[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Bergstingsrätten medverkar till att Opp: Romersk rätt och bergsrätt. Bakåt: Bergstinget som förhandlingsforum.
När torparna 1726 kunde hota med att lägga ner arbetet, om de inte fick bättre betalt, är det ännu långt kvar till den disciplinerade arbetare, som industrialiseringen i sin tid skulle komma att ställa krav på. Men det är tydligt, att man vid denna tid börjar bedriva disciplineringen av arbetsstyrkan med större medvetenhet än tidigare. Vid bergstinget 1727 klagade inspektoren Alm över att gruvfogden Efwerts, som hade till uppgift att vara vedsynare, »icke ser efter huru vedhuggarne göra sin flit med vedens framskaffande utan låter deras försummelse passera [ … ]«. Efverts försvarade sig med att han endast hade betalt för att han skulle »göra räkning för veden«, inte för att »löpa i skogarna och driva på vedens huggande och framflottande, ej heller vara ansvarig för huru torparena betala för det förlag, de undfått på vedens anskaffande«.
Att bergstingsrätten är medveten om sin pedagogiska uppgift att inskola torpare, som är ovana vid disciplinerat arbete, framgår av ett mål från 1754, då nio torpare från Silken var instämda, bl.a. för att de »icke utgjort så mycket kol, som ifrån verket blivit dem föreskrivet«. De hade alltså brutit mot den fastställda koltaxan. »Men som de bo långt ifrån och ännu ej äro riktigt vane vid ordentelige arbeten och körslor, (kurs. här) så finner Bergstingsrätten skäligt att för denne gång befria dem ifrån plikt.« Disciplineringen sker alltså med lämpor. Rätten fastställer en jämkning i koltaxan i proportion till vars och ens hemmanstal. Men i fortsättningen skulle de fullgöra den sålunda jämkade taxan, »så framt ej alltför svåra vintrar och dylika oövervinneliga hinder emellan komma«. Rätten fastslår slutligen, att koltaxan nu »är så skäligen jämkad, att desse åboer därmed komma ut, och kan Bergstingsrätten ej annorlunda anse det än för tresko, om de däruti brista«.
När samma torpare var instämda år 1766, därför att de inte heller uppfyllt den jämkade koltaxans krav, dömdes de, dels till böter, dels att ersätta den icke levererade kolen. Utöver bergstingets egen koltaxa åberopades också Järnbergsordningen.
Denna text är hämtad ur Per Jonssons avhandling »Finntorparna i Mången«.
Copyright © 1989
Per Jonsson.
.
Copyright © 1999
Erik Jonsson.
Fullkomlig överensstämmelse med den tryckta boken garanteras icke.
Kartor, fotografier och andra bilder i den tryckta boken ingår icke i denna utgåva på Världsväven.
Det är tillåtet att citera ur texten samt skriva ut densamma (vilket dock är olämpligt) i ett enda exemplar för eget, personligt, privat, ickekommersiellt bruk. Övrig exemplarframställning förbjudes.
Det är icke tillåtet att visa denna sida inom ram (s.k. frame) på annan WWW-sida.
Den, som önskar flera exemplar av denna text eller tillgång till kartor och bilder, hänvisas till den tryckta boken, ISBN 91 85454 25 7.
Fri Nov 5 05:54:35 CET 1999
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)