[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Tysk bergsrätt. Opp: Romersk rätt och bergsrätt. Bakåt: Romersk rätt och bergsrätt.
När Hällefors silverbergsting avkunnade dom i målet mot Pål Hindersson skedde detta i kraft av gällande bergsrätt. Med bergsrätt förstås de lagar och förordningar, som gäller för bergsbruket, och som reglerar utvinning och bearbetning av mineraltillgångar. Att bergsbruket blivit föremål för speciallagstiftning hör samman med uppfattningen, att mineraltillgångarna är ett regale, d.v.s. underkastade centralmaktens förfoganderätt. Eftersom äldre tiders bergsbruk inte kunde bedrivas utan rik tillgång på bränsle och skogen utgjorde den enda bränslekällan, är bergsregalet nära knutet till skogsregalet. Det äldsta svenska bergsprivilegiet, Magnus Erikssons privilegier för Västra berget i Närke, vittnar om att den bergverket omgivande allmänningsskogen betraktades som ett regale, över vilket kungen kunde förfoga (sidan [*] här eller s. 28 i pappersboken).
När näringsfrihetslagstiftningen omkring 1800-talets mitt kom att omfatta även bergsbruket och innebar upphävandet av den dittills gällande privilegielagstiftningen, åtföljdes lagstiftningsreformerna av en historieskrivning, som sökte förankra tidens liberala idéer i en av främmande inflytelser oberörd, förment ursprungligt inhemsk, rättsuppfattning. Denna antogs kodifierad i landskapslagarna. I nära anslutning till naturrättslärarnas kritik av den romerska rätten (t.ex. Nehrman-Ehrenstråles) förnekade man under 1800-talet inom den historiska skolan påverkan från den romerska rätten. Ironiskt nog var denna nationalistiskt präglade skola själv »en avglans av dåtida tysk doktrin«, som Jägerskiöld uttryckt det.[Not]
En företrädare för denna skola är Carl Gustaf Styffe. Enligt honom har de s.k. grundregalerna, till vilka bergs- och skogsregalet hör, »först senare« trängt in i Sverige och »blott småningom kunnat göra sig gällande«. Med »först senare« avser han Gustav Vasas regering. Han menar sig ha stöd i det faktum, att landskapslagarna inte känner till någon regalrätt.[Not]
Ovan (sidan [*] här eller s. 64 i pappersboken) har vi sett exempel på hur denna teori om en »främmande« rättsuppfattning i motsats till en ursprungligt inhemsk, försåvitt det gäller äganderätt till jord, alltjämt finns företrädd. Styffes uppfattning om regalrätten och tiden för dess reception delas tydligen av Jörgen Kyle, som menar, att »inflytande från regalrättsliga principer kan spåras i Sverige från 1500-talets mitt«.[Not]
Ernst Sommarin ansluter sig visserligen till uppfattningen, att ett allmänt grundregale inte fanns i Sverige redan på 1200- och 1300-talen. Men därav får man inte, enligt Sommarin, dra slutsatsen, att det ej kan ha existerat ett bergsregale. Detta är lika gammalt som svenskt bergsbruk. Styffes hänvisning till avsaknaden av en regalrätt i landskapslagarna förlorar sitt värde som argument mot ett bergsregale, då landskapslagarna, som Sommarin konstaterar, över huvud saknar varje bestämmelse om gruvdrift.[Not] Dessutom menar Sommarin, att Styffe felaktigt uppfattat regalrätten som en kronans äganderätt. Sommarin definierar bergsregalet inte som en äganderätt utan som »kronans i sig obegränsade rättighet att förfoga över malmstrecken i landet«.[Not] Denna rätt leder sitt ursprung till konungens rätt att meddela licentia fodiendi, d.v.s. rätten till brytning. Denna rätt finns uttalad, menar Sommarin, redan hos drottning Margareta.[Not] Norrmannen Asmund Helland delar denna uppfattning och hänvisar till drottning Margaretas instruktion till Erik av Pommern 1404, »att han ikke skal tillade nogen at bygge malm, da de ellers drager det fra kronen og under sig selv«.[Not]
