av Per Jonsson
Denna artikel har tidigare offentliggjorts i tidskriften Finnmarken förr och nu nr. 2/1988.
På Hällefors kyrkogård finns en gravsten ett stycke söder om kyrkan med inskriptionen K.P. Jansson, Mången. Karl Petter Jansson var född i Mången 1866, son till torparen och fjärdingsmannen Jan Petter Israelsson, som hade övertagit det s.k. Petterstället i Mången efter sin far, Israel Persson. Karl Petter Jansson härstammade genom sin farmor, Anna Brita Abrahamsdotter (1815-1890) från den finnsläkt, som bebott och brukat hemmanet Mången alltsedan 1666, möjligen ännu längre tillbaka. Men också Karl Petter Janssons farfars mor, Catrina Persdotter (1780-1839) hörde till samma släkt. Catrina Persdotter och Anna Brita Abrahamsdotters far, Abraham Pålsson, var kusiner och hade gemensam mormor, Lisa Larsdotter (1705-1767). Hon var i sin tur dotterdotter till den Matts Jakobsson Muhoinen[Not], som vid Grythytte sommarting 1666 förklarat sig »vilja upptaga Mången, som en lång tid har legat öde«. Landshövdingen gav honom därvid rätt att »njuta de ägor både i lands och strand, som till be:te torp legat hava«.
Om Matts Jakobsson vet vi en del tack vare, att han ofta figurerat i rättsprotokollen. Sedan han med landshövdingens tillstånd tagit upp torpet vid Mången, tycks han genast ha fått bekymmer med sina grannar.Vid sommartinget 1667 klagar han över att Erik i Löfsjön, dennes son och Tomas Olsson i Mången bränt upp ett hus på en holme i sjön Mången, där han förvarade fiskeredskap. De hade också bränt upp ett nyhugget svedjefall med 40 timmerstockar. Notisen om en Tomas Olsson i Mången är intressant, därför att den antyder, att det bott människor i Mången, även om hemmandet varit öde i den meningen, att ingen skatt har utgått. Följande år var Matts Jakobsson i tvist med en granne i Tomsjön angående rågången mellan hemmanen. Det är över en halv mil fågelvägen mellan Mången och Tomsjön, och därav framgår, vilka stora markområden, som tilldelats finnhemmanen.
1675 dömdes Matts Jakobsson för stöld av hö från sin granne i Lövsjön, som ligger ungefär en halvmil sydost om Mången. Han hade också tilldelat denne granne två örfilar, vilket brott försvårades av, att det skett på en söndag och därtill på kyrkvägen.
Vid vintertinget 1679 anklagades Matts Jakobsson för en rad stölder och dessutom för rymning från knekttjänst. han hade nämligen blivit utskriven till Bergsregementet, som sattes upp under Karl XI:s skånska krig. När kungen mönstrade regementet i Örebro 26-28 januari 1675 före regementets avmarsch till Skåne, var enligt rättsprotokollet Matts Jakobsson med. Men regementet hann på sin marsch inte komma längre än till Viby, ungefär sex mil sydväst om Örebro, förrän Matts Jakobsson lyckades leja en annan i sitt ställe. Olyckligtvis avvek sedan ersättaren, och Matts Jakobsson ställdes till svars för rymning.
Målet mot Matts Jakobsson uppsköts till vintertinget 1681. Därvid uppträdde mot honom bl.a. en halvbror, Jakob Jakobsson från Äppelbo. Denne uppgav sig för åtta år sedan ha blivit bestulen på en kista innehållande 200 daler kopparmynt. Han påstod, att Matts och hans medbrottslingar var de skyldiga.
Matts erkände, att han tillsammans med sin styvfar Lars Skött i Sandsjön, Tomas i Mången och Anders Månsson i Käxtjärn delat på innehållet i kistan. Stöldanklagelserna gällde också två hästar, som Matts skulle ha stulit i Nås socken, och ett par bössor.
Håkan Pedersson i Sävsjön anklagade Matts Jakobsson för att ha stulit 60 rågkärvar »från en stack i skogen«. Bevisningen mot den anklagade föreföll bindande. Håkan hade tillsammans med Sigfrid Nilsson i Stora Tomsjön följt tjuvens spår i snön: »Fäterna i snöden var till Mången, men intet dädan syntes några fäter.« På vägen till Mången hade de också funnit några rågax, men när de kom fram, fick de inte lov att rannsaka på laven eller i finnerian.
