[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Rättsuppfattning och klasskamp. Opp: En förproletär stamfamilj. Bakåt: »Sedan de med bruksarbete
Anders Hindersson krediterades av Sävsjöverken för sina sista stigar kol den 1 april 1779. Han hade det året levererat sjutton stigar.[Not] Mer än en mila hade han tydligen inte orkat med. Att han nu börjar känna sig gammal och trött, framgår av att han sommaren 1779 gör sitt testamente. Detta är av intresse inte minst därför att det torde vara det enda dokument, där Anders Hindersson själv kommer till tals, där man anar hans egen stämma bakom de skrivna orden. Den, som fört pennan, är av allt att döma komministersadjunkten Eric Kumblenius.[Not] Han hade den 29 juni hållit husförhör i Mången, och Anders Hindersson har tydligen tagit detta tillfälle i akt att få hjälp med sitt testamente. Följande dag bevittnade Kumblenius testamentets underskrift -- Anders Hindersson hade präntat sina initialer -- och betygade, att Anders Hindersson »ännu var vid full sinnesstyrka«.
Anders Hindersson konstaterar i testamentet, att hans myndiga barn från första giftet redan fått mer än på deras lott kommer. Han tilldelar därför hustrun i tredje giftet, Maria Kristoffersdotter, hälften av såväl fast som lös egendom. »Den andra hälften skall tillhöra min lilla dotter, som ej något bekommit förr. Och som de bägge skola sköta och vårda mig på min ålderdom, som ej de andra barnen velat gjort.« Det är den tioåriga Maria, född i andra giftet, som han här ömmar för och sätter sitt hopp till.
Hustrun och dottern behövde inte »sköta och vårda« Anders Hindersson så länge därefter. Redan den 8 oktober dog han, enligt dödboken av »håll och sting«. Han blev inte fullt 61 år.
Enligt mantalslängden 1780 ansvarar »änkan Maja« för hemmansdelen, 1/16 mantal. Hon finns kvar där till 1784, då hon gifte om sig och flyttade från Mången.
Bouppteckningen, som förrättades den 19 och 20 juni 1780, värderade boet till 4.705 daler kmt, därav för den fasta egendomen 1/16 hemman 2.250 daler kmt. Skulden är relativt obetydlig, 307 daler kmt, varav till Hälleforsverket 249 daler. När Lisa Larsdotters kusin, grannen i det västra Mången, Matts Mattsson d.y., dog 1768, hade han en skuld på 2.115 daler kmt.
Intressant är Anders Hinderssons betydande tesaurering. Han hade silver resp förgyllt silver till ett värde av 438 daler kmt. Som jämförelse kan nämnas, att ett sto värderades till 150 daler och samtliga sex kor till 600 daler kmt. Anders Hinderssons efterlämnade gångkläder vittnar om att han kunde kläda sig anständigt vid kyrkbesök och liknande tillfällen: black klädesrock 18 daler, ett par damasker 1:16 och ett par nya skor 8 daler. Var det kallt kunde han iföra sig »skinnpäls« för 12 daler och ett par vargskinnshandskar för 4:16.
Om vi drar skulden till Hälleforsverket, 249 daler kmt, från värdet av boets silver, återstår 189 daler kmt. Det tyder på att Hälleforsverkets intressenter inte helt har lyckats tillägna sig hela merprodukten av Anders Hinderssons arbete.
Enligt Herlitz var det feodala räntekravet »maximalt«, d.v.s. restlöst omfattande jordbruksproduktionens merprodukt.[Not] Maths Isacson ansluter sig till denna uppfattning: »Feodalherrarna [ … ] hade [ … ] krav på hela det överskott, som bönderna frambringade utöver vad som gick åt till bondens och hans familjs underhåll.«[Not] Herlitz åberopar Heckscher, enligt vilken den kamerala teorin gick ut på att »skatte- eller arrendeavgiften skulle motsvara hemmanets hela avkastning utöver vad som gick åt till bondens (åbons) och hans familjs underhåll [ … ]«.[Not] Tanken möter tidigare hos Arthur Thomson: »Den princip kronan tillämpade gentemot skattebönder och landbor gick antagligen ut på att dessa skulle till staten erlägga så mycket, att återstoden jämnt räckte för bonden [ … ].«[Not] Teorin kan dock beläggas redan 1911 hos Birger Ekeberg: »[ … ] den princip, som praktiserades, torde kunna karakteriseras så, att skattebonden såväl som kronolandbon i stort sett ålades att i ränta utgiva vad som motsvarade fastighetens behållna avkastning med avdrag för vad som åtgick till hans och hans familjs nödtorftiga underhåll.«[Not]
En annan sak är, att, som Eli Heckscher framhåller, »[ … ] den kamerala teorin i hög grad förenklade verkligheten [ … ] därför beskattningen alls ej noga följde hemmanens värde«.[Not] Också Herlitz medger detta genom att konstatera en på grund av prishöjningen fortgående försämring av grundskattens värde, detta trots skattehöjningar genom t.ex. uppräkning av kronans penningräntor i samband med myntrealisationen 1776. Under perioden 1750-1790 motsvarar grundskattens värde, räknat i medeltal för varje helt decennium, c:a 10 1/2 tunnor spannmål. På 1790-talet sjunker det med 1/2 tunna och i början av 1800-talet ytterligare med en tunna.[Not] Att krono- och skattebönder härigenom kunde behålla en växande del av merprodukten framgår av exempel från Herlitz undersökningsområde, fyra fögderier i Skaraborgs län. Grundskattens genomsnittliga värde, beräknat i tunnor råg och korn efter markegång, var där 1720-1724 12,4 tunnor men 1815-1819 endast 8,9 tunnor.[Not]
Maths Isacson visar på en liknande utveckling, varigenom skatte- och kronobönder fick möjlighet att ägna en längre del av arbetsdagen åt att förbättra jordbruksdriften.[Not]
Hur penningavradens realvärde sjönk, illustrerar Maths Isacson genom att ange dess värde i antal stigar kol. Genomsnittsavraden 1715/16 motsvarade 16 stigar kol, men vid mitten av 1700-talet behövde landbonden inte leverera mer än 7,3 kolstigar för att betala den genomsnittliga penningavraden.[Not] En så förmånlig realräntesänkning fick dock Anders Hindersson ingen del av. Kolpriset steg för hans del obetydligt, från drygt 5 daler kmt. 1756 till knappt 7 daler kmt 1779. Det förra året motsvarade räntan för hemmanet (tillsammans med tingsgästning) inte fullt två kolstigar, det senare året c:a 1 1/2.[Not] Men denna realräntesänkning kunde inte uppväga den fortlöpande inflationen.
