[Nästa] [Oppåt] [Bakåt] [Index]
Nästa: Engels. Opp: Marxismens klassiker. Bakåt: Marxismens klassiker.
Karl Marx har definierat den materialistiska historieuppfattningen, vilken också sedan kallats den marxistiska, i förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin [35], som utgavs 1859, åtta år före första delen av Kapitalet [32]. Enligt Marx' definition innebär en materialistisk historieuppfattning, att den sociala, politiska och andliga utvecklingen är betingad av den materiella. När denna når ett visst stadium, kommer den i motsättning till rådande egendomsförhållanden, och en konflikt uppstår mellan den härskande och de undertryckta klasserna. Nya egendoms- och produktionsförhållanden medför då också nya, för dessa anpassade, politiska och religiösa idéer.[Not] Vilken roll spelar då den enskilda människan för historiens förlopp? Marx [33] svarar i en skrift från 1852:
»Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande.«[Not]
När Marx tillämpar sin historiesyn på religionshistorien, blir hans slutsats: »Människan skapar religionen, religionen skapar inte människan.«[Not] Människan »behärskas i religionen av sin egen hjärnas skapelser«.[Not] Den religiösa världen är endast en återspegling av den verkliga.[Not]
Tillämpat på reformationen betecknar Marx protestantismen som »den religionsform, som passar bäst för ett samhälle av varuproducenter.«[Not] Reformationen innebar den revolution, varigenom ett framväxande system kastade av sig det feodala tvång, som fr.a. utövades av den katolska kyrkan. Detta medförde, att kyrkogodset i stor utsträckning sekulariserades. I stora delar av Tyskland blev den Lutherska läran »glatt hälsad som sekulariseringsmedel«.[Not] Det var i själva verket detta, som enligt Marx var förutsättningen för reformationens framgångar.[Not] Samma var förhållandet i England, där katolska kyrkan, liksom i Europa för övrigt, var i feodal besittning av en stor del av all jord. Här medförde indragningen av klostren, att en stor del av ordensfolket proletariserades, och »den största delen av kyrkogodsen skänktes bort till rovgiriga kungagunstlingar eller såldes för en spottstyver till spekulerande arrendatorer och stadsborgare, vilka jagade bort bönderna och slog ihop massor av småbruk till storgods«.[Not] Reformationen befordrade vad Marx [32] kallar »den ursprungliga ackumulationen«.[Not] Den betecknas som »Tysklands revolutionära förflutna«, och den började »i hjärnan på en munk« -- Martin Luther.[Not] Men som revolutionär stannade Luther enligt Marx på halva vägen. Han befriade visserligen människan från en »yttre« religiositet men ersatte denna med »den inre människans religiositet«. Luther har ersatt »slaveri av fromhet« med »slaveri av övertygelse«.[Not] När Luther återvände från Wartburg till Wittenberg 1522, predikade han enligt Marx »reaktion« och tog därmed avstånd från reformationens radikala förlopp.[Not] Det mest radikala uttrycket för reformationen är det tyska bondekriget -- att det slutade med ett misslyckande, tillskriver Marx »teologin«, varvid väl inte i första hand avses Luthers teologiskt motiverade avståndstagande utan också Müntzers teologiska åskådning.[Not] Böndernas nederlag utgör enligt Marx en av många orsaker till att den absoluta monarkin i Tyskland utvecklades senare och ägde bestånd längre än i andra europeiska länder, även om »den tyska industrins och den tyska handelns förfall« betecknas som den avgörande orsaken.[Not]
Marx kan ibland uttala rätt hårda omdömen om Luther, »den dumt fanatiske djävulstroende Luther«,[Not] »lymmeln Luther«,[Not] och Luthers skrift »Gegen Hans Worst« betecknas som »den grövsta och mest oförskämda boken under 1500-talet«.[Not]
Trots alla sådana negativa uttalanden är det tydligt, att Marx ändå uppfattar Luthers insatser som i visst avseende progressiva. Han var trots allt den, som initierade revolutionen mot feodalismen, och om än inte Luthers rörelse var »den rätta lösningen«, så innebar den dock »det rätta sättet att framställa uppgiften«.[Not]
