När vi på de gamla fackföreningsfanorna möter sådana honnörsord som frihet och jämlikhet, känner vi igen dessa från förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som nationalförsamlingen i Paris antog den 26 augusti 1789: »Människorna föds och förblir fria och jämlika till sina rättigheter.«[Not] Men drygt sex månader dessförinnan har vi redan en svensk förklaring om samma rättigheter, i Förenings- och Säkerhetsakten: »Och som vi äro alla lika frie Undersåtare, så böra vi ock under Lagens hägn alla njuta lika rätt … « »Ett lika fritt folk bör äga lika rätt … «[Not] När Sverige för några år sedan fick en ny grundlag, fastslås det där: »All offentlig makt i Sverige utgår ifrån folket.« Men sex månader före deklarationen i Paris fastslogs i Stockholm: »Som den rätta friheten består i att fritt giva till Rikets underhåll vad finnes nödigt, så äger Svenska Folket därom en ostridig rätt att med Konungen rådslå, jämka, avslå och överenskomma.«[Not]
Att begreppet »folket« i denna författningstext på aristokratiskt håll upplevdes som alltför radikalt, framgår av debatten på Riddarhuset. Friherre Henric Jacob Düben framhöll sålunda, att »Svenska Folket kan icke på annat sätt med Regerings-Form och Folkets rätt förenas, än då Svenska Folket utgöres av Riksens Ständer«[Not]. Jacob von Engström fann satsen »lika fritt Folk bör äga lika rätt« oförenlig med vad som i samma fundamentallag säges om adelns »urgamla rättighet att besitta Säterier«. Grundsatsen om lika rättigheter för alla skulle enligt honom leda till ståndssamhällets upplösning[Not]. Att denna bedömning var riktig, skulle ju sedan framtiden komma att utvisa. Vid den gustavianska tidens slut skulle adeln förlora sina sista företrädesrättigheter till jord. Riksrådets avskaffande 1789 innebar början till slutet på adelns inflytande över regeringsmakten. Sin maktställning som riksdagens förnämsta stånd skulle den visserligen behålla i mer än sju årtionden, men också ståndsriksdagen var hotad 1789. Enligt det utkast till Förenings- och Säkerhetsakten, vilket framlades representanter för de ofrälse stånden i mitten av februari, skulle riksdagens bevillningsrätt kunna övertas av ett korporativt valt utskott, där röstning skulle ske inte efter stånd utan per capita. Detta förslag lades dock aldrig fram för riksdagen, förmodligen på grund av prästerskapets tveksamhet. Wallquist säger sig ha framhållit, att »voteringarna per capita upphävde själva konstitutionen av 4 stånd«[Not].
Denna text är hämtad ur Per Jonssons artikel »Finntorparen Pål Hindersson och 1789«, vilken tidigare offentliggjorts i tidskriften »Folkets historia« nr. 1/1990.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)