[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Bebyggelse och odling. Opp: Från stadgehemman till dagsverkstorp. Bakåt: Mången och den savolaxiska
Namnet Mången är inte ursprungligen ett bebyggelsenamn. Liksom de flesta hemman i området har Mången fått sitt namn av den närbelägna sjön.[Not] Hemmanet kan dokumenteras först i 1652 års Jordebok uppå Grythytte sockn. Under rubriken nybyggare upptas här bl.a. Jakob i Mången, 1/4 hemman, och med marginalanteckningen: »Dessa skola skattläggas 1653.« Mången bör då, med hänsyn till de sex frihetsåren, vara anlagt senast 1647. Hur långt dessförinnan där kan ha funnits ett eller flera oskattlagda torp, kan vi däremot inte veta.
Hemmantalet 1/4 mantal har stått oförändrat, ända till dess hemmanet genom ägodelningsdomarens beslut 1931 uppgick i fastigheten Pansartorp nr 2.[Not]
Från 1657 skattar hemmanet för 10 lispund osmundsjärn.[Not] 1660 och 1666 betecknas Mången som »öde« resp. »öde och avlyst«. Enligt häradsrättens dombok lovade en Matts Jakobsson vid tinget i juni 1666 »att vilja upptaga Mången, som en lång tid har legat öde«. Landshövdingen lovade honom därvid frihet från alla ordinarie utlagor intill år 1668 samt rätt att »njuta de ägor både i lands och strand, som till be:te torp legat hava«.
Från 1660 står Mången under den kamerala titeln »stadgetorpare«. Begreppet stadgebonde eller stadgetorpare förefaller ursprungligen ha varit uteslutande en skatteteknisk term.[Not] Vad som skilde stadgebönderna från andra bönder var, att de inte betalade sin skatt efter hemmantal utan erlade en »stadgad ränta«, som var individuellt bestämd för varje hemman med hänsyn till dess skattekraft.
Vid sin undersökning av Kumla härad har Lars-Olof Larsson konstaterat, att stadgehemmanen före 1600 var vanliga i hela häradet och särskilt i Lerbäcks socken. 1630 har emellertid stadgejorden helt försvunnit.[Not]
Innebörden av begreppet stadge blir belyst genom en uppgift från Gränges socken 1629. Då hölls fjärdingsting där med allmogen, och närvarande var bl.a. »Hörksfinnarna«, »att de sina utlagor klarera skulle, och medan på dem ingen viss ränta var pålagd ej heller tillförende uti jordeboken införde, gjorde med dem befallningsmännerne en sådan ordning, att de för alla sina årliga utlagor, extra ordinarie hjälpen undantagandes, skulle årligen utgöra en viss summa stångjärn och sedan bliva omolesterande för sina tjänster [ … ] dock är allt detta med dem sålunda stadgat och avhandlat [ … ] och äre nu desse efterskrivne finnar som nu således äre i jordeboken inskrivne och denna stadgan årligen att fullgöra [ … ]« (kurs. här).[Not]
I synnerhet har den kamerala titeln stadge använts för nybyggen på allmänningsjord. Synonymt med stadge har använts beteckningar som »sämje« eller »stubbegods«, hemmanen sades vara av »stubban rot« upptagna, de innehades med »stubb- och röjselrätt«. Begreppet stubb- eller röjselrätt utgår enligt Adolf Åström från den förutsättningen, att den, som lagt ner arbete på att förädla en råvara, också äger rätt till den.[Not] Detta slag av förvärv, som är känt från romarrätten som specificatio, är inte upptaget som laga fång i landslagen.[Not] Som Jutikkala påpekat, har det däremot existerat en sedvanerätt i rikets östra landskap, vilken gått ut på att »den äger sveden, som först har hunnit«.[Not] »Äganderätten i svedjelaget grundade sig huvudsakligen på arbete [ … ] då skörden delades, var yxtalet grund.«[Not] När åborna på kronobergsmanshemman i Nora, Lindes och Grythytte socknar skrev till Kungl. Maj:t 1693 och ansökte om besittningsrätt för sig och sina efterkommande, hänvisade de till det arbete, som lagts ner på dessa hemman, »som deras förfäder med stort arbete av stubban rot upptagit och de tid efter tid förbättrat«.[Not] De grundade alltså sin rätt till jorden på det arbete, som lagts ner för att förädla den. När Pål Hindersson talar om vad han »efter sina förfäder ärfteligen bekommit«, avser han den jord, som förfäderna, Matts Jakobsson och hans ättlingar, »med stort arbete av stubben upptagit« och sålunda med sina händers arbete fått rätt till.