Gevaldigern uppgav, att när han förliden höst skulle fängsla Matts Jakobsson och därvid hade med sig en man från Silken, Erik Olofsson, hade Matts slagit denne i huvudet och på axeln med en yxhammare, att »han därav dånade«. Han försökte också skjuta gevaldigern med sin bössa, som emellertid klickade. I självförsvar hade då gevaldigern skjutit Matts i högra handen.
Kyrkoherden i Grythyttan Jacob Fabricius och kapellanen (brukspredikanten) i Hällefors Eric Sundius kunde också omvittna inför rätten, att »Matts Jakobsson sällan gått till kyrkan och han på 5 år icke varit till Herrans nattvard«.
En annan av anklagelsepunkterna gällde medhjälp till trolldom. Man finner annars jämförelsevis få trolldomsprocesser vid läsningen av Grythytte domböcker. I allmänhet har Bergslagen varit förskonad från de stora häxprocesserna vid denna tid. Matts Jakobsson ställdes dock till svars för »grova stycken« i samband med att han skurit ner en hängd i »Philippistads galge«. Härvid användes hans son Matts, född antagligen 1657, som vittne. På gevaldigerns förfrågan uppgav han, att han sett sin far ta ner en annan tjuv ur galgen vid Filipstad och tagit bort repet, som denne var hängd med. Han uppgav, att en annan finne, »Lars Pyndare benämnd i Villbäcken i Nås socken« (troligen av släkten Pynninen) lovat betala 12 daler kopparmynt för detta rep. Rep av hängda ansågs ha särskild kraft som trollmedel. Matts Jakobsson erkände detta, men när det ryktades, att han på den hängde skulle ha skurit ut »hjärtat eller hemlige tingen«, förnekade han detta bestämt.
Matts Jakobsson dömdes av häradsrätten »sig självom till straff och androm ogudaktigom till sky och varnagel till gren och galge efter Sveriges lag och straffordningen«. Saken underställdes sedan »Svea rikes hovrätts vidare högvisa omdöme och nådiga resolution«.
Matts Jakobssons hustru hette Anna Olsdotter av släkten Sormuinen från Närsen, Nås finnmark. Enligt likboken skall hon vid sin död 1719 ha varit 98 år och alltså född omkring 1620. Nu kan man inte utan vidare godta sådana uppgifter om hög ålder, om man inte samtidigt kan belägga personen i fråga i Dopboken. Det kan vi inte i Anna Olsdotters fall, och åldersuppgiften kan mycket väl slå fel på ett eller annat årtionde.
Anna Olsdotter förefaller ha varit en orädd kvinna, som odelat ställde upp för sin man. När denne blivit dömd till döden, träder hon fram för rätten och anklagar gevaldigern för att denne skulle ha stulit »några pertsäller« från henne samt också slagit henne. Denne försvarade sig med att han under livsfara måst besöka Mången två gånger, och att han därvid »för sig och dem med honom varit för omaket tagit«. Han hade också blivit tvungen att slå Matts hustru därför, att hon hotat honom med en kniv. Hon hade också kallat honom för »rövare och andra illaka ord«.
Åtminstone fyra av Matts Jakobssons barn uppnådde vuxen ålder: Matts, f. 1657; Erik, f. 1659; Gösta (Gustav), f. 1661; och Anna, f. 1671. Samuel, f. 1673, dog däremot redan 1676.
Matts och Erik övertog gemensamt hemmanet efter fadern. De fick uppleva, att kronan 1686 donerade ett antal hemman i Hällefors finnmark, däribland Mången, till Hällefors silververk. Donationen innebar inte, att silververket blev ägare av själva hemmanen. Det var hemmanens räntor, som donerades. Det innebar, att hemmanets åbor i stället för att erlägga skatt för sina hemman till kronan i fortsättningen skulle betala den till silververket. Skatten omräknades därvid i dagsverken. Matts och Erik Mattsöner ålades nu att för silververkets räkning ställa upp med 25 dagsverken per år.
I samband med donationen upprättades en karta över det område, som berördes av donationen. Av denna kan man se, att det nu fanns två bebyggelseenheter vid Mången, en på västra sidan om sjön, där Petter-stället nu ligger, och en på östra sidan på mark, som numera (1987) ligger under vatten. Det finns skäl att förmoda, att Matts har haft det västra torpet, som var det äldsta, och Erik det östra.
I en beskrivning till kartan 1686 talas det om, att till hemmanet Mången hörde inte mer åker än 7/8 tunnland. Vi kan jämföra det med en uppgift från 1877. Då hade det gamla hemmanet Mången över 65 tunnland åker och äng. Nu har skogen återtagit det mesta av den mark, som var odlad.
