Vid 1600-talets mitt fanns till följd av den savolaxiska expansionen i gränstrakterna mellan Värmland, Västmanland och Dalarna ett område präglat av savolaxiskt näringsliv -- svedjebruk och extensiv boskapsskötsel, savolaxisk byggnadskultur -- rökstugor och rior, och savolaxiskt språk, d.v.s. vad man brukar kalla en finnmark. Men savolaxarna fortfor att expandera västerut till ett område mellan Klarälven och Glomma, d.v.s. också in på norskt område.
Till att börja med sörjde den svenska överheten väl för att finnarna skulle få samhälleliga tjänster på sitt eget språk. För att de skulle få predikan och självavård på finska tillkom 1633 Grythytte socken, bestående av hemman framför allt från Noraskog men också från Filipstads och Karlskoga bergslager. Prästen skulle här predika omväxlande på finska och svenska. Hur denna tvåspråkighet skulle fungera i praktiken, möter vi exempel på i Västerås domkapitels protokoll 1646. En finne från Björkskogsnäs i Grythytte socken hade 3 söndagen i advent 1645 kommit till kyrkan »drucken av brännvin«. Han dömdes av domkapitlet att stå i vapenhuset tre predikodagar å rad. Sedan skulle han bli avlöst »på finska som han själv finsk är«, men saken skulle också bekantgöras på svenska, så att också de svenskspråkiga skulle ta varning.
När Grythytte socken 1644 bildade eget tingslag, förordnades, att nämnden skulle bestå av lika många finnar och svenskar. I själva verket kom den i början att bestå av tio finnar och två svenskar[Not]. Man kan ju annars undra över, hur det i praktiken kunde fungera med svenska som rättegångsspråk bland en övervägande finsk befolkning. Så var ju fallet också i Finland till mitten av 1800-talet. Man har givetvis måst anlita tolk -- som tingsallmogen själv fick bekosta, men säkert har det varit av betydelse, att nämnden helt eller delvis varit finskspråkig.
Denna text är hämtad ur Per Jonssons föreläsning »Svensk överhet och finska undersåtar«, vilken tidigare offentliggjorts av Finsk-ugriska institutionen, Lunds universitet, i skriftserien »Finsk-ugriska småskrifter«, häfte 8 (1991).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)