Hälsingelagen förutsätter, att obebyggd mark på allmänningsjord är ingens egendom, »res nullius«: »Nu vill någon röja till åker eller äng. Ingen må göra det på en annans mark utan ägarens samtycke. Vill någon taga upp mark för en gård å allmänning, då skall han göra det bredvid den, som har byggt förut, så att han icke tager bort något för honom [ … ] han må taga en stöttingsmil långt åt båda hållen [ … ]«.[Not] Enligt C.G. Ihrfors är det först Gustav Vasa, som hävdat kronans rätt till obebyggd mark i det bekanta brevet till menige man i Gästrikland, Hälsingland, Ångermanland och Medelpad: »[ … ] ty sådana ägor, som obyggde ligga, höre Gudi, oss och Sveriges krona till och ingen annan.«[Not]
Det finns dock åtminstone ett exempel på ett sådant anspråk från centralmaktens sida långt tidigare. I Magnus Erikssons privilegier för Västra berget i Närke 1340 erhåller bergsmännen till sitt förfogande en del av den kringliggande allmänningen. Detta tyder på att kungen ansåg sig ha rätt att fritt förfoga över denna.[Not]
Almquist ser ursprunget till kronans rätt till allmänningsjord i landslagens bestämmelse, att den, som byggde på allmänning, skulle till häradet erlägga en årlig avgäld, varav en tredjedel skulle tillfalla kungen. Då utvecklingen innebar, att häradsskylden sjönk i relation till den del, som gick till kronan, och då vidare häradshövdingen kom att framstå mera som kronans ämbetsman än som representant för häradsmenigheten, ledde detta till den uppfattningen, att kronan, inte häradsmenigheten, var »dominus fundi« i förhållande till nybyggen på allmänningarna. Nästa steg blev, att nybyggena skattlades och infördes i jordeboken som stubbegods, stadge- eller sämjehemman.[Not]
Nybyggare på allmänningsjord omnämns redan i yngre Västgötalagens kyrkobalk, kap. 7 »Om landbor på allmänningsjord«: »De, som bo på allmänningsjord, som son övertager efter fader, de heta bönder och icke landbor.«[Not] Enligt Almquist motsvarar här allmänningskarlen den romerska rättens emphyteuta, vilken innehade en mellanställning mellan conductor, landbonde, och dominus, bonde. Kyrkobalkens definition av allmänningskarlen som bonde, ej landbonde, har enligt Almquist tillkommit för att tillfredsställa ett kyrkligt intresse. Bönderna var till skillnad från landbönder pliktiga att betala huvudtionde till kyrkan. Ett rent ekonomiskt intresse hos kyrkan har fått lagstiftarna att jämställa allmänningskarlen med bonde. Liksom den romerske emphyteuta ägde också stadgebonden ärftlig besittningsrätt.[Not] Hans rätt kan sägas vara ett mellanting mellan bondes och landbondes, mellan skattebondes och kronobondes.[Not]
Den ärftliga besittningsrätten garanterades också i konceptet till de brev, som i slutet av 1500-talet utställdes för finnar, vilka i Bergslagen upptagit torpställe: »Sedan [ … ] skall [ … ] N. N. njuta, bruka och besitta förbemälde torpestad skattfri [ … ] uti 6 år, och sedan skall det för skatt läggas [ … ] Desslikes skola hans barn och efterkommande vara, var efter annan, närmast till att besitta samma torpestad för årlig skatt och utlagor.«[Not]
I det förkapitalistiska samhället är det i kronans intresse att tilldela producenterna jord och att låta dem besitta jorden. »Den förkapitalistiska grundegendomen är anslagen till att tillförsäkra arbetaren förfogandet över arbetsmedlen, att lägga produktionsmedlen i producentens hand, att samtidigt tillförsäkra honom den fulla avkastningen av arbetet, att säkra tillgången på arbetande och kontinuiteten i arbetet liksom i konsumtionen. Grundegendom är arbetsegendom.«[Not] »Metoderna att utvinna merprodukten [ … ] är varandra diametralt motsatta i dagsverksdriften och i den kapitalistiska driften; den förra grundar sig på att producenten förses med jord, den senare på producentens expropriation från jorden.«[Not]
