När finska språket mot 1700-talets slut började försvinna i Bergslagen, sammanföll detta till tiden med finnböndernas proletarisering. När de miste rätten till sin jord, miste de också sitt språk. Man kan här jämföra med den roll, jordägandet tillmätts i den finska språkstriden. Det var inom de jordägande klasserna, inom de grupper, som rekryterade Agrarförbundet, som man hårdast kämpade för finska språkets rättigheter[Not]. Det var, när de jordägandes söner började strömma till universitetet, som svenska språkets hegemoni där bröts[Not]. Bland den svenskspråkiga befolkningen har man med oro sett, hur »svensk« jord övergått i finsk ägo[Not]. Inom de partier däremot, som representerar de jordlösa klasserna, socialdemokratin t.ex., har man intagit en mera kompromissvänlig linje i språkstriden[Not].
Finnböndernas proletarisering i Bergslagen stod i samband med de djupgående samhällsförändringar, som skedde under gustaviansk tid. Året 1789 bildar härvid epok, väl så mycket i svensk och finsk historia som i fransk eller europeisk historia överhuvud. 1789 antar de tre ofrälse stånden en ny fundamentallag, Förenings- och Säkerhetsakten. Den avskaffades visserligen i den västra rikshalvan redan efter tjugo år, men i den östra, i storfurstendömet, utgjorde den gällande grundlag fram till självständigheten. 1789 utfärdas också Förklaring över svenska och finska allmogens rättigheter, där äganderätten till skattejord lagfästes. Utvecklingen går nu mot jorden som en handelsvara, och då behövs lagstiftning, som gör det lättare att köpa och sälja och därigenom skapa stora domäner, att koncentrera ägandet.
Detta befordrar en social differentiering inom bondeklassen, som kommer att bestå av dels besuttna, jordägare, dels av obesuttna och jordlösa, en växande lantarbetar- och torparklass. Den senare skulle som bekant skapa politiska motsättningar i Finland, ända till dess torparfrågan fick en lösning på 1920-talet.
1789 års författningar vittnar om, att ståndssamhället går mot sin upplösning. De fyra stånden ersättes av ett gemensamt fädernesland. »Ett lika fritt folk bör äga lika rätt, och därför äga alla stånden att besitta och förvärva jord i deras gemensamma Fädernesland.« Begreppet fädernesland fylles nu med ett delvis nytt innehåll.
I det gamla ståndssamhället hade man ännu en avspänd inställning till flerspråkighet. Man erkände öppet, att Sverige var ett flerspråkigt land[Not]. I sin Geographie öfver Konungariket Sverige, som utkom 1793-94, fastslår Eric Tuneld: »Inom Riket talas fyra särskilte Språk, Svenska, Danska, Finska och Lappska … «[Not]
De motsättningar, som fanns inom det feodala samhället, var inte så mycket nationella som en motsättning mellan stånd. Varje stånd hade sina yttre kännetecken, dit också språket hörde. Bönder skulle leva på bönders vis, klä sig som bönder och även tala bönders språk, vare sig detta nu var östdanska eller någon finsk eller svensk dialekt. Inom bondeståndet höll man långt fram under frihetstiden på sin egenart, vilket bl.a. kommer fram vid valen av representanter till riksdagen. Den, hos vilken man fann något yttre tecken på att han levde, inte som en bonde utan som en herreman, kunde utvoteras ur bondeståndet. Att överheten hade ett annat språk än bönder, tycks man ha accepterat -- bara kommunikationen mellan överhet och allmoge skedde begripligt. Man förväntade alltså, att prästerna talade på ett språk, man förstod, liksom att, inom finskspråkiga landsändar, domstolsutslagen översattes till finska. Överhetens språk i Sverige var f.ö. inte alltid genomgående svenska. Latinet användes långt efter reformationen både av teologer och andra lärde och det var länge även ett språk, som användes furstar emellan. Medeltidens unionskungar har väl knappast talat svenska utan ofta plattyska. Frihetstidens kungar, Fredrik I och Adolf Fredrik var båda tyskspråkiga. Gustav III, som skall ha varit svag i tyska, lär därför ha haft kontaktsvårigheter med sin far. För Gustav III låg däremot franskan bättre till[Not]. Ännu efter rikssplittringen hade f.ö. båda rikshalvorna regenter, som inte talade vare sig svenska eller finska.
Denna text är hämtad ur Per Jonssons föreläsning »Svensk överhet och finska undersåtar«, vilken tidigare offentliggjorts av Finsk-ugriska institutionen, Lunds universitet, i skriftserien »Finsk-ugriska småskrifter«, häfte 8 (1991).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)