Marx ådagalägger tidigt förtrogenhet med Luthers skrifter, och han har uppenbarligen studerat dem, långt innan han började sitt forskningsarbete på British Museum och fick tillgång till dess samlingar. Redan 1842, »då Marx ännu bara höll på att bli Marx«,[Not] deltog han i en polemik i junghegelianernas tidskrift »Deutsche Jahrbücher für Wissenschaft und Kunst«. Striden gällde David Friedrich Strauß' angrepp på Ludwig Feuerbach i sin bok »Die Christliche Glaubenslehre in ihrer geschichtlichen Entwicklung und im Kampfe mit der modernen Wissenschaft«, vilken hade utkommit 1840 och 1841.[Not] Marx bidrog med en insändare, under rubriken »Luther som skiljedomare mellan Strauß och Feuerbach «. Frågan gäller, om man skall uppfatta undret som en »andens makt« enligt Strauß eller som »realiserandet av en naturlig eller mänsklig önskan« enligt Feuerbach. Marx håller på det senare alternativet och menar sig därvid finna stöd i en predikan av Luther om uppväckandet av änkans son: »I dessa ord har ni en apologi för hela den feuerbachska skriften«.[Not]
Det är emellertid Luthers uttalanden i ekonomiska frågor, som mest tilldrar sig Marx' [31] uppmärksamhet. Känt är hans omdöme om Luther som »den äldste tyske nationalekonomen «.[Not] Både i Första och Tredje boken av Kapitalet [32] blir Luther citerad, ofta med gillande. I Till kritiken av den politiska ekonomin [35] understryker Marx att »skattsamlaren«, som kännetecknas av asketism och arbetsamhet, som regel är protestant eller snarare puritan, och här refereras också till Luthers avvisande av utrikeshandel, därför att denna endast tjänar till att införa lyxartiklar och att ekonomiskt utsuga land och folk.[Not] Den Luther-text, som citeras, är Von Kaufshandlung und Wucher från 1524, där det bl.a. heter:
»Gud har drivit oss tyskar dithän, att vi måste kasta ut vårt guld och silver till främmande länder, göra hela världen rik och själva bli tiggare … … Räkna ut, hur mycket pengar, som föres ut ur Tyskland på en Frankfurtmässa utan nödtvång eller orsak … «[Not]
Inte minst när Marx behandlar teorin om mervärdet, finner han skäl att illustrera sin framställning med Luther-citat. I ett avsnitt om »den värdeskapande processen« i Kapitalet I förekommer ett fingerat samtal med en kapitalist, som menar sig göra arbetaren en tjänst genom att tillhandahålla produktionsmedel: »Skall han inte få tillgodoräkna sig något för den tjänsten?« Marx invänder, att i så fall har ju arbetaren i gengäld gjort kapitalisten den tjänsten att förvandla »bomull och spindel till garn«, men tillägger: »För övrigt är det inte här fråga om tjänster« och anför i en not ur Luthers skrift från 1540 An die Pfarrherren, wider den Wucher zu predigen:[Not]
»Men om man tar mer eller bättre, så är det ocker, och det kallas inte tjänst men att förorsaka sin nästa skada, som när man stjäl eller rövar.«[Not]
Med frågan om mervärdet hänger också nära samman frågan om kapitalackumulation. Denna medför enligt Marx en ökning av »mängden av det exploaterade människomaterialet« och utvisar »kapitalistens direkta och indirekta herravälde«.[Not] I en not belyses detta med ett citat från Luthers An die Pfarrherren:[Not]
»Hedningarna skulle med förnuftets hjälp kunna räkna ut, att ockraren är mångdubbel tjuv och rövare … Den som suger ut näring av en annan, han begår mord lika mycket som den som låter en annan svälta ihjäl eller driver honom i döden … Alltså finns ingen värre människofiende på jorden, näst efter djävulen, än ockraren, ty han vill vara gud över alla … «[Not]
Om detta säger Marx [32]:
»I den gammalmodiga men alltid förnyade formen av kapitalist, ockraren, åskådliggör Luther på ett utmärkt sätt maktbegäret som ett element i ha-begäret.«[Not]