Enligt Sommarin är det Skänningestadgan 1284, som utgör rättsgrundvalen för de äldsta svenska bergsprivilegierna. Den medgav åt kungen rätt att besluta i de ärenden, som »förut ej voro i lag gömde eller satte«.[Not] Också Gösta Åqvist understryker Skänningestadgans betydelse: »Därmed hade Magnus tillvällat sig lagstiftningsrätten i sådana fall, där lag saknades, och därmed övertagit den mycket viktiga roll, som landskapet hittills innehaft ifråga om lagstiftningsrätten.«[Not]
Det äldsta svenska bergverket, Stora Kopparberg, finns första gången dokumenterat i en handling med bl.a. Magnus Ladulås sigill från 1288.[Not] Sommarin understryker, att det var tyskt bergsbruk, som vid denna tid infördes i Sverige, och att detta möjliggjordes av en politisk förbindelse mellan Magnus Ladulås och hertig Albrekt av Braunschweig. Denne hade 1271 fastställt en bergsrätt för Rammelsberget vid Goslar i Harz, och denna rätt blev den närmaste förebilden för den tidiga svenska bergsrätten.[Not]
Den danske rättshistorikern Jakob Langebek hade redan vid mitten av sjuttonhundratalet konstaterat, att de äldsta skriftliga dokumenten om ett svenskt bergsbruk »ere vel ikke ældere end af XIII. og XIV. seculis eller fra Kong Magni Ladulaases og Kong Magni Smeks Regering. Og for den Tiid har de Svenske, af deres eget Lands skrifter, ikke noget eneste antageligt Bevis at framlegge«.[Not] Av detta drar Langebek slutsatsen, att »Bergverks Brug i Sverige er nyere end Christendom, og at de swenske först har faaet Kundskab om deres Metaller af Fremmede og efter al Formuding af de Tydske«.[Not]
Den tyske forskaren Carl Axel Maedge delar i allt väsentligt dessa uppfattningar om det svenska bergsbrukets beroende av det tyska. Han understryker särskilt hanseaternas betydelse för spridandet av tysk bergsteknik och tysk bergsrätt till Sverige. (Bergsstaden Goslar i Harz blev medlem av Hansan 1290.)[Not] I likhet med Sommarin visar han på de nära överensstämmelser, som finns, mellan de bestämmelser, som gällde i Goslar för Rammelsberget, och motsvarande i Stora Kopparberg. Arbetstidens fördelning i sextimmarsskift är densamma i Kopparbergsprivilegierna 1347 som i Rammelsberg, och bergmästarämbetet är likaså övertaget från den tyska rätten.[Not] »Die Sechsmänner« i Harz (»sex provisores montis Rammelsbergii«) motsvaras enligt Maedge av de 14 rådmännen vid Kopparberget. Här är dock Sommarin av annan uppfattning.[Not]
Uppfattningen, att det svenska bergsbruket sålunda inte framvuxit ur den inhemska järnframställningen av myr- och sjömalm utan för sin tillkomst helt varit beroende av tysk teknik och tysk bergsrätt, delas också av senare forskare. Sven Tunberg, som betecknar Sommarins arbeten som banbrytande, understryker, att även bergverkens inre organisation visar på beröringspunkter mellan Tyskland och Sverige.[Not] Mot Sommarin gör han dock den invändningen, att man inte bör söka någon särskild utgångspunkt (t.ex. hos Magnus Ladulås) för de tyska påverkningarna. Det gäller nämligen här enligt Tunberg »en allmän statsrättslig åskådning, sammanhängande med furstemaktens utveckling överhuvudtaget«.[Not]
Också Tom Söderberg är klar över det tyska inflytandet men vill, liksom Sommarin, spåra detta just till Magnus Ladulås regering, och han understryker den för Rammelsbergs silver- och kopparhantering avsedda Goslarska bergsrätten som förebildande för Stora Kopparbergs.[Not] Han anger tre vägar för det tyska inflytandet: Lübeck, som var det harzska bergsbrukets utpost vid Östersjön, kyrkan, närmast företrädd av biskopen i Västerås, som var utskeppningshamn för Kopparberget, samt kungamakten.[Not]