Sedan kronan under 1600-talet börjat förläna räntor från stadgehemman till adeln, förklarade Kungl. Maj:t vid 1668 års riksdag på adelns förfrågan, att stadgerätten ärvdes »efter lag som annat lösöre.«[Not]
Vid genomseendet av Jordabalken under förarbetena till 1734 års lag gjordes en distinktion mellan stadgehemman och stubbehemman, som eljest inte brukar göras. Stadgehemman sades beteckna avstyckningar av andra hemman, som på viss tid brukas av landbonde mot jordlega, medan stubbehemman däremot användes om nybyggen.[Not]
I stora lagkommissionens förslag till jordabalk 1695 jämställes dock stadge- och stubbehemman, när det heter: »Stadge- och stubbehemmans åbor och deras arvingar njuta besittningsrätt, så länge de [ … ] den tjänst därav göra, som dem av rätta jordägande pålagd varder [ … ].«[Not] Härvidlag skilde sig sålunda inte stadge- och stubberätten från skatterätten, då inte heller denna innehades villkorslöst.[Not]
Tendensen visar sig dock gå ut på att inrangera stadgehemman i kronojorden. I kungl. brevet till kammarkollegium 23/11 1694 heter det sålunda: »Alldenstund vi förnimme, vad irringar under tiden förelöpa vid rätterna uti de questioner och stridigheter, som uppkomma om sämje- och stadgehemmans samt stubberättigheters villkor, vilka en och annan, som dem besitter, under ägande- och skattejords rättighet gärna söker sig att draga och tillägna, kommande sig största intigheten därav, att domaren för brist av de tillhörige dokumenter, skäl och bevis uti så beskaffade mål icke kan komma till den sanningens grund och upplysning, som sig bör. Fördenskull [ … ] have Vi uti nåder förordnat, att sådane tvistigheter härefter till eder skärskådan och decision skola lämnas [ … ].«[Not]
I Kungl. Maj:ts resolution på Allmogens besvär 1723 markeras skillnaden mellan skatte- och stadgerätt. Det heter där, att »[ … ] de uti Bergslagen uppå Stubb och Rögsel rätt utfallne gamle Lagmans eller Häradsfastebrev icke förmå tillägna åboen skattemanna rätt på hemmanet som väl är krono men Bergsmannen igenom Kongl. Förordningar arvinge efter arvinge får besitta [ … ].«[Not]
Enligt 1724 års jordeboksmetod skulle stadge- och sämjehemman uppgå i kronojorden och i jordeböckerna hänföras under kronotitel.[Not] Först 1749 blev emellertid Mången upptaget som kronohemman. Det året heter det i jordeboken angående Mången och fjorton andra stadgehemman: »Följande hemman införde under namn av stadge. Men i följd av landshövdingens brev och order av den 13 maj 1749 införas de här som kronohemman.«
Denna text är hämtad ur Per Jonssons avhandling »Finntorparna i Mången«.
Copyright © 1989
Per Jonsson.
.
Copyright © 1999
Erik Jonsson.
Fullkomlig överensstämmelse med den tryckta boken garanteras icke.
Kartor, fotografier och andra bilder i den tryckta boken ingår icke i denna utgåva på Världsväven.
Det är tillåtet att citera ur texten samt skriva ut densamma (vilket dock är olämpligt) i ett enda exemplar för eget, personligt, privat, ickekommersiellt bruk. Övrig exemplarframställning förbjudes.
Det är icke tillåtet att visa denna sida inom ram (s.k. frame) på annan WWW-sida.
Den, som önskar flera exemplar av denna text eller tillgång till kartor och bilder, hänvisas till den tryckta boken, ISBN 91 85454 25 7.
Fri Nov 5 05:54:35 CET 1999
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)