörelsen är förberedd och organiserad av partiet, långt innan området blir besatt av hitlerfascistiska trupper.
Emellertid är det ändå inte säkert, att det är Fadejev själv, som har stått för alla ändringar. Vi har också sett litet på en utgåva ifrån 1967, som ligger ute på Världsväven. Där står t.ex. följande i tredje kapitlet:
Överbringa vårt partisantack till Nikita Sergejevitj Chrustjov.
Denna rad från tredje kapitlet i 1967 års utgåva finns inte med på motsvarande ställe i 1970 års utgåva. Man kan här få intrycket, att Chrustjevs namn har stoppats in i texten i början av sextiotalet, när han var Sovjetunionens ledare, men sedan har tagits bort igen, när det var dags att göra i ordning en ny upplaga av «Molodaja gvardija». Detta är åter en gissning. Emellertid avled Fadejev år 1956, så att han därmed bör vara oskyldig till åtminstone ett av dessa ändringstillfällen — såvida han inte har haft flera versioner av texten liggande, för att eftervärlden skulle kunna välja den för tillfället lämpligaste.
Vidare står i samma stycke i 1967 års version (enligt texten på Maksim Mosjkovs bibliotek):
Och om den lyckan faller på er lott, Andrej Jefimovitj, att tala med självaste överbefälhavaren, så säg honom, att vi gör vår plikt med heder.
I pappersboken ifrån 1970 lyder motsvarande mening sålunda:
Och om den lyckan faller på er lott, Andrej Jefimovitj, att tala med överbefälhavaren kamrat Stalin, så säg honom, att vi gör vår plikt med heder…
Kamrat Stalins namn har tydligen försvunnit ur »Det unga gardet« under Chrustjovs tid vid makten men sedan kommit till heders igen (med viss fördröjning).
Vidare har vi översatt den ryska texten ifrån 1976 till svenska. Av praktiska skäl har vi givit den en ny titel, som avviker ifrån den äldre svenska: »Kiimasjärvis fall«. Den är till att börja med tillgänglig ensamt i en PDF-fil. Spridda jämförelser med ryska texten och den äldre svenska texten göres där i fotnoter. Denna nya översättning är även motställd den gamla (ur pappersboken) i filen kf76ke74.pdf på motsvarande sätt som motställningen mellan den ryska texten och den svenska pappersbokens text. Det var meningen, att denna nya översättning skulle motställas den äldre svenska översättningen först sedan avskrifterna hade blivit bättre kontrollerade och den nya översättningen dessutom hade mognat och stabiliserat sig något mer, men eftersom detta kan dröja, väljer vi att lägga ut även denna motställning redan nu. Denna fil kan innehålla mängder av fel och vi är som sagt inte nöjda med den nya översättningens utformning, men likväl kan man genom denna fil få en uppfattning om skillnaderna i innehåll mellan de olika utgåvorna även utan att kunna läsa ryska texten i pk76ke74.pdf, om än den senast nämnda filen är rättad något senare.
Längre ner är här på denna sida ytterligare en lista över texter av Gennadij Fisch, vilka har med »Kiimasjärvis erövring«, »Vi kommer tillbaka …« och »Det tredje tåget« att göra. Någon av dem har vi redan översatt till svenska, andra finns än så länge endast på ryska.
FISCH, Gennadij Semjonovitj (1903-1971), rysk sovjetisk författare. Medlem i SUKP sedan 1943. Diktsamlingar; berättelser om Sovjetkarelen (»Kiimasjärvis erövring«, 1932, »Hos svenskarna«, 1966); essäböcker om de skandinaviska länderna.
Fisch, Gennadi Semjonowitsch, f. 10.4.1903 i Odessa; rysk-sovjetisk skriftställare. Son till en ingenjör. F., som efter revolutionen arbetade i Komsomol och studerade filologi i Leningrad, ägnade sina dikter och berättelser åt sin valhembygd Karelen. I sin roman »Padenije Kimasosera« (1932, Die Eroberung von Kiimasjärvi) behandlade han kampen emot vitfinnarna. Intervention; i Karelskije dewuschki (R., 1943, Karelische Mädchen) och Po doroge w Segeshu (1960, ty. Die Schuld des Partisanen, 1961) skildrar han episoder ur kampen på karelska fronten i det Stora Fosterländska Kriget.
