[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Torpares anhållan om skatteköp. Opp: Från stadgehemman till dagsverkstorp. Bakåt: Skulder och kreditmarknad.
Den tredje handling, som åberopades i målet mot Pål Hindersson var ett av kammarkollegium år 1771 utfärdat skattebrev.[Not]
Enligt detta blev fem kronobergsmanshemman i Grythytte socken och femton i Hällefors socken, tillsammans åtta mantal, till Hällefors Silver-, Järn- och Stål-Manufakturverk under skattemanna börd och rättighet sålda för 636 daler smt. Priset var beräknat efter sex års ränta.[Not] För Mångens del skulle det, räknat efter en årlig ränta på 3 daler 12 öre smt, ha kostat dess åbor c:a 20 daler smt. att själva förvärva skatterätten till hemmanet.
Göran Rydeberg har i sitt arbete Skatteköpen i Örebro län 1701-1809 indelat det behandlade tidsavsnittet i sex perioder utifrån årtalen för de författningar, som reglerat skatteköpen. Den första perioden inleds med Karl XII:s förordning om skatteköp 1701. Med 1723 års skatteköpsförordning, där sex års ränta anges som minimipris, inledes den andra perioden, som 1731 avlöses av en tredje. Detta år får även järnbruken det företräde till skatteköp framom åborna, vilket förut tillerkänts endast »ädla« verk och manufakturer. De båda följande perioderna markeras av förordningar 1756 och 1766, vilka gäller rusthåll och augmenthemman. Under den femte perioden, 1766-1778, är skatteköp delvis förbjudna. Det gäller först endast boställshemman men från 1773 all handel med skatterätter.[Not] Den sista och sjätte perioden, som Rydeberg behandlar, sträcker sig från 1790 till 1809, då 1723 års förordning åter, genom 1789 års skatteköpsförordning, äger gällande kraft.[Not]
Det är sålunda under den femte perioden, som Hälleforsverkets skatteköp äger rum. Rydeberg framhåller, att skatteköpen under denna period är i Bergslagen mindre omfattande än tidigare. Hälleforsverkets köp av 8 mantal utgör nästan 40% av det skatteköpta mantalet under perioden inom det undersökta området.[Not]
Försäljningen av skatterätten skedde dock med det i skattebrevet uttalade förbehållet, att hemmanen »framgent och i alla tider förbliva ifrån silververket oskiljaktige«. Det var donationsbrevets bestämmelse, att »så skola de aldrig ifrån gruvedelarne skiljas«, som därmed fördes vidare.
Vad har närmast föranlett Hällefors intressenter att begära skatteköp? En utlösande orsak kan ha varit det brev, som Kungl. Maj:t på sekreta utskottets förslag den 9 okt. 1766 tillställde Kammar- och Kommerskollegium, och där det bl.a. heter angående Hällefors silververk: »Participanterne hädanefter som hittills förbliva orubbade vid dispositionen av alla de Krono-hemman, torp och lägenheter, som dem i stöd av Kongl. Brevet den 26 Febr. 1686, förmedelst Edert Vårt Bergs-Collegii Resolution av den 15 Juni 1733, blivit upplåtne; men räntorne av samme hemman, torp och lägenheter böra de hädanefter efter markegången till Kronan erlägga, kommande de oskattlagde torp [ … ] till den ändan att revas och skattläggas [ … ]« (kurs. här)[Not]
Av allt att döma ingick denna åtgärd som ett led i den ekonomiska politik, som de yngre mössorna förde alltsedan riksdagen 1765-1766, och som innebar en mera restriktiv hållning i fråga om stöd till manufakturer och bruksföretag än den, som kännetecknat hattarnas politik. Mössorna avskaffade också, i linje med denna politik, det bottniska handelstvånget, även om de inte var beredda att gå lika långt i näringsfrihet som Anders Chydenius.[Not]
Per-Erik Brolin har påtalat en »radikalisering av den ekonomiska debatten« under 1760-talet med »en mera principiellt frihetsvänlig inställning«, fr.a. när det gäller ekonomiska privilegier. Han framhåller kritiken mot de rika grosshandlarna, fr.a. i Stockholm, som »i skydd av privilegier och regleringar ha byggt upp monopol, som hade förskaffat dem orättmätig rikedom och makt«.[Not]
