Konflikttiden

När Kambodja blev en självständig stat 1953 efter att ha varit en fransk koloni, styrde Norodom Sihanouk landet som kung. 1955 gav han kungatiteln till sin far för att själv bli premiärminister. Sihanouks politik, som var mäkta populär, gick ut på att balansera mellan den höger- och vänster- politik som fanns. Han strävade också efter att hålla Kambodja utanför Vietnamkriget. Mot slutet av 1960- talet började dock både högern och vänstern bli alltmer missnöjda med Sihanouk, som använde brutala metoder för att tysta oppositionen.

1970 åkte Sihanouk till Moskva på statsbesök. Samtidigt passade premiärministern Lon Nol på att med USA:s stöd avskaffa monarkin, införa republik och ta över makten. Sihanouk bildade då en exilregering med hjälp av röda khmererna.

Lon Nols regering var inte särskilt stark. Röda khmererna angrep regeringen allt intensivare. USA försökte då "hjälpa till" genom att bomba sönder landet i syfte att motarbeta gerillan. De som drabbades var naturligtvis civilbefolkningen och bombningarna drev dem istället rakt i armarna på gerillan.

1975 marscherade "de röda khmererna" in i Phnom Penh och tog över makten. Sedan Sihanouk störtades, åren 1970-75, hade 500 000 till 1000 000 dödsoffer krävts, och de röda khmererna hälsades som befriare. Nu skulle det bli fred, tänkte kambodjanerna.

De röda khmererna kom att domineras av en liten grupp människor, däribland Pol Pot. Sihanouk, som allierat sig med de röda khmererna, utsågs till statsöverhuvud men innehade inte posten särskilt länge. Han sattes i husarrest och stora delar av hans familj mördades. Till slut lyckades han fly utomlands.

De röda khmererna döpte om landet till Demokratiska Kampuchea och började sätta sitt program i verket. Under ledning av premiärminister Pol Pot och president Khieu Samphan tömdes städerna och stadsbor sattes i arbete på landsbygden. Akademiker, tjänstemän, poliser, militärer och lärare greps och avrättades. Man beräknar att mellan 1975 och 1978 avrättades ca 800 000 till 1,5 miljoner kambodjaner. Brott som straffades med döden var bland andra: Att inte jobba tillräckligt hårt, att klaga, att hamstra mat, att sörja döda anhöriga och att utöva religion. Pengar avskaffades, industrin fick förfalla och utrikeshandeln blev till enkel byteshandel. Landet isolerades. Man hade storslagna planer på vattensystem med dammar och kanaler, men eftersom man avrättat de flesta ingenjörer kollapsade byggnationerna.

Pol Pot ville inte bara skapa ett nytt Kambodja. Han strävade efter att återupprätta khmerfolkets maktposition genom att återta det territorium som förlorades till Vietnam under 1700- och 1800- talen. De ständiga gränskonflikterna frestade på förhållandet mellan Kambodja och Vietnam och Pol Pot utvecklade närmare förbindelser med Kina samtidigt som Vietnam närmade sig Sovjet.

I slutet av 1978 invaderade Vietnam Kambodja och drev ut Pol Pot och hans röda khmerer. Vietnameserna installerade en ny regering under ledning av Hun Sen och i januari 1979 utropades Folkrepubliken Kampuchea. Landets nya regering motiverade sitt maktövertagande med att det varit nödvändigt att stoppa Pol Pot-regimen, men både Kina och USA tyckte att Vietnam handlat fel och FN fortsatte att betrakta de röda khmererna som landets lagliga ledare. Hur välmenande Vietnams insats än var, har inget land rätt att gå in i ett annat på det här sättet. Omvärlden krävde att Vietnam skulle dra sig ur Kambodja och att fria val skulle hållas. Sverige var ett av de länder som hotade dra in biståndet om inte Vietnam drog sig tillbaka.

Tio år efter invasionen gjorde Vietnam just det eftersom att de saknade internationellt stöd och för att deras ekonomiska resurser började tryta. Situationen i Kambodja blev då mycket osäker. Röda khmererna härjade fortfarande i stora delar av landet.

När FN kom med sitt fredsavtal 1991 började man äntligen kunna hoppas på fred i landet. Fyra olika partier styrde tillsammans under statschef Norodom Sihanouk (Samme Sihanouk som tidigare varit både kung, premiärminister och statsöverhuvud) som äntligen kunde komma tillbaka till Kambodja efter nästan 13 år i landsflykt.