»Guds ord de måste låta stå, som Anden det har skrivit« sjunger vi i Lutherpsalmen »Vår Gud han är vår fasta borg« (LPsb 926). Luther hade själv vid samtalet med Zwingli kämpat för att denne skulle »låta ordet stå«, d. v. s. Kristi ord vid instiftandet av nattvarden: »Detta är«. Detta ord var och är avgörande för om sakramentet är närvarande på våra altaren. Det heter i Lilla katekesen: »Det är inte ätandet och drickandet, som gör det, utan dessa ord, som står här: utgiven för er och utgjutet för er till syndernas förlåtelse. Dessa ord är tillsammans med det kroppsliga ätandet och drickandet huvudsumman av detta sakrament.« I Stora katekesen läser vi: »Genom ordets kraft blir elementet till ett sakrament, men kommer inte ordet till det, så förblir det endast ett element.« Med uttrycket »element« förstås här sakramentets synliga beståndsdelar, bröd och vin. Kristi instiftelseord måste alltså läsas över det bröd och vin, som på altaret blivit avskilt för heligt bruk, för att detta bröd och vin skall bli ett sakrament, d. v. s. Kristi kropp och blod.
När man i den renläriga evangeliska kyrkan har varit noga med att på nytt läsa instiftelseorden över sådant bröd och vin, som blivit inburet på altaret under nattvardsgången, i det fall att det förut konsekrerade har tagit slut, är detta inte bara ett adi foron och en vacker sed, som man både kan ha och mista. Nej, det är enligt Kristi befallning »gör detta!« Om inte ordet kommer till elementet, blir det därför inget sakrament. Att dela ut bröd och vin och påstå, att det är Kristi kropp och blod, om inte Kristi ord blivit lästa över det, är andligt bedrägeri.
Mot bakgrund av det, som här har anförts från Skriften och bekännelsen, är det därför anmärkningsvärt, att en kyrka, som ger sig ut för att vara bibel- och bekännelsetrogen, nämligen Wisconsinsynoden, genom en av sina professorer kan hävda (i Northwestern Lutheran mars 1998): »Varken Skriften eller bekännelseskrifterna säger uttryckligen, huruvida en andra konsekration är nödvändig för de element, som inte var på altaret under den första konsekrationen.« Han råder till att redan från början konsekrera tillräckligt mycket för att det inte skall ta slut. Men han yttrar sig inte om, hur man skall göra, om det visar sig vara för mycket, så att något blir över.
I den eljest bibel- och bekännelsetrogna Kristen Dogmatik av Pieper-Mueller (svensk översättning av Tom Hardt 1985) hävdas, att endast det konsekrerade bröd och vin, som blir ätet och drucket vid kommunionen, är Kristi kropp och blod. Därför skulle en konsekrerad oblat, som prästen råkar tappa på golvet, inte vara Kristi kropp! Men att lära så är att försöka sätta Guds ord ur kraft. Det bröd, om vilket Kristus strax förut har sagt, att det är hans kropp, upphör inte att vara, vad Kristus själv säger, att det är, även om det skulle falla till golvet. Martin Luther hade en helt annan vördnad för Guds ord än många nutida teologer. När han, gammal och darrhänt, under en nattvardsgång hade råkat spilla några droppar av vinet, lade han sig på knä och slickade upp dem! Han ville inte riskera att trampa på Kristi blod. Han visste vad som står i Hebr. 10:29 om den som »förtrampar Guds Son och håller för orent testamentets blod«. Luther visste, att det inte är ätandet och drickandet, som gör bröd och vin till Kristi kropp och blod, utan Kristi ord. Dessa ord kunde han inte gå ifrån. Han sade: »Texten är för stark för mig.«
Kyrkliga bruk och sedvänjor kan variera, och i sådant är det inte nödvändigt med enighet. Men när det gäller förvaltandet av altarets sakrament, är det inneslutet i Jesu befallning: »Tag och ät. Detta är min kropp.« »Drick härav alla! Detta är mitt blod.« Därför är allt det bröd och vin, som blivit konsekrerat genom läsandet av instiftelseorden, Kristi kropp och blod, och därför är allt det konsekrerade inneslutet i Jesu befallning: »Ät och drick!« Att spara något, så att det blir över, finns det ingen befallning om.
Därför är det helt bibelenligt, när Bekännelsekyrkan, för att om möjligt göra slut på all diskussion och all tvist i frågan, genom sin lärokommission gjort detta uttalande: »Vi bekänner att allt det som genom Kristi instiftelseord är konsekrerat är Kristi kropp och blod i hela nattvardshandlingen, intill mässans slut, oss kristna till att äta och dricka.«
Den bibliska läran om nattvarden kommer till uttryck i kyrkans psalmer. I Luthers stora nattvardspsalm heter det, att Gud själv »har oss bespisat med sin lekamen och sitt blod« (LPsb 791:1). Med Luther sjunger vi också, att Kristus gav oss sin kropp att äta, »gömd i dessa bröd så små« (LPsb 780:2). I Michael Weisses (d. 1534) psalm heter det:
Vi tror, att här på vårt altarbord
är nu detta bröd Kristi kropp genom hans ord,
den kroppen, som blev på korset död
för vår synd, som Fadern bjöd.
Nu är det vin, som välsignats här,
hans heliga blod, som på korset gjutet är.
Vi tror på ditt Ord, o Jesu god.
Du här ger oss kraft och mod.
LPsb 109
I sista versen på Thomas Kingos påskpsalm sjunger kyrkan:
Tack för änglasång i natten.
tack för livets gudomsord,
tack för dopets helga vatten,
tack för nåden på ditt bord,
tack för dödens bittra ve,
tack för din uppståndelse,
tack för himmelen, därinne
skall jag dig få se och finna.
LPsb 37:6
I senare danska psalmböcker har uttrycket »nåden på ditt bord« ändrats till »nåden vid ditt bord«. Tydligen har man inte velat veta av att nåden, d. v. s. Kristi kropp, är på altaret.
I en annan psalm av Kingo heter det:
O Jesu, låt mig aldrig gå till dess du mig i himmelrik
från detta bord, som du är på.i nåd vill flytta hem till dig.
Jag har från världen bort mig vänt. Där skall mig evig ära ske.
och längtar till ditt sakrament,För mig är nog att dig få se.
LPsb 64
Per Jonsson avled den 28 november 1998.
Upplysningar om Per Jonssons böcker m.m. kan ibland lämnas av Erik Jonsson <generaldepoten@rambler.ru>
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)