Trots det ger hans livs slutfacit tydligt vid handen, att teorin om en total tillägnelse av merprodukten inte alltid hade sin motsvarighet i sinnevärlden. Exemplet från grannen Matts Mattsson visar, att det också kunde förekomma betydande individuella skillnader. Möjligen skulle man ändå våga göra den förmodan, att överskottstillägnelsen försvårades, så länge producenten behärskade produktionsmedlen, medan proletariseringen kunde förväntas innebära effektivare utsugningsmetoder.
Jan Lindegren har som förklaring till varför feodalherren inte förmått tillägna sig hela produktionsöverskottet framhållit klasskampen: »Bönderna kom därigenom att utöver sin subsistensprodukt också disponera ett överskott.«[Not]
Förde Anders Hindersson och övriga finntorpare en klasskamp mot sina feodalherrar? När han begravdes på Hällefors kyrkogård den 24 oktober 1779, antecknade prästen i död- och begravningsboken: »Uppförande: christligt.« Det blev kyrkans slutfacit över Anders Hinderssons levnadslopp, och får väl tolkas så, att han brukat salighetsmedlen, ställt upp vid husförhören, erlagt sina utskylder till kyrka och prästerskap samt i övrigt varit en relativt laglydig undersåte. Att han vid flera tillfällen stått inför rätta har tydligen inte bedömts så hårt. De brott, som han ställts till svars för, har, som vi kommer att se i nästa avsnitt, varit normala företeelser. De ingick som led i den klasskamp, som Anders Hindersson och hans likar förde för att kunna behålla något av produktionsöverskottet.
Ingen vet i dag, var Anders Hinderssons grav är, och bortsett från sitt testamente har han inte själv lämnat något skrivet efter sig. Trots detta finns det ett källmaterial, som gör det möjligt att teckna drag ur hans egen och den övriga Mångssläktens historia. De, som hade till uppgift att kontrollera, att Anders Hindersson betalade sina kronoutskylder och fullgjorde sina plikter mot överhet, kyrka och präster, att han inte bröt mot lagar och förordningar, och att han utförde ett merarbete för sina feodalherrar, silververkets intressenter, har efterlämnat ett rikt källmaterial: jordeböcker och mantalslängder, tiondelängder, domstolsprotokoll, avräkningsböcker, husförhörslängder, dop- och kommunionlängder, vigsel- och dödböcker. Det namn, som Anders Hindersson inte själv kunde skriva, har därigenom bevarats åt eftervärlden.
Dessa källor var inte tillkomna för att för eftervärlden dokumentera Anders Hinderssons, hans familjs eller folkets historia över huvud. De var mestadels tillkomna i syfte att tjäna överhetens kontroll av det arbetande folket. I nästa avsnitt skall vi med hjälp av dessa källor kasta ljus över den klasskamp, som fördes mellan feodalherrar och feodal arbetskraft.
Denna text är hämtad ur Per Jonssons avhandling »Finntorparna i Mången«.
Copyright © 1989
Per Jonsson.
.
Copyright © 1999
Erik Jonsson.
Fullkomlig överensstämmelse med den tryckta boken garanteras icke.
Kartor, fotografier och andra bilder i den tryckta boken ingår icke i denna utgåva på Världsväven.
Det är tillåtet att citera ur texten samt skriva ut densamma (vilket dock är olämpligt) i ett enda exemplar för eget, personligt, privat, ickekommersiellt bruk. Övrig exemplarframställning förbjudes.
Det är icke tillåtet att visa denna sida inom ram (s.k. frame) på annan WWW-sida.
Den, som önskar flera exemplar av denna text eller tillgång till kartor och bilder, hänvisas till den tryckta boken, ISBN 91 85454 25 7.
Fri Nov 5 05:54:35 CET 1999
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)