[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Bilaga. Opp: Finntorparna i Mången Jord Bakåt: Finntorparna och kyrkans nådemedelsförvaltning.
Torparna i Mången var finnar, vilket bl.a. innebar, att de genom näringsfång, byggnadssätt och språk skilde sig från svenska bönder i gemen. Trots detta har det här inte handlat om några etniska motsättningar mellan svenskar och finnar utan om en motsättning mellan klasser.
Detta kan i någon mån förklaras utifrån det slag av källor, som föreligger. Dessa har tillkommit i deras intresse, som skapat dem, t.ex. präster, mantalskommissarier, sekreterare vid domstolarna och bruksbokhållare. Prästerna antecknade i allmänhet inte ens finnarnas släktnamn. För bruksbokhållarna var det endast av intresse, hur många stigar kol, som levererats, inte vilket språk kolarna talade hemma i sina torp. Inte heller i domstolsprotokollen fästes så stor vikt vid, om de brottsliga är finnar eller svenskar. Endast i undantagsfall nämns, att en anklagad eller ett vittne inte kan svenska.
Den viktigaste förklaringen till att källorna knappast har något att säga om etniska motsättningar eller motsättningar mellan olika kulturer, kan helt enkelt vara den, att sådana motsättningar var sällsynta eller obetydliga.[Not] Finnarna var inga invandrare i den betydelse ordet har i dag. När Richard Broberg och många andra finnmarksforskare talar om invandring och invandrare, när det gäller inflyttningar från Finland till Sverige före 1809, är det ett vilseledande språkbruk, då finnarna inte kom från ett främmande land och inte passerade någon riksgräns.[Not] Vid tinget i Grythyttan dömdes de efter samma lagbok som vid tinget i Rautalampi eller Säkimäki i Savolax. Också i Savolax var de vana vid, att svenskan var överhetens språk. De första generationerna, som kom till Mellansverige, möttes där av en generös språkpolitik från myndigheterna (se sidan [*] här eller s. 24 f. i pappersboken). När senare, i synnerhet under det karolinska enväldet, språkpolitiken mera kom att likna den, som svenska myndigheter tillämpar i dag, var förmodligen de flesta finnar redan tvåspråkiga. Finnarna kunde bosätta sig i ödemarker, där de bildade sammanhängande finnmarker, och där finnkulturen hade möjlighet att leva och utvecklas. Därför har det här inte handlat om någon kulturkrock men desto mer om klasskonflikt. Vad Rodolfo Stavenhagen framhåller angående stratifieringar, som har sitt ursprung, inte i etniska förhållanden utan i en klassituation, äger också sin tillämpning här: »Det finns stratifieringar som vid första anblicken inte tycks bygga på klassrelationer, t.ex. [ … ] vissa hierarkier som bygger på rasliga eller etniska kriterier i 'blandade' samhällen. Men dessa stratifieringar har sitt ursprung i en klassituation och kan förstås bara i samband med den.«[Not]
Den konflikt, som präglade finntorparens liv, var inte främst en följd av olika språk eller olika kultur. Vi får heller inte tolka det samtida materialet med hjälp av senare tiders mytbildningar om raser och rasegenskaper, även om någon gång redan på 1600-talet framställningen om finnarna kan vara rasistiskt färgad.[Not]
Konflikten gällde finntorparens rätt att med sitt arbete skaffa sig och sina barn näring av den jord, som han övertagit från sina fäder, och som fått sitt värde av deras arbete. Därvid kom han i konflikt med bruksföretagarna och med den rätt och den rättsuppfattning, som främjade deras intressen, regalrätten.
I kraft av regalrätten bestämde kronan över finntorparnas förhållande till deras jord. Kronan gjorde anspråk på obebyggda skogsområden som kronoallmänningar och kunde därför åt dem, som tog upp nybyggen, som kunde skattläggas, tilldela ärftlig besittningsrätt. När skatteköp förmenades finnhemmanens åbor och förbehölls Hälleforsverket, blev rätten till jorden delad mellan brukaren-torparen och ränteinnehavaren-skattemannen, d.v.s. Hälleforsverket. Detta delade »ägande« upphörde, när finntorparna tvangs ta lösen för sina röjselrätter och därigenom miste både bruknings- och bördsrätt. De blev därigenom proletariserade och förvandlades till dagsverkstorpare. Hälleforsverket däremot fick genom förvärvet av röjselrätterna en odelad äganderätt i överensstämmelse med den föreställning om ett individuellt jordägande, som kodifierades i författningar 1789 och senare. Dessa författningar motsvarade intressena hos ett framväxande borgerskap. Processerna mot Pål Hindersson och de andra finntorparna om deras jord ingick som ett led i den utveckling mot ett koncentrerat jordägande, som skulle vara en av förutsättningarna för industrialiseringen 100 år senare.
