Liksom det var en borgerlig milis, som skulle överta vakthållningen i den franska huvudstaden, var det borgerskapets infanteri, som vaktade kungliga slottet i Stockholm. Detta är ingen tillfällig överensstämmelse. När Gustav III vid plenum plenorum på Rikssalen den 17 februari yttrade: »Jag känner inga händer, i vilka jag mera tryggt kan anförtro mitt liv, än i Stockholms borgerskaps«[Not], var det inte därför, att han tillmätte borgerskapets trupper något högre militärt värde, och det var inte heller fråga om enbart retorik i syfte att vinna borgerskapet för sig. Det var redan vunnet. Kungens yttrande kan ses som ett uttryck för, att han är medveten om den breda och trygga klassbas, som han har för sitt revolutionära handlande gentemot första ståndet. Det var ju vid detta tillfälle, som han körde ut adeln ur Rikssalen, som om det varit en klass bråkiga skolpojkar. När han senare, den 21 februari låter föreläsa Förenings- och Säkerhetsakten, ska borgerskapets vaktposter utanför Rikssalen ha ackompagnerat uppläsningen med »krigiska läten«[Not].
Liksom i Frankrike ställde också här bönder och stadsproletariat upp bakom borgerskapet. Ute vid Drottningholm låg en frivilligstyrka av Dalabönder på 1.400 man. Att adeln verkligen uppfattat detta som både skrämmande och revolutionärt, framgår direkt av kungens ord till första ståndet: »Jag vet, att ni föreställer er Dalkarlarnes ankomst som de farligaste fiender.«[Not]
När kungen senare under riksdagen, den 27 april, själv intar lantmarskalkens plats på Riddarhuset, medverkar också proletariatet, eller »peubeln«, som en samtida berättare, biskop Wallquist, uttrycker det:
»Peubeln sammanskockade sig på Riddarhustorget och alla gator däromkring, sorlade och gjorde buller … det står ej att beskriva, hur Peubeln i förstugan, trapporna och ända in på själva dörren sorlade och skrek.«
När en ofrälse delegation ankommer till Riddarhuset, möts den av hurrarop från denna »peubel«[Not]. Allt detta för ju onekligen tankarna till Paris i oktober och händelserna kring nationalförsamlingens sammanträden.
Till och med den bekanta eden i Bollhuset hade kunnat få en motsvarighet i Stockholm. I Paris gällde det nationalförsamlingens fortsatta existens intill dess en konstitution fastställts, i Stockholm var det fråga om att försvara den konstitution, som de ofrälse stånden antagit den 21 februari. Får vi tro biskop Wallquist, har borgarståndets talman och bondeståndets sekreterare en dag besökt honom och presenterat ett förslag till en ofrälse sammansvärjning, eller »sambandsakt«, som det kallades, där de ofrälse skulle förbinda sig att med »liv och blod« försvara den av den 21 februari antagna Förenings- och säkerhetsakten[Not].
I Frankrike fruktade tredje ståndet allmänt en »aristokratisk komplott« med utländska makter. I Sverige hade en sådan aristokratisk komplott med utländsk makt förekommit redan året innan.
Denna text är hämtad ur Per Jonssons artikel »Finntorparen Pål Hindersson och 1789«, vilken tidigare offentliggjorts i tidskriften »Folkets historia« nr. 1/1990.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)