[Nästa] [Oppåt] [Bakåt] [Index]
Nästa: Marxismens klassiker. Opp: Småborgerlig reaktionär eller progressiv Bakåt: Inledning.
Tyskland var vid nya tidens början ett splittrat land. Visserligen utgjorde Heliga romerska riket av tyska nationen en enhet under en vald kejsare , men dennes makt var begränsad, bl.a. på grund av avsaknad av en utbyggd centralbyråkrati. Den egentliga maktutövningen svarade ett antal andliga eller världsliga furstar för, och därtill kom ett antal fria riksstäder samt några tusen riksriddare, som lydde direkt under kejsaren .
Kurfurstarna utgjorde det valkollegium , som tillsatte kejsare . De var tre andliga, ärkebiskopen av Mainz, Tysklands primas, den främste i rang närmast kejsaren, och ärkebiskoparna av Trier och Köln, samt fyra världsliga, nämligen Pfalzgreven vid Rhen, markgreven av Brandenburg, konungen av Böhmen och hertigen av Sachsen, det sistnämnda det ekonomiskt viktigaste av Tysklands länder. Sachsen var i sin tur uppdelat sedan 1485, då två bröder av fursteätten Wettin, Ernst och Albert, fick var sin del, som sedan kallades »ernestinska« och »albertinska« Sachsen. Kurfurstevärdigheten övergick på den ernestinska linjen (som dock måste avstå den till den albertinska 1547 i samband med Schmalkaldiska kriget ). Kurfursten Ernsts son, Fredrik, var kurfurste 1486-1525, då han efterträddes av sin bror, Johann den beständige. Kurfurst Fredrik har blivit känd under benämningen »den vise« eller »Fuchs von Sachsen«, vilket väl vittnar om en viss politisk förslagenhet. Han är också bekant för sin fromhet, vilken bl.a. tog sig uttryck i hans intresse för reliker. I Slottskyrkan i Wittenberg fanns över 5000 reliker katalogiserade, och de inbragte årligen avlatsmedel, vilka tillföll statskassan.
Kejsare 1493-1519 var Maximilian av Habsburg, som utöver sina habsburgska arvländer genom äktenskapet med Maria av Burgund också erhållit herraväldet över Nederländerna. Hans dotter, Margareta av Österrike, placerades som ståthållare i Bryssel, och sonen Filip den sköne hade i äktenskapet med Johanna av Kastilien barnen Karl, Ferdinand och Elisabet (den sistnämnda i början av 1520-talet svensk drottning genom sitt äktenskap med Kristian 2.). Dessa barn uppfostrades av sin faster Margareta vid hovet i Bryssel. 1506 ärvde Karl Nederländernas krona, 1516 blev han efter sin morfar Ferdinand kung över Spanien med Neapel och Sicilien, och vid Maximilians död 1519 tillföll honom också de habsburgska arvländerna.
Kejsarvalet 1519 stod mellan Karl och Frans I av Frankrike. Påven, som fruktade ett alltför mäktigt Habsburg liksom ett alltför mäktigt Frankrike, hade gärna sett, att kurfursten Fredrik åtagit sig att kandidera, men denne avböjde och Karl valdes till kejsare under namnet Karl V.
Påve var under åren 1513-1521 Leo X, son till Lorenzo de Medici »il magnifico«. Han efterträddes av Hadrianus VI, Karl V:s lärare, vilken innehade påvestolen till 1523. Han efterträddes i sin tur av Clemens VII, också han av huset Medici. Han var påve till 1534.
Albrekt, andre son till kurfursten av Brandenburg, blev redan vid 18 års ålder innehavare av ett ämbete vid domkapitlet i Mainz, och 23 år gammal blev han ärkebiskop av Magdeburg. Till ärkebiskop av Mainz valdes han 1514 men erhöll palliet först efter att ha erlagt 20.000 gulden till påvestolen. Dessa medel lånade han av huset Fugger. Av Leo X lyckades han utverka att få uppbära avlatsmedel inom sin kyrkoprovins under åtta år för att kunna gälda sin skuld. Hälften av intäkterna skulle tillfalla påvestolen, medan den andra hälften gick direkt till huset Fugger. Det var denna avlatshandel, som föranledde Martin Luther att 1517 offentliggöra sina 95 teser angående avlaten. Martin Luther hade sedan 1505 tillhört den reformerade delen av augustinereremiternas orden och innehade sedan 1509 en lärostol vid det av kurfursten Fredrik år 1502 inrättade universitetet i Wittenberg. Luthers »tornupplevelse «, när han blev klar över reformationens materialprincip, läran om rättfärdiggörelsen genom tron allena, brukar dateras till 1518. I slutet av 1520 bröt Luther helt med påvestolen genom att som en symbolisk handling offentligt bränna Corpus iuris canonici. Året därpå blev han av påven exkommunicerad.
1521 inställde sig Luther inför kejsaren på riksdagen i Worms, varvid han vägrade att återkalla sina läror. Därefter förklarades han i rikets akt. Genom kurfurstens försorg förvarades han sedan en tid i »skyddshäkte« på slottet Wartburg men återvände i mars 1522 till Wittenberg för att där göra upp med den radikala reformationsrörelsen.
Tyska bondekriget inleddes med lokala bonderesningar under år 1524. Bönderna publicerade ett reformförslag, de tolv artiklarna. Luther yttrade sig över dem, varvid han biföll somliga och förkastade andra.
En av böndernas revolutionära ledare var prästen Thomas Müntzer. Denne kom 1525 till Mühlhausen, där en oppositionell rörelse bland borgerskapets lägre skikt hade tagit makten. Mühlhausen blev nu ett revolutionärt centrum. Luther tog i flera skrifter avstånd från den revolutionära rörelsen. I juni 1525 besegrades bönderna slutligen och Thomas Müntzer avrättades.
Denna text är hämtad ur
Per Jonssons
bok
Martin Luther i marxistisk historieskrivning.
Copyright © 1983 Per Jonsson
Copyright © 1999
Erik Jonsson
Senast rättad 22.6.1999
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)