Midt i hetaste middagsstunden den 26 Juni 1848, då arbetarupproret i Paris redan var nästan helt och hållet undertryckt, stormade en bataljon linietrupper en barrikad i en af förstaden S:t Antoines trånga tvärgator. Några kanonskott hade redan raserat den fullständigt, och de få försvararne drogo sig hastigt undan, blott betänkta på sin egen räddning, då på barrikadens högsta punkt, som bildades af en kullvräkt omnibus, en högrest gestalt visade sig i en gammal trasig rock med rödt skärp om lifvet och halmhatt på det hvita, stripiga håret. I den ena handen bar han en röd fana, i den andra en slö kroksabel, och skrikande med skarp och klanglös röst, bemödade han sig att göra tecken med fanan och sabeln … En vincennerjägare fick sigte på honom och lade an, skottet brann af, fanan gled ur hans hand, och tungt som en säck föll han framstupa på ansigtet, som om han kastat sig ned för någons fötter. Kulan hade träffat honom rakt i hjertat.— Tiens! sade en af de flyende insurgenterna till en annan, — on a tué le vieux Polonais!
— Bigre! svarade den andre, — sauvons-nous! och begge skyndade in i källarvåningen af ett hus, der alla luckor voro tillspärrade, och väggarna buro spår af kulor och kartescher.
»Le vieux Polonais« var Dmitrij Rudin.
generaldepoten/rudin/index.html
(Om somliga tecken visas felaktigt, torde man byta till teckensatsen iso-8859-1 i läsaren.)
»novell af Ivan Turgenjef
från ryskan öfversatt af -K-«
Hela romanen »Rudin« av Turgenjev finns här i
Rikedomen på tankar hindrade Rudin att uttrycka sig noggrant och klart. Den ena bilden trängde undan den andra, liknelser, än oväntadt djerfva, än utomordentligt träffande, följde tätt på hvarandra. Vidt skildt från den studerade vältalarens utsökta frasmakeri, bar hans improvisatoriska flödande tal prägeln af ursprunglig inspiration. Han sökte icke orden, ledigt och frivilligt kommo de på hans läppar och tycktes liksom strömma ur hans själ, fulla af den lefvande öfvertygelsens värme. Rudin egde i hög grad denna gåfva af »musikalisk vältalighet«. Han förstod att så anslå vissa hjertats strängar, att alla de öfriga dallrade med underbar klang. En eller annan åhörare fattade må hända icke rätt klart hvad hans ord betydde, men han kände sitt bröst vidgas … det var som om ett förhänge drogs undan för hans ögon, och i fjärran visade sig strålande bilder …
Alla Rudins tankar tycktes vända mot framtiden, och detta gaf honom denna prägel af framåtträngande ungdomlighet. Stående vid fönstret, talade han, utan att se på någon särskildt, och inspirerad af den sympatiska uppmärksamheten omkring honom, af unga qvinnors närvaro, af nattens skönhet, samt förd af sina egna känslors ström, höjde han sig till verklig vältalighet, till poesi … Sjelfva ljudet af hans lugna, klangfulla stämma ökade ordens trollkraft, det var som om något högre, något för honom sjelf ovanligt talade från hans läppar … Rudin talade om det, som gifver menniskolifvet betydelse för evigheten.
Se även
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