Med en ockrare avses vanligen den, som tar ränta på lån. Marx har observerat, att Luther också avser den, som tar ränta på köpande och säljande. Denna ränta är identisk med det »mervärde« som köpmannen vid prissättningen tillägger sin vara, och som är större, än vad som motsvarar kostnaden för anskaffning och distribution. Han jämför härvid Luther med sin samtida, Proudhon :
»Redan Luther hade kommit längre än Proudhon. Han visste att profitmakeriet är oberoende av formen för lån eller köp.«[Not]
I ett tillägg till tredje bandet av Theorien über den Mehrwert [34] ställs Proudhon och Luther mot varandra. Luther, som levde i en övergångstid, när det medeltida borgerliga samhället höll på att upplösas och världshandel och upptäckten av ädla metaller påskyndade framväxten av det moderna kapitalistiska samhället, har enligt Marx, till skillnad från Proudhon, förstått »räntans inväxande i kapitalet«. Marx illustrerar med tre utförliga citat från Luther, bl.a. vad denne anför om Kaufhandel, d.v.s. handelskapitalet:[Not]
» … de gör också köpet till ett ocker … «[Not]
Marx sätter in Luthers angrepp på ocker (räntetagande) i det tidshistoriska sammanhanget, dels på grund av regeringarnas allt större penningbehov, dels på grund av utvecklingen av handel och manufaktur. Detta medförde, att räntetagande började bli socialt accepterat. Gentemot denna tendens i tiden är det, som Luther går till så häftiga angrepp på ränta och räntetagare. Han gör det enligt Marx, därför att han ännu håller fast vid den syn på ränta, som går tillbaka på Aristoteles, och som var den katolska kyrkans officiella inställning.[Not]
Luthers målande framställning av räntetagaren, som vill »äta upp hela världen«, betecknas av Marx [34] som »högst pittoresk«, och han finner, att Luther träffande har gett uttryck för det karakteristiska både hos det gammaldags ockret och hos det moderna kapitalet.[Not]
Det finns skäl att ställa frågan, vad som föranledde Marx att i så stor utsträckning referera till Luthers skrifter. Per Frostin [17] menar, att det inte är det moraliska engagemanget hos Luther, som främst tilldrar sig Marx intresse utan hans ekonomiska analys.[Not] Det är tydligt, att i synnerhet Luthers förmåga att inse mervärdets betydelse tilldrar sig Marx' intresse. Richard Tawney [55] har också observerat detta förhållande. Han har påvisat, hur Luthers syn på arbetet som värdeskapande går tillbaka på skolastiken och dess lärofader Thomas av Aquino, men från denne drar han också en intressant linje framåt i tiden:
»Själva kärnan i argumentet var, att hantverkaren, som tillverkar varorna, eller köpmannen, som transporterar dem, har rätt till betalningen, ty båda arbetar i sin kallelse och betjänar det gemensamma behovet. Den oförlåtliga synden begås av spekulanten och mellanhanden, som roffar till sig privat vinst genom att utnyttja allmänna behov. Den verklige efterföljaren till Aquinos läror är teorin om arbetets värde. Den siste skolastikern är Karl Marx.«[Not]
Man kan dock inte utesluta, att Marx också tilltalats av Luthers moraliska patos, när han t.ex. fördömer räntetagaren som en, vilken tar brödet ur den svältandes mun. Också i Kapitalet [32] kan ibland en liknande moralisk indignation bryta fram mitt i den logiska analysen.
Att kritiken mot Luthers ställningstagande i bondekriget trots allt spelar en såpass tillbakaskjuten roll hos Marx kan lätt förklaras utifrån hans historiesyn. I förordet till första upplagan av Kapitalet [32] understryker han, att det inte handlar om personer, annat än i den mån de är personifikationer av ekonomiska kategorier och bärare av bestämda klassintressen:
»Mindre än någon annan kan min ståndpunkt, vilken uppfattar de ekonomiska samhällsformernas utveckling som en naturhistorisk process, göra den enskilde ansvarig för tillstånd, av vilka han själv är en social produkt, hur mycket han än strävar att höja sig över dem.«[Not]
Denna text är hämtad ur
Per Jonssons
bok
Martin Luther i marxistisk historieskrivning.
Copyright © 1983 Per Jonsson
Copyright © 1999
Erik Jonsson
Senast rättad 22.6.1999
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)