[Nästa] [Oppåt] [Bakåt] [Index]
Nästa: Reformation och periodisering. Opp: Marxister efter oktoberrevolutionen. Bakåt: I Tyska Demokratiska Republiken.
Den ovan nämnda sovjetiska diskussionen (sidan [*] eller den tryckta boken s. 37 f) om reformationen och bondekriget som första borgerliga revolution har också förts över till DDR. Uttrycket »frühbürgerliche Revolution« förekommer dock redan 1952 i Alfred Meusels [45] Thomas Müntzer und seine Zeit. Reformation och bondekrig framställs där som två etapper i tyska folkets »förborgerliga revolution«.[Not] Meusel ställer frågan, hur Luther kunde sätta sig upp mot påven och ändå undgå en Savonarolas och en Hus' öden. Han förklarar det dels med att Luther fram till 1519, när han avböjde att resa till Rom, endast var en »bonde« i schackspelet mellan kejsare och påve, dels i de starka antipapistiska strömningar, som rådde i Tyskland.[Not] När Luther 1522 återvände från Wartburg till Wittenberg, var han enligt Meusel inte längre reformatorn, som angrep Rom, utan endast en reaktionär, som trädde upp mot de folkliga rörelser, vilka ville fullfölja reformationsverket.[Not]
Leo Stern [11] [53], som 1953 kom med Martin Luther und Philipp Melanchthon — ihre ideologische Herkunft und geistliche Leistung, betonar, att tidens politiska och religiösa idéer inte skall betraktas som orsaker till utan som ett resultat av att »förkapitalistiska produktionsförhållanden« sedan 1300-talet börjat växa fram inom det feodala samhället.[Not] Detta medförde inre motsättningar och ledde till politisk och ideologisk opposition mot den feodala katolska kyrkan redan före reformationen, vilket bl.a. tog sig uttryck i humanismen. Luther var inte själv humanist men sökte förbund med humanisterna gentemot den gemensamme fienden, Rom. Genom humanisterna lärde han känna kritiken mot det sk.k. konstantinska gåvobrevet och kom i kontakt med Hus' läror.[Not]
Stern hänvisar till tre av Luthers programskrifter: Till den kristna adeln av tysk nation: Om det kristna ståndets förbättring, Om kyrkans babyloniska fångenskap och Om en kristen människas frihet. Dessa blev enligt Stern programskrifter också för »unghumanisterna«. De angrepp Luther i dessa riktade mot katolska kyrkans tre »grundmurar«, nämligen skillnaden präster — lekmän, kyrkans rätt att ensam utlägga Skriften och påvens rätt gentemot koncilierna, var enligt Stern »eminent politiska krav«. »Dessa lärors politiska sprängkraft i den redan explosiva revolutionära situationen i Tyskland var oerhörd.«[Not] T.o.m. Luthers formalprincip, rättfärdiggörelsen genom tron allena, betecknas som »ett politiskt program«. Också Stern uppfattar sålunda reformationen som en revolutionär rörelse i en övergångstid mellan ett feodalt och ett kapitalistiskt samhälle.[Not]
Tysklands »förborgerliga revolution« diskuterades år 1961 inom Sektion Mediävistik der Deutschen Historiker-Gesellschaft, och ett referat av diskussionen föreligger i tryck [5].
Max Steinmetz, en av Tysklands ledande reformationsforskare, inledde med att framlägga ett antal teser över ämnet, och dessa teser utvecklades sedan av deltagarna, bl.a. den ovannämnde sovjetiske forskaren Smirin, Dietrich Loesche och Ingrid Mittenzwei .
I anslutning till Engels (se sidan [*] eller den tryckta boken s. 23) hävdar Steinmetz, att revolutionens huvuduppgift var att röja väg för Tysklands nationella enande. Detta skulle ske genom att den utvecklingshämmande feodalismen krossades och då först och främst den mäktigaste feodalmakten, påvekyrkan, men därefter också de världsliga feodalherrarna. Genom att ta upp kampen mot påvekyrkan kom Luther att spela en progressiv roll.[Not]
I detta sammanhang polemiserar Steinmetz mot en icke-marxistisk forskare, Karl August Meiß inger [44], som riktat skarp kritik mot Luthers uppträdande, i synnerhet för hans lojalitet mot överheten och hans bristande förståelse för vad situationen krävde av honom. En Zwingli eller en Calvin hade enligt Meißinger handlat helt annorlunda än Luther i motsvarande situation. Meißinger skyller »die Deutsche Tragödie«, d.v.s. den fortsatta nationella splittringen, på Luthers person. Steinmetz kan nu, utifrån marxistisk teori, uppträda till Luthers försvar. Meißinger är på grund av sin »bürgerlich idealistische Position« oförmögen att inse den verkliga orsaken till den tyska tragedin:
»Varken Luther, Zwingli eller Calvin hade kunnat ersätta det, som dock till största delen fattades i de historiska tilldragelserna från 1517 till 1525/26: en utvecklad borgerlig klass som rörelsens ledande kraft.«[Not]
Borgerskapets svaghet berodde enligt Steinmetz på svagheten i den borgerligt-kapitalistiska ekonomin. Trots att alla förutsättningar för en borgerlig revolution förelåg, blev det därför ingenting annat än »en tidig form av den borgerliga revolution« vilken endast utgjorde »det första stadiet i de borgerliga revolutionernas långa utvecklingslinje«.[Not]