I kraft av regalrätten och 1686 års donationsbrev med flera författningar kunde också räntehavaren-Hälleforsverket skaffa sig kontroll över finntorparnas arbetskraft. Dessa hindrades att genom t.ex. svedjebruk arbeta på sin och sin familjs förkovran. De tvangs i stället att utföra ett merarbete åt Hälleforsverket genom ett dubbelt tvång. Dels måste de arbeta på grund av ett utomekonomiskt tvång och efter fastställd taxa leverera vissa mängder kol. Dels måste de arbeta till följd av ett ekonomiskt tvång för att få möjlighet att ta ut livsmedel från bruksmagasinet. Trots detta visade det sig omöjligt för Hälleforsverket att genomgående tillägna sig finntorparens hela merprodukt, så länge han ännu hade kvar rätten till sin jord.[Not] Han behärskade då ännu arbetsprocessen. I samband med proletariseringen kunde bruksföretaget företa en social omorganisering av arbetet och därigenom få ökad makt över produktionen.
Till sitt förfogande hade Hälleforsverket-feodalherren en privilegierad domstol, bergstingsrätten. När Pål Hindersson sålde sin hemmansdel, var det inte för att han ville bli av med ett olönsamt företag utan till följd av bergstingsrättens beslut. Denna tjänade därvid de klassintressen, som Detlof Heijkenskjöld företrädde, och som var oförenliga med Pål Hinderssons. Bergstingsrätten dömde utifrån den rätt, som den feodala härskarklassen hade antagit, och som den utformat för sina syften.
Därför att regalrätten var en klassrätt, som legitimerade privilegiesamhället och skyddade Detlof Heijkenskjölds och andra bruksföretagares intressen gentemot det arbetande folkets, var det genom opposition mot denna rätt, som finntorparens klasskamp tog sig uttryck. Varken Anders Hindersson, Pål Hindersson eller de andra finntorparna var revolutionärer, som kämpade för sin klass intressen med våldsamma medel. Pål Hinderssons liv var enligt begravningsbokens anteckning 1809 »roligt och beskedligt«. Men en klasskamp behöver inte nödvändigt föras med vapen i hand. Eugene Genovese har visat, hur de nordamerikanska slavägarna, även om inga slavuppror förekom, ändå »tvingades att erkänna slavens mänskliga kvaliteter«, att »acceptera slavarnas definitioner av tillvaron och skapa materiellt drägliga förhållanden för att säkra sin produktion«.[Not]
Eva Österberg talar om »alternativa former för mobilisering och kritisk handling«, och hon frågar: »Om man inte gjorde uppror, vad gjorde man då i stället?« Svaret blir »fredliga artikuleringar av missnöje genom anvisade kanaler till centralmakten« liksom även bl.a. arbetsvägran.[Not] Jan Peters ger från Svenska Pommern exempel på »Passiver Nothwehr«, som kunde ta sig uttryck i ett ofullständigt uttröskande av säden, varigenom man ville lura godsherren.[Not]
Liknande protestformer berättas det också om från Danmark, där bönderna ibland arbetade »efter reglene«, saboterade nya förbud och även utnyttjade föreställningen om bondens bristande förståndsgåvor, när det gällde att fatta de order, som gavs: »Bonden kunne her bekrefte 'de store' i deres opfattelse af bonden: dum, dorsk og uden evne til at forstå. Men når de opfattede ham sådan, så kunne han jo heller icke forstå ret meget. Han kunne ikke læse, kendte ikke love og bestemmelser og kunne slet ikke drages til ansvar, da han jo var den uvidende bonde. Havde han vovet sig for langt frem, så kunne han hurtigt retirere til denne position -- han havde ikke vidst, hvad han gjorde, ikke set konsekvenserne af sine handlinger, så nu bad han om forladelse!«[Not]
Svedjande bönder, som ertappades, kunde på liknande sätt söka avvärja straffet genom avbön. När en gång 32 svedjare samtidigt var instämda till Grangärde bergsting, erkände de sig »svårligen ha förbrutit och anhöllo om förskoning och lovade att aldrig mera svedja«.[Not] Vi har också sett, hur Lisa Larsdotter inför bergstinget urskuldade med att Anders Hindersson »ej vore vid sine sinnen« (sidan [*] här eller s. 109 i pappersboken).
Finntorparna kämpade för sina klassintressen också »genom anvisade kanaler till centralmakten«. De hade, vad det sena 1800-talets industriarbetare saknade, nämligen valda representanter i riksdagen. Genom häradets riksdagsman kunde de framföra sina klagomål i form av besvär. (Se sidan [*] här eller s. 87 f. i pappersboken.)
Inte minst förde de sin klasskamp genom att handla i strid mot de rättsregler, som följde av regalrätten. De accepterade dem aldrig utan tog ständigt risken att ådömas straff genom att bryta mot dem. Varje gång de lyckades skörda ett svedjefall eller leverera ett parti kol till Strömsdal eller Gravendal utan upptäckt, innebar det en tillfällig seger i klasskampen, som kanske kunde resultera i ett överskott.