Erik förekommer, i likhet med sin far, ofta i domböckerna. Än som han sitter i Nora fängelse, rymmer han och gör sig skyldig till lönskaläge eller våldtäkt. 1687 hade han t.ex. våldtagit »konan« Marit Mattsdotter från Tomsjön »valborgsmässotiden uti skogen mellan bägge Mångstorpen«. Enligt kvinnans vittnesmål hade Erik, sedan han fått veta, att hon var med barn, rått henne »att mörda och rymma bort på annan ort«. Hon hade emellertid fött barnet och låtit det leva. I Hällefors doplängd för 1688 finns också mycket riktigt en anteckning om en oäkta son till Erik Mattsson, kallad »Mattes«. Även 1686 finns anteckning om en oäkta son till Erik, med samma namn som fadern. Detta barn uppnådde vuxen ålder. Det är inte omöjligt, att det alltjämt finns ättlingar till Erik Mattsson.
För tre resor lägersmål dömdes Erik av vintertinget 1689 till »6 års landsflykt«. Men i protokollet är antecknat, att han redan året innan av tinget i Nora dömts ifrån livet. Domen har dock inte gått i verkställighet. I stället framgår det av rättsprotokollet 1697, att han avtjänat straff på Marstrands fästning.
När Erik Mattson efter strafftidens slut kommer tillbaka till Mången, är hans syster Anna gift med Lars Olsson, av släkten Puuroinen från Drafsen i Nås finnmark. Erik finner sig av svågern ha blivit utträngd från hemmanet. Vid vintertinget 1697 kärade han därför till denne och krävde, att också han skulle få »inträda på hemmanet«. Han klagade också över, att Lars skulle ha »uppskurit någon hans fallråg«. Rätten ville för sin del inte tillåta, att fler trängde sig in på hemmanet, »än hemmanet till nytto är«. Kunde parterna ej sämjas, remitterades de till landshövdingen. Tre av nämnden fick i uppdrag att utreda förhållandet mellan Erik Mattsson och hans svåger Lars Olsson. Tydligen hade saken utfallit till Lars Olssons förmån, då i mantalslängden 1698 han och Matts Mattsson ensamma står upptagna för hemmanet.
Tvånget att göra dagsverken åt silververket innebar, att överlevnadsmarginalen för folket i Mången blev betydligt smalare, än om de fått ägna sig uteslutande åt att odla sin jord och att få svedja. 1698 var Matts Mattsson och Lars Olsson instämda till bergstinget därför, att de försummat dagsverken med kolande. Lars Olsson erkände sin försummelse och hade som skäl att han »intet haft att lägga i matsäcken«. För sin fattigdoms skull blev han den gången fri från straff, men Matts Mattsson, som struntat i att inställa sig inför rätten, dömdes att böta 1 daler silvermynt. 1704 var både Matts och Erik Mattssöner instämda för att de olovligt fällt skog och svedjat. I Matts fall rörde det sig om c:a två tunnland och i Eriks fall drygt ett tunnland. Utöver det att de dömdes säden förlustiga, fick de också kännbara bötesstraff.
Vid tinget i Grythyttan i februari 1705 står Erik Mattsson åtalad för tidelag, ett brott som enligt lagen medförde dödsstraff. Det var svågern Lars Olsson, som hade angivit honom. Han berättade, att han och hans hustru Anna Mattsdotter dagen före Mattsmässan, d.v.s. den 20 september, hade kommit roende över sjön på väg till Matts Mattsson, som bodde där Petterstället nu ligger. De skulle hämta hästar, som Lars Olsson skulle ha med sig till Örebro, och dessa betade i en hage väster om sjön. När de bar upp sadlarna, som de haft med i båten, fick de se Erik Mattsson, som höll på att binda sitt sto »på andra sidan om gärdesgården«. Lars Olsson och hans hustru Anna gick då upp till Matts Mattsson. När sedan Lars Olsson kom tillbaka för att hämta sina hästar, »blev han varse Erik Mattsson ståendes bak för stoet på en sten pass ett halvt kvarter hög och backen lutade utföre«. »Han lade händeren fram på ryggen på stoet och stod i full gärning med henne, rörandes kroppen som till en sådan vederstygglig gärning«. Erik försvarade sig med att Lars Olsson angivit honom för avund. Han hade endast stått och dragit tagel ur stoets svans till fågelsnaror. Tre dagar efter det, att denna anklagelse tagits upp i rätten, inberättades det, att Erik Mattsson under natten »strukit av sig handklövarne och bortgått«. Han hade sedan sitt tillhåll vid Mången, tydligen fruktad av sina släktingar.