I ett senare arbete, Deutschland von 1476 bis 1648 [52] 1965, indelar Steinmetz »den förborgerliga revolutionen« i tre perioder. I den första av dessa är Luther huvudpersonen i den nationella antiromerska rörelsen åren 1517-1521. Genom sina teser om avlaten utlöste han revolutionen,[Not] men hans insatser betecknas inte som den begåvade gudsmannens personliga prestationer. Hans inträde i klostret 1505 var redan det enligt Steinmetz ett uttryck för den allmänna krisen i samhället, och Luthers reformationsverk hade sin rot i det dåtida samhällets behov. Det var därför Luther kunde finna resonans för sin förkunnelse inom alla klasser.[Not]
Luthers progressiva betydelse säges ligga inte i hans lära men i den kamp han tog upp mot påvedömet, och varmed han inledde »die Klassenschlachten der frühbürgerlichen Revolution«. Detta brott med Rom, som Luther själv inte syftat till från början, tvangs han till genom »klasskampens dialektik«.[Not] Genom att kräva kyrkogodsets sekularisering lyckades Luther, utifrån religiösa premisser, avlägsna traditionella hämningar, vilka hindrade ett angrepp på kyrkans materiella maktställning. Han kunde därvid dra upp konturerna av ett statsväsen, som var befriat från den romerska kyrkans anspråk, vilket svarade mot borgerskapets intressen, och som sedermera kom att utformas under ledning av en antiromersk adel.[Not]
Under revolutionens andra skede delades den antiromerska rörelsen i tre läger, ett borgerligt moderat, ett borgerligt radikalt och ett revolutionärt borgerligt-plebejiskt. Tredje skedet utgöres av bondekriget, varvid Luther framstår som företrädare för det furstelojala borgerskapet.[Not]
I en uppsats från 1967, Die Entstehung der Marxistischen Auffassung von Reformation und Bauernkrieg als frühbürgerliche Revolution, understryker Steinmetz, att Luther före 1521 var mer än bara en »erkänd representant för borgerlig reform«. Luthers reformation betecknas då som en angelägenhet för massan, och Steinmetz belyser detta med att erinra om Luthers betydelse som bibelöversättare, språkförnyare och publicist och hans angrepp på kyrkorätten, kyrkoläran och de andliga furstarna. Först Luthers reformation har enligt Steinmetz kunnat skapa förutsättningar för en konsekvent revolutionär ideologi.[Not]
Vi har sett, hur sovjetiska forskare intresserat sig för det tyska bergsbruket , när det gäller att påvisa förutsättningar för en »förborgerlig revolution« (se sidan [*] eller den tryckta boken s. 38 f). Också i DDR har man velat genom egen kvantitativ forskning belysa bergsbrukets betydelse för kvalitativa förändringar inom feodalsamhället.
Adolf Laube har sålunda i en föreläsning behandlat Bergbau, Bergstädte und Landesherrschaft in Sachsen im 15./16. Jh. Han söker där påvisa, hur i synnerhet bergsbrukets uppsving utgjorde grundlag för stärkandet av furstemakten och tillkomsten av en statlig centralisation. Inom den statsapparat, som sålunda utvecklades, kom borgerliga element att spela en viss roll.[Not]
Dietrich Loesche [5] har i anslutning till den ovannämnda diskussionen i Deutsche Historiker-Gesellschaft presenterat en undersökning av böndernas sociala ställning i trakten av den fria riksstaden Mühlhausen vid tiden för bondekriget. I sin sammanfattning konstaterar han, att bilden inte är helt entydig. Det förefanns en långt gången social differentiering, men endast i vissa byar fanns det ett »välbeställt borgerligt överskikt«. Minst hälften av lantbefolkningen var förmögenhetslös och endast 17% hade en mindre förmögenhet.[Not] Vid samma tillfälle framlade Ingrid Mittenzwei [5] en undersökning av de objektiva och subjektiva betingelserna för en revolution. I Tyskland hade kapitalistiska förhållanden uppstått, men kapitalistiska produktionssätt hämmades i sin framväxt på grund av att en central statsmakt saknades. Detta ledde då till konflikt. En annan faktor, som hämmade en kapitalistisk utveckling, var den ekonomiska utplundring, som Tyskland var utsatt för av påvestolen. De subjektiva betingelserna för en revolution betecknas som svaga. Borgerskapet var mindre revolutionärt medvetet än proletariatet.[Not]
En amerikansk forskare, A. Friesen [16], har kritiskt granskat reformationsforskningen i DDR och framhållit, att revolutionsuppfattningen i DDR är präglad av franska revolutionen.[Not] Detta kan förklara det intresse, som man visar för socialhistorisk forskning: Det gäller att kunna leda i bevis, att borgerskapet höll på att utvecklas till en revolutionär bourgeoisie, och att det också fanns ansatser till ett proletariat, som kunde tjäna som drivande kraft vid den borgerliga revolutionens genomförande. Till detta kan fogas, att också erfarenheterna från den ryska revolutionen spelar in. Där utgjorde bönderna den revolutionära klassen jämsides med proletariatet, medan borgerskapets betydelse var avgjort mindre. Detta kan förklara intresset för det tyska bondekriget.[Not]
Denna text är hämtad ur
Per Jonssons
bok
Martin Luther i marxistisk historieskrivning.
Copyright © 1983 Per Jonsson
Copyright © 1999
Erik Jonsson
Senast rättad 22.6.1999
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)