[Nästa] [Oppåt] [Bakåt] [Index]
Nästa: Marxister efter oktoberrevolutionen. Opp: Marxister före oktoberrevolutionen. Bakåt: Kautsky.
En av den tyska arbetarrörelsens ledande teoretiker var Franz Mehring [41] [42] [43]. Han redigerade Volkszeitung och tillhörde även redaktionen för den tyska socialdemokratins ledande teoretiska tidskrift Die Neue Zeit. Bland hans många filosofiska och historiska arbeten hör till de mera kända Die Lessinglegende [42], som under år 1892 gick som följetong i Die Neue Zeit och följande år utkom i bokform.
Engels [20] intog till att börja med en på samma gång kritisk och uppskattande hållning gentemot Mehring . I ett brev till Bebel 1885 avgav han följande utlåtande med anledning av en tidningsartikel, som Mehring skrivit:
»Karlen har mycket talang och lätt att fatta, men han är en beräknande ynkrygg och av naturen en förrädare.«[Not]
Senare skulle Engels komma att mera odelat visa sin uppskattning.[Not] Från sovjetiskt håll har Mehring vitsordats, för att han aktivt bekämpat »opportunism och revisionism inom den II. Internationalen«, och för att han spelade en ledande roll vid grundandet av det tyska »Spartakusbund«(KPD).[Not] Hans östtyske biograf Thomas Höhle betecknar honom som den tyska arbetarrörelsens mest begåvade och framgångsrike historiker.[Not]
Till Mehrings tidigare skrifter hör Die Ursprünge der Arbeiterfrage från 1884. Liksom Engels jämför han här samtidens Tyskland med förhållandena under reformationstiden och framhåller, hur nationen under båda epokerna är splittrad. I reformationstidens uppdelning på tre partier (se sidan [*] f. eller den tryckta boken s. 20 f) menar sig Mehring kunna finna ursprunget till samtidens partiväsen. Thomas Müntzer framstår därvid som »en anmärkningsvärt tydlig förelöpare till den moderna socialismen«.[Not]
När reformationen som social omvälvning misslyckades och i stället medförde politisk och religiös splittring, skyller Mehring, i likhet med Engels, detta förhållande på det tyska näringslivets låga utvecklingsnivå. Det var därför ännu inte moget för Müntzers idéer. Visserligen har Tyskland viss del i samtidens ekonomiska utveckling, då handelsvägen från Indien mot Norden alltjämt passerade Tyskland, då betydande handelskapital samlades i synnerhet i de sydtyska städerna, och då de tyska bergsmännen gällde för att vara världens skickligaste. Men Tyskland hade ändå ifråga om ekonomisk utveckling ännu inte hunnit lika långt som England eller Frankrike.[Not]
I Die Lessing-Legende [42] skildrar Mehring Luthers roll mot bakgrunden av att det dåtida Sachsen var Tysklands ekonomiskt och kulturellt mest utvecklade land. När kurfursten Fredrik tog Luther under sitt beskydd, var det för att utnyttja honom som »finanspolitiskt verktyg«. Kurfursten, som inte bara var bigott katolik utan också tänkte nationalekonomiskt, hade ingenting emot att inhösta avlatsmedel för de reliker, som han själv samlat i Wittenbergs slottskyrka, men han var inte det minsta intresserad av att hans undersåtar genom att köpa påvens avlatsbrev gynnade ärkebiskopen och kurfursten av Mainz.
Mehring vill inte uppfatta Luthers offentliggörande av de 95 teserna som någon handling av världshistorisk betydelse, och inte heller vill han datera reformationshistorien från det tillfället. En antiromersk rörelse fanns nämligen, som han påpekar, redan århundradet dessförinnan inom alla folkklasser, och humanisterna hade länge bekämpat de kyrkliga missbruken — mycket skarpare än Luther med sina »tama« teser. Mehring stöder sin uppfattning härvidlag bl.a. på den omständigheten, att Luther själv ofta gett uttryck för häpnad över att hans teser fick en sådan verkan i vida kretsar. Att Luther, som betecknas som »der geistlig beschränkteste« av den reformatoriska rörelsens andliga ledare, trots det var den, som behöll segern, medan »die geistlig bedeutende«, Hutten, Müntzer och Wendel Hipler slutade som förlorare, hade enligt Mehring sin grund i det ekonomiska läget. Sachsens ekonomiska utveckling betecknas som det verksammaste medlet till Luthers berömmelse.[Not]
Mehrings nedvärdering av Luther hör också nära samman med hans historiesyn:
»Saken förhåller sig … helt enkelt så, att när den historiska utvecklingen blivit mogen för ett viktigt avgörande, så finns det alltid en människa … som också i det yttre verkställer det som innerst sedan länge är avgjort. Blir det inte den ene, så blir det en annan.«[Not]
»Den enskilda människoanden« är, hur betydelsefull han än synes vara, enligt Mehring inget annat än »en försvinnande Atom« gentemot »folksjälen«.[Not]
Låt vara att Mehring betecknar den kyrkliga reformationen som endast en reform vid sidan av den nationella och den sociala, så karakteriserar han den dock som:
»den arkimediska höjdpunkt, vid vilken hävstången kunde fästas för att höja den medeltida samhälls- och statsordningens värld … «[Not]
Därför måste den tyske reformatorn vara en munk eller i varje fall en präst, ty då teologin hade monopol på bildningen, kunde en befrielse från Rom endast ske i kyrkligt-teologiska former. Det var denna omständighet och inte Luthers personlighet, som enligt Mehring kan förklara det djupa intryck, som Luthers teser gjorde.[Not] Någon personlig storhet tillskrivs honom inte:
»Ännu lärorikare är det att se, hur oändligt liten Luther visade sig som en »stor man« gentemot tidens viktigaste fråga … då bönderna uppställde sina tolv artiklar … «[Not]
I sitt arbete Deutsche Geschichte vom Ausgange des Mittelalters [41] ger Mehring måhända en mera positiv bedömning av reformationen:
»Det historiska framåtskridandet knöt sig inte till humanismen utan till den tyska reformationen.«[Not]
Kritiken av Luther är dock här ännu fränare än förut:
»Alltsedan sitt förräderi mot bönderna hade Luther blivit en krypande furstetjänare … utarbetade … en furstekatekes, sådan att ingen av monarkins tallriksslickare hade kunnat tänka ut den vedervärdigare.«[Not]
Denna text är hämtad ur
Per Jonssons
bok
Martin Luther i marxistisk historieskrivning.
Copyright © 1983 Per Jonsson
Copyright © 1999
Erik Jonsson
Senast rättad 22.6.1999
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)