Ett helt nytt läge för finska språket i Sverige inträdde genom invandring av finsk arbetskraft under efterkrigstiden. Antalet finskspråkiga i Sverige blev därigenom mångdubblat och närmade sig antalet svenskspråkiga i Finland. Nu inrangerades emellertid finska språket bland invandrarspråken. I instruktion för statens invandrarverk 1975 ålägges verket att »fortlöpande bevaka behovet av åtgärder för att främja invandrares och språkliga minoriteters sociala och kulturella situation i Sverige samt efter samråd med berörda myndigheter föreslå eller vidtaga åtgärder och verka för samordning av åtgärderna … vara kontaktorgan mellan samhället och invandrare och språkliga minoriteter samt deras sammanslutningar … « (kurs. här)[Not].
1984 yttrade den svenska invandrarministern Anita Gradin vid ett besök i Finland, att Sverige aldrig kunde bli tvåspråkigt som Finland: »Det strider mot vår invandrarpolitik att ha särskilda regler för finskspråkiga.«[Not] Enligt Gradins resonemang vore svenskan ett språk, som i Finland talats sedan lång tid tillbaka, medan finskan i Sverige vore att jämföra med serbo-kroatiska, grekiska, syrianska etc.[Not].
Sådana uttalanden vittnar om ett inskränkt historiskt perspektiv och tycks verifiera den definition, som någon givit åt uttrycket »nation«: ett samhälle, som förenas av gemensamma vanföreställningar om sitt ursprung.
Denna text är hämtad ur Per Jonssons föreläsning »Svensk överhet och finska undersåtar«, vilken tidigare offentliggjorts av Finsk-ugriska institutionen, Lunds universitet, i skriftserien »Finsk-ugriska småskrifter«, häfte 8 (1991).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)