Troligen var det Pål Hinderssons farfar, som hade tagit upp torpet Sandsjöhöjden, där Pål var född och växte upp. Men eftersom en äldre bror till Pål blev kvar hemma, för att sedan efter fadern ta över torpet, fick Pål söka sin utkomst genom att ta tjänst på annat håll. Han kom som dräng till hemmanet Mången, beläget i nordligaste delen av Hällefors, några km söder om gränsen till Dalarna. Med sin husbondes Anders Hinderssons tjugoåriga dotter Anna gifte han sig 1760. Hustrun födde sedan under loppet av 20 år tolv barn men uppnådde, de många och täta barnafödslarna till trots, en ålder av 67 år. Pål Hindersson övertog en del av hemmanet efter sin svärfar. Han levde till 1809 och blev 74 år gammal.
En betydande del av Pål Hinderssons arbete var förlagt till skogen. Hade han själv fått bestämma över sin arbetsdag, hade han förmodligen ägnat sig åt att sköta hemmanet och därutöver tagit ut av hemmanets skog vad som behövdes till familjens uppehälle, fr.a. genom svedjande. Men nu var Pål Hindersson inte fri att själv råda över sin arbetsdag. Han var inte en fri bonde. Han var heller inte en fri lönearbetare, som senare tiders skogsarbetare. När min far, sondotters sonson till Pål Hindersson, på tjugotalet arbetade i skogen, var han visserligen fri att arbeta eller låta bli, men han var också underkastad ett tvång: Han måste arbeta för sin försörjning. Det tvång, som fick Pål Hindersson att arbeta i skogen, var av ett annat slag. Det var inte framför allt ett magens behov, som tvang honom till skogsarbete. Hade han i stället fått ägna sig åt sitt torp, hade han förmodligen bättre klarat sin försörjning. Det, som drev honom, var inte, som för tjugotalets skogsarbetare eller för dagens skogsarbetare hos AB Stora, ett ekonomiskt tvång utan utomekonomiska tvångsmedel. Grundläggande för dessa var Karl XI:s privilegiebrev till silververket 1686 men också senare författningar. Pål Hindersson var skyldig att fullgöra en viss mängd kolleveranser till något av Hällefors silververks bruk. Han hade inte rätt att sälja ved eller kol till andra bruk, och han fick inte fritt svedja på hemmanets mark.
Denna text är hämtad ur Per Jonssons artikel »Finntorparen Pål Hindersson«, vilken tidigare offentliggjorts i skriftserien »Arbetets historia« (föreläsningar vid Arbetshistoriska seminariet, Historiska institutionen i Lund), häfte 5 (1992).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)