I slutet av juli inträffar så de dramatiska händelser, när Erik mister sitt liv. Därom berättar en rad vittnen utförligt enligt protokollet vid vintertinget 1706.
Enligt Lars Olssons vittnesmål hade han varit hotad till livet av svågern, som sagt, »att om han intet rymde till Noriget och därigenom toge saken på sig att han har ljugit, skulle han taga livet av honom«.
Vid olsmässotid mot solnedgången, d.v.s. omkring kl. 9 på kvällen, var enligt vittnesmålen Lars Olsson, hans hustru Anna och svågern Gösta samt ett par »pigor« sysselsatta med att slå gräs utefter sjön. De båda pigorna, Maria Larsdotter och Ingrid Larsdotter, systrar till varandra, befann sig ett stycke upp i skogen, »vid pass två bösseskott« från älven och bröt löv. Att Lars Olsson hade en dotter vid namn Maria, född 1699, finns belagt. Hon har alltså vid ifrågavarande tillfälle varit omkring sex år. De båda pigorna kan ha varit döttrar till Lars Olsson, vilket också benämningen »Larsdotter« tyder på. Själv befann sig Lars Olsson i en »ekestock« ute i Mångsälven för att med lie slå fräken. Mitt under denna till synes idylliska skördescen kommer Erik Mattsson roende över sjön ifrån västra sidan, där hans bror Matts och hans mor bodde, och där han själv höll till. Gösta Mattsson berättade under vittnesed vad som nu hände:
Lars Olsson var i sin ekestock och hölt på att skära fräken, så kom Erik roendes in till Lars Olsson emellan landet och honom, vilket Lars Olsson intet märkte förrän han var inpå honom, efter älven där krökte och så fattade Erik i åran och att slå där med Lars Olsson i huvudet, då Gösta ropade: Erik, akta eder i Jesu namn, vad I gören! Så råkade han Lars Olsson, som i detsamma vek sig undan och sprang i älven och tog sin bössa med sig, i sidan, så att han därefter såg Lars Olsson vara svullen. Strax bockade sig Erik Mattsson efter sin bössa, den han icke vet för häpenhet skull att säga om han fick utur hölstret. Lars Olsson då han sprang ur ekestocken sank ned i vattnet och dyen till byxelinjen och vände i det han kom i vattnet på sig att se vad Erik Mattsson ville taga sig före, och då han grep till bössan, sköt Lars Olsson till och träffade så Erik Mattsson i lifwet och dermed sprang Lars Olsson uhr wattnet åth skogen, men Erik Mattsson ropade då på Gösta och bad honom hjälpa sig, men Gösta fruktade för honom, att han skulle göra honom något ont ...
Gösta och Maria Larsdotter förde den skadade Erik över sjön till västra sidan med Lars Olssons ekstock. Sedan hjälpte de honom upp till Matts Mattssons torp och skickade efter hans mor, Anna Olsdotter. Enligt ett vittnesmål har han då bett, att hon »för Jesu namns skull ville giva honom till det han brutit henne emot«. Ett annat vittne hade hört honom säga: »Gud förlåte mig mina synder.«
Nästa dag slutade Erik Mattsson efter svåra plågor sitt oroliga liv. Rätten frikände helt Lars Olsson, då han ansågs ha »detta dråp gjort trängder och av rätta livsnöd«.
Fullt så dramatiskt utvecklade sig inte förhållandet mellan Lars Olsson och svågern Gösta. Men också därvid gällde osämjan rätten till jorden. Vid vintertinget 1709 krävde Gösta, att hans bror och svåger skulle låta honom få sin del i arvet efter fadern Matts Jakobsson. Men de svarade, att lösöret blivit skiftat, och att Gösta redan fått sin del. Efter detta hade Lars och Gösta »varit i bolag tillsammans och åter skilts åt«. Detta betyder, att de sambrukat hemmansdelen öster om sjön en tid. Häradsrätten hänvisade till en dom i bergstingsrätten året innan, då Gösta dömts att lämna torpet. Där heter, att Gösta hade slagit sig ner på torpet »till stor trängsel, trätor och oenighet«.