Per Nyström har å andra sidan framhållit, att de nya, mot merkantilismen kritiska, idéerna inte kom till uttryck i mössornas politik utan först senare, under den gustavianska tiden. Mössornas politik avsåg endast att krossa den ekonomiska maktställning, som storköpmännen skaffat sig. »Partiomvälvningen vid 1765-66 års riksdag medförde sålunda ingen rubbning i det manufakturpolitiska systemet. Protektionismen förblev orubbad [ … ]«.[Not]
Mössornas politik skapade missnöje, inte minst i Bergslagen, och när kronprins Gustav hösten 1768 företog sin resa där, var syftet från kungahusets sida fr.a. att avlyssna klagomål från bruksägare, arbetare och bönder för att sedan delge kungen dessa och därigenom ge honom argument gentemot det av mössorna dominerade rådet.[Not] Kronprinsen åtföljdes av hattpolitikern Daniel Tilas, vilken ägde en ingående kännedom om verksamheten vid Hällefors.[Not] Redan 1747 hade han på begäran av dåvarande bergmästaren Detlof Heijke och på uppdrag av Bergskollegium besökt Hällefors och ingående studerat verkamheten där. Gentemot dem, som velat lägga ner silververket, framhöll han i sin berättelse, »att nu varande bolag ej mindre än de fordne interessenter haft all omsorg och kostnad ospard -- till bergverkets fullkomliga iståndsättande, och varmedelst bolaget skall finna i sitt årliga bokslut en ansenlig balance«.[Not] I en senare berättelse av år 1767 framhåller han: »Sluteliga omdömet om Hällefors malmtrakter i gemen [ … ] här är ett fullkomligit Ertzgebirge, som aldrig kan eller bör undgå det allmännas uppmärksamhet eller sakna en vårdande omsorg.«[Not]
Att Daniel Tilas var livligt engagerad i Hälleforsverkets öde framgår också av hans dagboksanteckningar från riksdagen 1765-1766. Att striden om Hälleforsverket stått hård i Sekreta utskottet framgår av vad Tilas skriver om ett yttrande av mösspolitikern biskop Serenius. Ett inlägg av denne skall enligt Tilas bedömning ha varit »så emot förnuft, lagar, rådighet och billighet, under sken av Kronans rätt, anfört, att jag aldrig föreställt mig något så ogudaktigt och okristeligt kunna skrivas av en präst«.[Not]
Sedan hattarna vid riksdagen 1769 åter kommit till makten, omprövades beslutet från 1766. Silververkets ägare hade klagat över att de mist sina förra förmåner men förklarade sig dock beredda att erlägga rekognitionsavgift för allmänningen samt också att erlägga en skatteköpsavgift för de donerade hemmanen, motsvarande sex års räntor. Enligt ständernas beslut bibehölls bergfrälserätten för vissa hemman på villkor, att de skattköptes. Det var dess hemman, som tillsammans utgjorde 5 1/2 mantal, vilka jämte ytterligare 2 1/2 mantal skattköptes 1771. Sekreta utskottet fick vid riksdagen uppbära kritik för att man inte låtit ständerna ta ställning till ärendet, innan sekreta utskottets förslag hade tillställts Kungl. Maj:t.[Not]
Även om mössornas beslut från 1766 sålunda delvis upphävdes, kan skatteköpet 1771 ändå ses som ett steg i samma riktning, bort från feodala privilegier mot ett kapitalistiskt ägande.[Not] Också Hälleforsverkets skatteköp bör, liksom övriga skatteköp under 1700-talet, ses mot bakgrund av, som Jörgen Kyle uttryckt det, »en fortgående kommersialisering av utbytet av arbete, varor och kapital«. »Skatteköpen bidrog till att forma grunden för en modern borgerlighet.«[Not]
Denna text är hämtad ur Per Jonssons avhandling »Finntorparna i Mången«.
Copyright © 1989
Per Jonsson.
.
Copyright © 1999
Erik Jonsson.
Fullkomlig överensstämmelse med den tryckta boken garanteras icke.
Kartor, fotografier och andra bilder i den tryckta boken ingår icke i denna utgåva på Världsväven.
Det är tillåtet att citera ur texten samt skriva ut densamma (vilket dock är olämpligt) i ett enda exemplar för eget, personligt, privat, ickekommersiellt bruk. Övrig exemplarframställning förbjudes.
Det är icke tillåtet att visa denna sida inom ram (s.k. frame) på annan WWW-sida.
Den, som önskar flera exemplar av denna text eller tillgång till kartor och bilder, hänvisas till den tryckta boken, ISBN 91 85454 25 7.
Fri Nov 5 05:54:35 CET 1999
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)