Genom sin klasskamp har finntorparna också på sitt sätt medverkat till att formerna för den feodala utsugningen efter hand kom att framstå som ineffektiva. Därmed har de indirekt medverkat till att påskynda övergången till kapitalistiska former för utsugning. Harmut Harnisch har framhållit, att tyska bönder redan under 1500-talet, efter det tyska bondekriget, har fört en passiv försvarskamp mot den feodala utsugningen. Han tillmäter denna passiva kamp stor betydelse för det feodala samhällets utveckling. Den har i vissa trakter medfört, att sådana utsugningsförhållanden utvecklade sig, vilka »innehöll ett starkt element av kapitalistisk utsugning under eljest ännu fungerande feodala produktionsförhållanden«.[Not]
Uwe-Jens Heuer har visat på betydelsen av böndernas klasskamp i Preußen under åren efter franska revolutionen. Denna klasskamp tog sig uttryck i motstånd mot dagsverkssystemet, och detta motstånd ledde till spänningar inom feodalklassen, där man under intryck av både bönder och borgare började bli inställd på en utveckling mot ett kapitalistiskt jordbruk.[Not]
Finntorparna har också med sitt arbete skapat förutsättningar för den industrialisering, som i sin tur är en förutsättning för dagens välstånd. Men detta gjorde de inte heller frivilligt. De förstod inte att betrakta bruksnäringen som en välgärning. När dåtidens bruksidkare framställs som folkets välgörare, som med sina företag skaffat arbete och bröd åt en växande befolkning, är detta segrarnas historieskrivning. Finntorparnas medverkan i den ekonomiska tillväxtens historia skedde av tvång och under hård kamp mot en rättsordning, som i stor utsträckning var dem främmande. Pål Hindersson lämnade inte frivilligt sitt torp till Hälleforsverket för att därigenom bereda sina efterkommande nöjet att bli arbetare i de storföretag, som skulle utvecklas hundra år senare. Det gjorde han som ett led i den övergång från feodala produktionsförhållanden till kapitalistiska, som Hälleforsverkets »herrar intressenter« kunde genomdriva till följd av att de ägde större resurser -- ekonomiska, politiska och rättsliga -- än den klass, som Pål Hindersson tillhörde.
Pål Hindersson blev inte en jordlös proletär, därför att Mångens jord inte längre förmådde föda honom och hans familj. Medan de första torparna i Mången hade mindre än ett tunnland odlad jord till sitt förfogande, hade Pål Hindersson, när han brukade hela den östra hemmansdelen, tio gånger så mycket. När de första åborna fick nöja sig med åtta lass hö, kunde Pål Hindersson enbart på sina ängsbärgningar öster om sjön skörda 20 lass. Liksom fallet var för hans svärfar före honom, kunde torpet, åtminstone normala år, ge honom en knapp bärgning. Något behov av extra arbetstillfällen vid bruken för att därmed kompensera en alltför svag agrar ekonomi hade han knappast. Det arbete för bruken, som han trots det utförde, bidrog i stället till att undergräva hans ekonomi -- att göra honom fattigare.
Varför arbetade han likafullt åt bruken? Han gjorde det underkastad ett dubbelt tvång. Dels var han förhindrad att fritt använda skogen för svedjebruk. Därför kunde, vissa år i synnerhet, överlevnadsmarginalen bli alltför smal, så att han måste lita till uttag från bruksmagasinet. Dels arbetade han för Hälleforsverket på grund av ett yttre tvång, grundat i 1686 års donationsbrev.
Pål Hinderssons och hans familjs relativa fattigdom före proletariseringen var inte en fattigdom, som med naturnödvändighet hade drabbat dem, eller som de själva var skulden till. Den var inte heller orsaken till deras proletarisering. Både fattigdom och proletarisering påtvingades dem av den härskande klassen.
Huruvida proletariseringen i sin tur ledde till att de sedan blev ännu fattigare än förut är en fråga, som faller utanför ramen för denna undersökning.
Denna text är hämtad ur Per Jonssons avhandling »Finntorparna i Mången«.
Copyright © 1989
Per Jonsson.
.
Copyright © 1999
Erik Jonsson.
Fullkomlig överensstämmelse med den tryckta boken garanteras icke.
Kartor, fotografier och andra bilder i den tryckta boken ingår icke i denna utgåva på Världsväven.
Det är tillåtet att citera ur texten samt skriva ut densamma (vilket dock är olämpligt) i ett enda exemplar för eget, personligt, privat, ickekommersiellt bruk. Övrig exemplarframställning förbjudes.
Det är icke tillåtet att visa denna sida inom ram (s.k. frame) på annan WWW-sida.
Den, som önskar flera exemplar av denna text eller tillgång till kartor och bilder, hänvisas till den tryckta boken, ISBN 91 85454 25 7.
Fri Nov 5 05:54:35 CET 1999
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)