Birgitta Odén har i sitt arbete Kopparhandel och statsmonopol också framhållit, att enligt det medeltida källmaterialet kontinental regalrätt var känd även inom svenskt bergsbruk.[Not]
Då det s.k. Helgeandsholmsbeslutet använts som belägg för en medeltida regalrätt i Sverige, var det angeläget för Styffe att söka frånbevisa det äkthet. Också Sommarin fann Styffes bevisföring i detta avseende övertygande.[Not] Gösta Åqvist har emellertid mot Styffe invänt, att en rad omständigheter talar för att de anspråk på regalrätt, som dokumenten innehåller, verkligen hör hemma i den tid, då Helgeandsholmsbeslutet uppges vara tillkommet. När det talas om att bergverken skall ligga under kronan, tyder detta på tysk påverkan, sådan den är känd just från 1200-talet.[Not] »I stället för de hårda och nedsättande omdömen, som fällts om dessa dokument av Styffe och efter honom av de historiker, som uttalat sig i ämnet, borde kunna erkännas, att dokumenten präglas av ett inte obetydligt drag av rationalitet och att de på ett klart sätt passar in i tidssammanhanget [ … ] onekligen ger uttryck för inom rättsväsendet vid denna tid rådande uppfattningar och stämningar.«[Not]
När Gustav Vasa i sitt brev till bergsmännen i Noraskog 1551 konstaterar, att »alla malmberg i Sveriges rike lyda till Sveriges krona och icke till några bergsmäns eller bondehemman«,[Not] är det sålunda inte fråga om en samtida reception av bergsrätt i motsättning till en inhemsk rättsuppfattning. Även om bergsbruk kan ha förekommit tidigt och oberoende av tyskt inflytande,[Not] är det dock inte möjligt att påvisa någon ursprunglig inhemsk bergsrätt. Bergsrätten följde med, när bergsbrukstekniken infördes från Tyskland, och detta skedde åtminstone 300 år före Gustav Vasa.
Påverkan från tyskt bergsbruk är givetvis inte endast att hänföra till svenskt bergsbruks initialskede. Birgitta Odén har erinrat om att en bergsordning för Hessen 1562, som stadgar förköpsrätt för fursten inte bara av silver utan också av annan metall, var känd i Sverige 1572, då den ingick i en avskriftsamling i hertig Karls kansli.[Not] Att tysk teknik länge spelade en avgörande roll, erinras vi om bl.a. i det av Gustav Adolf införda tysksmidet. Han inkallade också en bergmästare från Harz, vilken blev överbergmästare i Sverige.[Not]
Sverige fick emellertid ingen samlad bergsrätt förrän i och med Generalbergsprivilegierna 1649 med bl.a. Stora Kopparbergs gruveartiklar, vilka i vissa delar också ägde sin tillämpning vid bergverken i allmänhet, och Järnbergsordningen. I den sistnämnda är bergsregalet tydligt fastslaget:
Eftersom man förnimmer, att en del av Bergsmännen och eljest andre, vele tillägna sig sjelve gruvorne som de bruka att höra dem till lika som deras arvegods: därföre på det sådan mening icke vidare må hos dem inrita, skall fördenskull här med vara var och en kunnigt, att alle gruvor av vad slags malm och metall de hälst äro, skole räknas och hållas för kronones regal verk.[Not]
Denna text är hämtad ur Per Jonssons avhandling »Finntorparna i Mången«.
Copyright © 1989
Per Jonsson.
.
Copyright © 1999
Erik Jonsson.
Fullkomlig överensstämmelse med den tryckta boken garanteras icke.
Kartor, fotografier och andra bilder i den tryckta boken ingår icke i denna utgåva på Världsväven.
Det är tillåtet att citera ur texten samt skriva ut densamma (vilket dock är olämpligt) i ett enda exemplar för eget, personligt, privat, ickekommersiellt bruk. Övrig exemplarframställning förbjudes.
Det är icke tillåtet att visa denna sida inom ram (s.k. frame) på annan WWW-sida.
Den, som önskar flera exemplar av denna text eller tillgång till kartor och bilder, hänvisas till den tryckta boken, ISBN 91 85454 25 7.
Fri Nov 5 05:54:35 CET 1999
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)