Den jämlikhet, som proklamerades först i Stockholm och sedan också i Paris, innebar emellertid ingen ekonomisk jämlikhet. I den franska deklarationen framhålles tvärtom rätten till egendom, äganderätten, som en »helig rättighet«[Not], och när Gustav III, efter att Förenings- och Säkerhetsakten blivit föreläst för ständerna, sammanfattade dess innehåll, underströk han, att »egendoms- och besittningsrätten är därutinnan för alla stånd bevarad«[Not]. Samma dag erkändes i en särskild förordning skatterätten som lika med äganderätt: »Alle skattemän … äga över skattehemmandet … uti allt lika orubbelig ägande och lika fri dispositionsrätt som frälsemän över frälsehemman … «[Not] Något senare, den 4 april, skulle det i försäkran och stadfästelse å Svenska och Finska allmogens fri- och rättigheter slås fast: »Skattebondens äganderätt till Skattehemmanet bibehålles uti sin helgd alltid oförkränkt« (kurs. här).
Liksom också i Paris ett halvår senare betecknas här äganderätten som en »helig« rättighet[Not].
Lika litet som den franska deklarationen om de mänskliga rättigheterna eller den tidigare amerikanska oavhängighetsförklaringen 1776 är de svenska författningarna 1789 enbart produkter av stunden, när de kom till. De hade alla en gemensam förhistoria i den idédebatt, som förts inte bara i England och Frankrike utan också bland den bildade allmänheten i Sverige. Kungen själv var, som Erik Lönnroth påpekat, redan som kronprins inläst på den förrevolutionäre franske radikale författaren Mercier de la Rivières tankar om ett starkt äganderättsinstitut under hägnet av en stark regeringsmakt[Not]. En tryggad äganderätt under en stark regering -- det var revolutionsmålet i Sverige 1789, och det är det, som bl.a. Förenings- och Säkerhetsakten handlar om. Det var också i överensstämmelse med den framväxande borgarklassens intresse.
I förkapitalistisk tid ställdes frågan, vad som var etiskt rätt också i ekonomiska sammanhang. Såväl skolastikens teologer som Luther och den lutherska ortodoxin under 1500-talet, vilka dominerade den tidens idédebatt, intresserar sig för frågor om det rätta priset, den rätta lönen, en rätt räntefot, om nu överhuvud räntetagande kunde etiskt försvaras. Dåtidens ekonomiska tänkare styrdes av etiska principer, som för dem var heliga. Den framväxande kapitalistiska borgarklassen däremot ville inte, att dess intressen skulle hämmas av etiska principer. Den visste i ekonomiska sammanhang inte av något annat heligt eller okränkbart än äganderätten, och därför är äganderätten den enda rättighet, som uttryckligen betecknas som helig -- först i Stockholm, sedan också i Paris.
Som ett av de viktigaste förarbetena till 1789 års författningar framstår Lovisaborgmästaren Kepplerus memorial i borgarståndet 1770. Där säges rent ut: »Grunden till ett folks sanna frihet och säkerhet beror uppå dess äganderätt[Not].« … »Av egendomsrätten ha alla subordinerade rättigheter Folket tillflutit[Not] .«
Som ett förarbete i synnerhet till förklaringen om svenska och finska allmogens rättigheter kan vi betrakta Anders Chydenius radikala skrift från 1778: »Tankar om husbönders och tjänstehjons naturliga rätt«. Författaren pläderar där för arbetets frihet. Arbetet är, säger han, en vara, som tjänstehjonet säljer. Han vill ha bort tjänstehjonsstadgan med dess fasta årslöner, ty den skapar »tröga arbetare«. Det, som skall driva på arbetaren, är hans »egen sällhet och förmån«. »Den regent är vis, som förstår att släppa vinningslystnaden lös … «[Not]
Vinningslystnad i stället för etiska principer, längre kan man knappast komma från skolastikens eller den lutherska ortodoxins arbetsetik.
Gustav III talade, också i anslutning till tidens idéer, inte så gärna om stånden eller om ståndsprivilegier. Det är betecknande, att bondeståndets privilegier av den 4 april inte uttryckligen kallas för privilegier, utan »försäkran om rättigheter«. I likhet med de franska revolutionärerna talade Gustav III hellre om »la Patrie«, fäderneslandet, och om folket som bestående inte av stånd utan av individer, »medborgare«. Han betecknade sig själv som den främste bland fria medborgare. En av Gustav III:s 2 miljoner fria medborgare var finntorparen Pål Hindersson[Not].
Denna text är hämtad ur Per Jonssons artikel »Finntorparen Pål Hindersson och 1789«, vilken tidigare offentliggjorts i tidskriften »Folkets historia« nr. 1/1990.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)