Trots domstolsutslaget »det Gustav Mattsson sig ifrån Mången begiva skall«, tycks han likafullt ha blivit boende där. Han är visserligen inte upptagen i mantalslängden 1709 men kan mycket väl vara identisk med den dräng, som där står upptagen på Lars Olsson. 1710 nämnes han däremot, nu med hustru, medan han 1714 är ensam. Hustrun har av allt att döma avlidit. Samma år i februari hade han framträtt för rätten tillsammans med Brita Pålsdotter, född 1689 i Nya Kopparberg, och omtalat, att de »under äktenskapslöfte sig med varandra köttsligen beblandat och hon fött barn tre dagar efter kyndelsmässan, förklarandes sig att de åstunda låta sitt ärnade äktenskap vinna sin fullbordan«. De remitterades till prästerskapet men jämlikt kyrkolagen dömdes de för otidigt sängelag till kyrkan erlägga 2 daler silvermynt. Vigseln ägde rum den 8 augusti. Hustrun står sedan upptagen i mantalslängderna, medan Gösta själv saknas. Möjligen kan det tolkas så, att han bott kvar i Mången illegalt. 1715 uppträder han åter i rätten och uppgives vara ifrån Mången. Saken gäller nu »skällsord och oväsende som skall vara förelupit« mellan hans hustru Brita Pålsdotter och hans syster, Lars Olssons hustru Anna Mattsdotter. Det är därvid antecknat till protokollet, att förlikning kommit till stånd angående Gösta Mattssons del i torpet öster om sjön. Lars Olsson skulle lösa ut honom med 150 daler kopparmynt fördelat på tre år, och under dessa år skulle Gösta »bruka sina åkrar, så länge gödseln därpå varar«. Lars Olsson skulle också ge honom en ko och en kalv, varefter Gösta hade att begiva sig bort ifrån Mången och förse sig om annat boställe.
Vad, Anna Mattsdotter och hennes svägerska grälade med varandra om, vet vi inte, men vi kan utgå ifrån att de skällsord, som de utbytte, hörde till finska språket. När mantalskommissarien Petter Mozelius långt senare utger »Försök till en beskrivning över Nora och Lindes bergslagers fögderi«, uppger han, att finska språket på 1720-talet var så vanligt i Hällefors finnmark, att finngummorna från Tomsjön, Mången och Silken inte kunde tala så mycket svenska, att man förstod deras yttranden, när de infann sig till uppbördsstämmorna[Not]. Vi vet åtminstone namnen på två av dessa finngummor, Anna Mattsdotter och Brita Pålsdotter.
Anna Mattsdotter levde med sin man Lars Olsson och sin ogifta dotter Kerstin på undantag, sedan en svärson blivit skriven för hemmansdelen öster om sjön. Liksom fallet var med hennes bror Erik, fick också hon en tragisk död. Dödboken 1730 berättar, att hon »om fjärdedag pingst, då hon mot afton tog ett metspö och skulle fiska, halkade så litet av landet och i sjön«. I dödsboken uppgives namnen på en lång rad personer, som skall ha bevittnat denna drunkningsolycka. Tydligen har det varit angeläget att fastslå, att det verkligen rörde sig om en olyckshändelse och inte var någon form av »ättestupa«.
Det omdöme, som prästen nedtecknat om henne, är enbart positivt: »Hon var arbetsam, hade ett gott hjärta utan falskhet, fägnade gärna främmande.«
Den äldste av Matts Jakobssons barn, Matts Mattsson, hade dött redan 1713 på sitt 56 år. Han har av prästen erhållit omdömet »enfaldig man«. Till skillnad ifrån sina bröder förefaller han ha levat ett relativt stilla liv.
Längst av syskonen levde Gösta. Han hade, trots häradsrättens dom 1715, ändå inte flyttat från Mången utan endast till västra delen av sjön. Enligt tiondelängden 1729 sambrukade han då hemmansdelen med sin brorson. Han dog i Mången 1748 och han bör då ha varit bortemot 80 år gammal. Han uppgives i äktenskapet med Brita Pålsdotter ha haft 15 barn, av vilka endast fem enligt dödsboken skall ha överlevt fadern. Brita Pålsdotter levde så länge, att hon hann komma med i Hällefors båda äldsta husförhörslängder 1749 och 1754. Hon kallas här rätt och slätt bara »Gösta Matts änka«.
Den som skulle föra Mångensläktet vidare, var emellertid Anna Mattsdotters Lisa (Elisabet), som i källornas ljus framstår som en ovanligt handlingskraftig kvinna. Till henne finns det anledning att återkomma.
Släkten Muhoinen skriver sig i Finland numera Muhonen och har där inrättat en släktförening.
Denna text är hämtad ur Per Jonssons artikel »Släkten Muhoinen i Mången: Matts Jakobsson och hans barn«, vilken tidigare offentliggjorts i tidskriften »Finnmarken förr och nu« nr. 2/1988.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)