Pål Hindersson och hans familj måste ju leva, även om det inträffade missväxt med åtföljande dyrtid. För brukens underlydande fanns det ett slags skyddsnät vid missväxt: Det var möjligt att ta ut spannmål på kredit. Detta gjorde Pål Hindersson 1772-1773, och därigenom ökades hans skuld till Hälleforsverket från 309 daler den 1 oktober 1772 till 51 daler den 1 oktober 1773. Vi kan få en föreställning om den sistnämnda skuldsummans storlek, om vi jämför med de priser, som vid bouppteckningarna brukade sättas på hästar och kor. Skulden 1773 motsvarade till värdet sex kor och en häst, vilket var det antal kreatur, som var upptagna i bouppteckningen efter Pål Hinderssons svärfar.
Det var inte bara skuldsättningen, som bidrog till att skärpa Hälleforsverkets kontroll av torparna. Detta skedde också genom att själva arbetsprocessen efter hand omvandlades genom uppdelning. När bruket börjar betala kolaren särskilt för iordningställandet av kolbotten, kan detta betraktas som ett första steg mot att kolaren förvandlas från att ha varit en självständig producent till att bli en avlönad arbetare. Pål Hindersson fick uppleva, att arbetsprocessen delades sönder i delarbeten. 1787 fick han t.ex. särskilt betalt för 158 kolkörningsdagsverken. Till detta kommer en rad andra arbetsuppgifter, som Pål Hindersson får sig anvisade, och varigenom han, från att ha varit huvudsakligen en agrar producent, som behärskat hela arbetsprocessen, förvandlas till dagsverkstorpare. Sålunda hade han samma år forat nio lass malm, under två dagar kört rostved, i 15 dagar ägnat sig åt malmrostning, brutit stybbe, framdragit storverksträn samt forat valsjärn.
Det påtvungna kolningsarbetet var inte Pål Hinderssons enda form av skogsarbete. Den ursprungliga ekonomiska grundvalen för finnehemmanen var svedjebruket. På en karta över Hällefors kronoallmänning och silververket från 1686, där de olika hemmanen är beskrivna, anges också, om det till hemmanen hör »fallskog«, d.v.s. skog för svedjefall. Redan i 1600-talets skogslagstiftning förbjöds svedjandet, men det medgavs undantag från förbudet.
Denna text är hämtad ur Per Jonssons artikel »Finntorparen Pål Hindersson«, vilken tidigare offentliggjorts i skriftserien »Arbetets historia« (föreläsningar vid Arbetshistoriska seminariet, Historiska institutionen i Lund), häfte 5 (1992).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)